Psykoterapi – nummer 4 2017
Kära läsare!
Visst är det viktigt att kunna diagnostisera, skilja mellan olika typer av psykiskt lidande, inom psykiatrisk och psykoterapeutisk verksamhet. Inte minst behöver vi ha diagnoserna för att kunna utföra jämförande behandlingsstudier. Men diagnoser är trubbiga instrument och personer som får samma diagnos mår dåligt på olika sätt. Till exempel deprimerade patienter har ofta symtom som tillhör andra diagnoser – exempelvis panikångest, ätstörning, missbruk och aggressionsutbrott. Människor är komplexa och så kallad komorbiditet är snarare regel än undantag i den kliniska realiteten. Medicin och kortare samtalsterapi ger därför sällan hållbar bot. På Riksföreningens höstmöte presenterade forskare från England, Finland och Tyskland studier som visar att psykodynamiska psykoterapier ger lika goda resultat som kognitiva och/eller beteendeinriktade behandlingar, men effekterna håller generellt i sig betydligt bättre. Det här är uppmuntrande resultat för psykodynamiker. Men hur har de tagits emot av Socialstyrelsens riktlinjegrupp och varför är de inte intressanta för tidningar, TV och radio?
Hans
Kaatari skriver i detta nummer om ”Förlorat förstånd i form av vanvett och
vansinne” och hävdar att det ofta finns självförståelse i psykotiska symtom som
vanföreställningar och hallucinationer. Han illustrerar sitt resonemang med
kliniska exempel på hur en dialog kring dessa symtom kan innebära en
existentiell möjlighet för patienten.
Kaataris artikel fick mig att ur bokhyllan plocka fram den gamla godingen från 1964 ”Ingen dans på rosor” av Hannah Green, alias Joanne Greenberg. I den skildrar författaren hur Frieda Fromm-Reichmann lyckades bota henne från psykosen genom att i den terapeutiska dialogen använda sig av ord från det hårda system av hallucinationer och vanföreställningar som hon levde inom. Om ni inte redan har läst den boken, gör det!
Daniel Sykes vill den här gången uppmärksamma oss på betydelsen av den auditiva kommunikationen – rösterna, orden – mellan patient och terapeut. Inom den affektfokuserade psykoterapin, som han i övrigt uppskattar och anser har kommit med viktiga nya bidrag, betonas framför allt den visuella kommunikationen, blickkontakten. Men i psykoanalysen har det alltsedan Freuds tid varit ”orden som befriar” och Sykes framför i sin artikel skäl till att vi även fortsättningsvis ska lägga stor vikt vid det som i det terapeutiska samspelet händer i den auditiva kanalen.
Flitigast med texter till Psykoterapi har de senaste åren Thomas Wånge varit. Han har nyligen läst Jessica Benjamins nya bok och anser att den är en av de mest intressanta som hitintills publicerats på 2000-talet. Men Benjamins tankar är långtifrån lättillgängliga och därför har han för oss sammanfattat teorin om Det Tredje samt om ömsesidig bekräftelse och igenkänning i en artikel. Det handlar om en relationell utvecklingspsykologisk teori med rötter i spädbarnsforskning, affekt- och mentaliseringsteori, neurologi, psykodynamisk teori samt kliniskt arbete. Av utrymmesskäl har vi delat upp Wånges artikel i två delar och fortsättning följer i nr 1 nästa år.
Om trasiga tänder och psykisk ohälsa handlar Bengt Hedbergs nya artikel, där han vidareutvecklar sin tes att psykiatrin har ett felaktigt grundantagande om orsakerna till psykisk ohälsa när man främst letar efter biologiska avvikelser hos individen och blundar för miljöns betydelse. Något drastiskt hävdar han att framför allt barnpsykiatrin skulle ha en hel del att lära av det framgångsrika sätt på vilket Folktandvården har hanterat den dåliga tandhälsa som barn på 1950-talet uppvisade. Det blev ett omfattande förebyggande arbete där man på bred front har påverkat tandhygienen i barnfamiljer.
Ja, det är betydligt mer komplicerat med psykologiska livsproblem, och visst satsas det redan på familjerådgivning och Parent Training… Men faktum är också att förskrivningen av psykofarmaka till barn ökar på ett oroväckande sätt. Hedberg menar att man istället borde inrikta sig på att hjälpa föräldrar att bättre lyssna till sina barns signaler och stärka relationen mellan barn och föräldrar. Inte, som nu ofta sker, ge upp sådant arbete av rädsla för att väcka skuldkänslor hos föräldrarna. ”Så länge man blundar för hur svårt det faktiskt kan vara att vara förälder, och att de kan behöva hjälp med att få syn på sin egen problematiks samvariation med barnets” blir följden att man istället skuldbelägger barnet som får en diagnos. ”Då har man dels missat möjligheten att förstå vad de psykiska symtomen skulle kunna betyda och dels startat en behandling som till och med kan leda till skador i växande barns hjärnor,” skriver Hedberg.
På Stockholmsföreningens möte om gruppterapi bad jag Christer Sandahl att skriva något om forskningsevidensen på området. Det resulterade i en artikel från Arbetsgruppen för utbildning i gruppterapi. De sammanfattar att evidensen från forskning är lika god som den för individuell psykoterapi. Men trots att man har kunnat visa att gruppen har stor terapeutisk potential, saknas kvalificerad utbildning i gruppterapi i Sverige och inom vården erbjuds denna terapiform sällan. Men en god nyhet är att det på SAPU startas en gruppterapiutbildning till våren.
Den dåliga nyheten är att vår riksordförande Eva Marie Eneroth Säll avgår. Hon har visserligen helt rätt i att fem år är en lång tid för ett ordförandeskap i en ideell förening, men vi kommer att sakna henne. Det var också mycket tack vare hennes ihärdiga arbete för att behålla föreningens tidskrift som denna nya redaktion kunde bildas under våren 2014. På alla sätt har vi sedan haft ett starkt stöd från henne och den övriga styrelsen, där sedan i våras även Ann Stevens ingår som vice ordförande. Vi tackar nu Eva Marie för gott samarbete och hälsar samtidigt Ann varmt välkommen som ny ordförande i Psykoterapicentrum.
Arbetet med att värna och utveckla den psykodynamiska psykoterapin i Sverige fortsätter.
En
god julhelg, ett gott nytt år och på återseende i januari 2018 önskas ni alla!
Pia Eresund
PS till redaktionstexten: Inför pressläggningen har vi tagit del av den oroande
nyheten att SLL säger upp vårdavtalet med Ericastiftelsen efter 2018.
Ericastiftelsen är idag i stort sett det enda ställe inom offentlig vård där
barn och ungdomar med komplex problematik kan få specialiserad vård och
psykodynamiskt baserad psykoterapi. Se mer information om detta på
www.ericastiftelsen.se.
