Psykoterapi – nummer 2 2016
Kära läsare!
vi inte två gånger kan stiga ner i samma flod, konstaterade en gång den grekiske filosofen Herakleitos. Allt förändras, hela tiden. Men kanske är jag inte ensam om att uppleva att takten i förändringarna galopperar, att det blir svårt att hänga med. Allt går så otroligt mycket fortare. Innan man hunnit tänka efter har man mejlat och sms:at, kanske även twittrat, instagrammat och swischat. Det blev visst lite fel här och där, men lite svinn får man väl räkna med…
Människor har rentav börjat prata allt fortare. Klarar vi av att ta in allt det den andra säger innan vi svarar? Men om hen pratar sakta har vi kanske inte tålamod att lyssna utan att sysselsätta oss med mobiltelefonen? Som vi också pysslar med i alla pauser och väntelägen, mellan samtalen, på bussen, vid matbordet… Måste inte det här inverka menligt på förmågan till medveten närvaro och bidra till den ökning av stress och psykisk ohälsa som vi ser i samhället? Men är inte detta en oundviklig utveckling, ju fler vi blir på den här jorden ju effektivare måste vi bli?
Då måste väl även psykoterapin bli snabbare för vem orkar längre vänta i åratal på att den ska ge resultat? Och hur ska samhället ha råd att betala för alla som går in i väggen och krisar? Alltsedan Malan har affektfokuserade korttidsmodeller för PDT utvecklats. Nyligen presenterades ISTDP, Intensive Short term Dynamic Psychotherapy, på ett välbesökt seminarium som RPC Stockholm arrangerade. Det handlar om att arbeta direkt med affekter i rummet, och många med mig blev djupt imponerade av de snabba förändringsprocesser som verkade äga rum i de terapier som Peter Lilliengren visade videoinspelade sessioner från. Centralt i den här metodiken är att så snabbt som möjligt mobilisera komplexa affekter och därför lämpar den sig inte för patienter med sköra inre strukturer. Ingen modell passar alla, betonade Lilliengren. Det ställs även stora krav på psykoterapeutens kunskaper och förmåga vad gäller att bedöma hur fort man kan gå fram med olika patienter och i olika lägen.
Ja, det handlar som vanligt om ”vad som passar vem”. Affektreglering är även ämnet för en artikel av Tomas Wånge i detta nummer. Enligt honom finns det idag ett starkt forskningsstöd från hjärnforskningen för PDT, eftersom terapeutisk förändring tycks ske via högerhjärnans funktioner, inom ramen för mellanmänskligt samspel. Wånge, som arbetar utifrån ett relationellt perspektiv, betonar betydelsen av den icke-verbala regleringen och menar att interventionerna inte får vara alltför aktiva och snabba. De automatiska processerna är djupt förankrade, och det krävs tid och upprepade genomarbetningar för att förändringar ska bli bestående.
Att förändringsprocesser kan behöva lång tid, hävdar också Sverker Belin utifrån sin långa erfarenhet av arbete med människor som har tung psykisk problematik. Dessa har ju ofta svårt att knyta an och samarbeta i behandling, och ”när det onda har fått fäste” behövs tid, kontinuitet och tålamod för att en terapeutisk relation ska utvecklas. Det måste också finnas utrymme för bakslag och så kallade negativa terapeutiska reaktioner, för att en positiv förändring ska bli stabil.
Daniel Sykes, som reflekterar över yttrandefriheten i psykoterapin, vill framför allt slå vakt om det fria samtalet. Han frågar sig om det inte finns risker med vår iver att finna den metod som på kortast tid och mest effektivt hjälper människor med psykiska problem. Det grundläggande behovet att tillsammans med en annan människa få uttrycka och undersöka sina innersta tankar och känslor kan i och med detta mista en viktig arena, menar han.
Päivi Rissanens psykoterapi tog flera år, och utan den hade hon inte kunnat rehabiliteras, sluta med antipsykotiska mediciner och återvända till arbetsliv och forskning. Det hävdar hon i sin avhandling ”Ett hopplöst fall” som här anmäls av Heli Salakka Broås. Rissanen bedömdes inledningsvis lida av schizofreni, men efter flera års behandling fick hon istället diagnosen dissociativ personlighetsstörning. Avhandlingen har lagts fram vid den statsvetenskapliga fakulteten i Helsingfors och väckt stor uppmärksamhet. Rissanen arbetar idag inom Centralförbundet för Mental Hälsa i Finland.
Mycket viktigt arbete utförs i RPC:s lokalföreningar när det gäller att informera och förhandla med landsting och kommuner och detta skulle kunna bli mer synliggjort här, så att utbytet av erfarenheter under tiden mellan regionkonferenserna underlättas. Tidningen kommer ju ändå ut fyra gånger om året. Därför efterlyser vi korta rapporter från lokalföreningarna. Även om psykoterapikaféer, filmvisningar, föreläsningar, seminarier och andra evenemang! Gärna med foton.
Och
du som kan tänka dig att skriva om aktuell facklitteratur i tidningen – hör av
dig!
En riktigt skön sommar önskas er alla!
Pia Eresund