Psykoterapi – nummer 2 2017
Kära läsare!
Ett blomsterhav kom att dominera gatubilden i centrala Stockholm efter det hemska lastbilsdådet, omtanke och kärlek istället för vrede och skräck. Men visst fanns även de senare känslorna där och vi vet hur viktigt det är att inte trycka undan och förneka dem. Under eftermiddagen den 7 april sattes det upp kristält där människor, som chockats av den fara de utsatts för och av att se andra dödas och skadas, kunde få tala med terapeuter. Så skönt att man tar behovet av akut kristerapi på allvar!
Även
vi som inte var på själva olycksplatsen den eftermiddagen blev skrämda och
upprörda. Telefonerna gick varma och många som ännu inte hört om attentatet fick
överraskande sms med frågan ”Var
är du? Är du OK?” Sedan pratade man med varandra den kvällen och nästa dag om
det som hade hänt, om hur rädd man hade varit för att någon av ens närmaste
skulle ha drabbats, hur arg man var på terrorister, och om hur det skulle kännas
att gå på den där gatan igen. Varpå folk åkte till Sergels torg och lämnade
blommor och satte upp mängder av lappar med kärleksbudskap utanför Åhléns
ingång. Man kan nog säga att det handlade om spontan krisbearbetning i ett
socialt sammanhang. Och även om vi blivit mer vaksamma fortsätter vi att röra
oss runt i staden, för terroristerna får aldrig hindra oss att leva våra liv.
En fråga som Psykoterapicentrums styrelse varit mycket upptagen av den här våren gäller Socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer för behandling av depression och ångest. Det är ett förslag som med sin ensidiga inriktning på medicinska och ”psykopedagogiska” metoder och sitt avståndstagande från psykodynamisk psykoterapi har upprört många. I dagens läge har drygt hundra protestskrivelser skickats in, bland dem Psykoterapicentrums remissvar, som finns att läsa på www.psykoterapicentrum.se. Vi refererar här från riksdagsseminariet ”Sverige ur tiden” samt publicerar det remissvar där några av författarna medverkade – som vetenskapliga granskare och medlemmar i prioriteringsgruppen. I denna skrivelse framgår det tydligt att sammansättningen av projektledning och prioriteringsgruppen är partisk − till förmån för medicinska behandlingar och KBT − samt att arbetsprocesserna i gruppen varit dysfunktionella. Dessutom tycks forskningskunskapen i ledningen vara ytterst begränsad, och man har systematiskt bortsett från senare års forskning om psykodynamisk psykoterapi. Liksom Psykoterapicentrum i sitt remissvar kräver författarna att Socialstyrelsen till hösten utser en ny, mer allsidigt sammansatt projektgrupp som arbetar om dessa riktlinjer.
Till den här frågan anknyter Bengt Hedbergs artikel ”Psykiatrins felaktiga grundantagande”. Inom psykiatrin utgår man från att psykiatriska symtom och sjukdomarna i första hand beror på organiska fel hos den enskilde, skriver Hedberg. Uppgiften blir då att rätta till eller lindra de symtom som dessa fel medför. Människors olika livsproblem patologiseras och psykiatriseras, och man bortser från nya kunskaper från utvecklingspsykologin, affektteori och anknytningsteori. Man beaktar inte heller det återkommande forskningsfyndet att terapeutens kompetens och relationsskapande förmåga har större betydelse än den specifika behandlingsmetoden. Allt detta går Hedberg igenom i sin artikel och han avslutar med att säga att det är dags att ta lärdom av hur man i andra länder har möjliggjort för människor med psykiska problem att själva få välja typ av psykoterapi, alltså även psykodynamisk terapi. Samt att denna behandling till större delen ska bekostas av det allmänna försäkringssystemet. På längre sikt skulle kostnaderna för samhället då minska, såsom det exempelvis blivit i Tyskland.
Betydelsen av det relationella mötet i psykoterapi lyfts också fram i Joakim Löfs artikel om anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT), där han redogör för en tidigare studie av hur borderlinepatienter knöt an till sina terapeuter.
Sedan drygt fem år tillbaka har vi i Sveriges Radio P1 en utmärkt ambassadör för det psykodynamiska perspektivet: radiopsykologen Allan Linnér. Pratstunderna med honom är eftersökta och även de som ”bara” lyssnar − och de är många − får säkerligen ut mycket av dem. Vår kollega Allan har på senare tid blivit flitigt intervjuad och omskriven i media, och det var hög tid att vi i Psykoterapi uppmärksammade programmet och fick en intervju med honom.
Skamkänslor är vanliga i psykisk problematik och därför av särskilt intresse för psykoterapeuter. Genom åren har vi haft flera artiklar om detta tema i Psykoterapi, och Lena Lillieroths artikel i detta nummer tar upp hur man kan uppmärksamma och arbeta med skamkänslor i psykologiska utredningar och psykoterapi.
Anders har återigen varit på bio, denna gång var det den svenska filmen ”Exfrun” som handlar om relationer mellan män och kvinnor. De här Analysera Mera-kvällarna, där man efter filmen får utbyta tankar med psykoanalytiker och andra besökare, rekommenderas varmt! Från Psykoterapicentrums vårkonferens rapporterar Elisabeth och Ulla. En av föreläsarna var den norske psykiatern och psykoanalytikern Sverre Varvin, som skrivit boken ”Flykt och exil”, som här anmäls av Marie Hessle.
Arbetsgruppen för landstingspsykoterapi har undersökt hur det står till med psykoterapihandledning i offentlig vård. Handledning tycks där visserligen erkännas som nödvändigt, men samtidigt tillåts ekonomiska nedskärningar att starkt påverka kontinuitet, innehåll och frekvens av handledningstillfällena, menar Ulla Hansjons-Gustafsson, Eskil Berggren och Kent Nilsson. Det låter inte bra, och är tyvärr föga förvånande. Vad kan vi göra åt det? Här vill jag passa på att påminna om att Psykoterapi gärna tar in rapporter om olika aktiviteter i föreningens arbetsgrupper och lokalavdelningar. Men texterna måste komma in i tid − se angivelser om manusstopp på sid 1 i tidningen!
För
redaktionen − som önskar er alla en SKÖN SOMMAR!
Pia Eresund
