Psykoterapi – nummer 2 2014
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse
Tomas Tranströmer
Just nu är det som om allt händer på en och samma gång. Vi har i RPC:s riksstyrelse återigen varit på en rad olika möten med företrädare för Socialstyrelsen, Socialdepartementet, Universitetskanslerämbetet, UKÄ och även haft möten med företrädare för regeringspartier och oppositionen och vårt arbete med att ta plats för psykodynamisk psykoterapi går så sakteliga framåt, en liten bit i taget.
Vid dessa möten slår det mig ofta hur stora perspektivskillnaderna är mellan vårt framförda RPC-perspektiv i dessa frågor och exempelvis företrädarna för Socialstyrelsen. Företrädare för Socialstyrelsen står inom det här området, som jag ser det, helt och hållet för ett snävt medicinskt perspektiv. Ett medicinskt perspektiv som i det här fallet kännetecknas av avgränsning och fragmentering. Utgångspunkten är att människors ohälsa kan beskrivas med hjälp av monodiagnoser, där människan blir helt igenom betraktad som en diagnos och där människor har en diagnos i taget. Människan är betraktad utifrån experten som ställer diagnosen och behandlar patienten med hjälp av piller eller terapimetoder. 10 ggr KBT eller ett år SSRI-medicinering eller både och. Patienten är den passivt mottagande.
Socialstyrelsens huvudinriktning är att behandlingsalternativ föreslås utifrån metoder som har stöd av randomiserade studier. Vem som utför metoden inom behandlingsenheter och vilken kunskap behandlaren har spelar en obetydlig roll i sammanhanget. Det är som om metod och behandlare inte hörde ihop. De talar gärna om Internetbaserad terapi och kortast möjliga terapier. Som om mötet mellan patient och behandlare inte har någon betydelsen, trots att Amerikanska Psykologförbundet (APA) med flera slagit fast att effekten av psykoterapi är mer beroende av egenskaper hos patienten och terapeuten än metod och teknik.
Hur kan själslig ohälsa i så hög grad handla om teknik och komma så långt ifrån människan? Jag undrar hur jag själv skulle känna mig om jag blev sedd helt igenom som en diagnos av en behandlare och att aspekterna av mig skulle reduceras till diagnosperspektivet?
Från RPC:s sida har vi kritiserat och fortsätter kritisera Socialstyrelsen för deras snäva perspektiv kring behandlingsrekommendationer. Vi anser bland annat att de utgår från föråldrade evidenskriterier. Att flexibla behandlingar och ett brett behandlingsutbud har bättre träffsäkerhet än en standardiserad teknik.
En stor kontrast till Socialstyrelsens perspektiv på dessa frågor är texten om
psykisk ohälsa och psykoterapi i RPC nya lilla folder där vi bland annat säger
− att psykodynamisk psykoterapi har som ambition att inte endast söka bot
och lindring för olika slags symtom- exempelvis ångest och/eller nedstämdhet −
utan också utveckla människors psykologiska förmågor och resurser genom att
arbeta med grunden till att symtomen växer fram.
− att det kan öka individens förmåga att möta och ta sig an livets
utmaningar även efter terapins slut. Forskning visar också att människor
fortsätter att förbättra sitt fungerande och sin livskvalité efter avslutad
psykodynamisk psykoterapi.
− att psykodynamisk psykoterapi ofta har som övergripande mål att
individen ska uppnå ökad kunskap och förståelse om sig själv och andra
människor.
Foldern beskriver människan i ett sammanhang, inte som en diagnos, utan ett sammanhang där man för att förstå en människas situation och problem måste ta hänsyn till dennes specifika livssituation och livshistoria. En process där människan ses som subjekt och inte objektiveras.
Avslutningsvis
tycker jag själv att mötet med en patient/klient är som att börja en
upptäcktsresa där hållande och lyhördhet är central och där tydliga ramar ger
utrymme för de processer som beskrivs ovan.
Processer som gör att man kommer närmare Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. Lite mer spännande, lite mer fantasifullt och framförallt levande.
Eva Marie Eneroth Säll
