Psykoterapi – nummer 3 2016
Skavet som bidrar till förändring
I morse under min tidiga morgonpromenad i skogen funderade jag på kontraster jag möter till vardags. I möten med landstingspolitiker eller tjänstemän, politiker och tjänstemän på departement ser verkligheten helt annan ut än den jag möter i min vardag som verksam psykoterapeut.
Det som gör att kontrasterna blir så stora är bland annat de begrepp som används inom offentlig vård och beslutsfattande. Begrepp som ökar avstånd, bidrar till objektivering av patienter eller den som söker vård, har ett lidande. Det känns som att vi tappa markkontakten och att det inte längre handlar om människor. Ord som implementering och standardisering får mig att tänka på tillverkning av bilar eller andra materiella ting. Inte på människor med lidanden, ångest och sorg.
Idag läggs också stor tonvikt inom offentlig vård på bedömning och diagnostisering. Tonvikten har på många håll helt inneburit bedömning på bekostnad av behandling. Det är som om man helst vill placera människan under lupp, bedöma och granska. Visst är det betydelsefullt att även tänka ur ett diagnosperspektiv, men om det dominerar under en psykoterapi så förskjuts perspektivet i behandlingen från subjekt till objekt med objektivering av individen som följd. Diagnosen lyfter fram de symtom som framträder vid olika tillstånd, men tappar bort det som är orsaken till att en människa söker psykoterapi. I terapirummet, i mötet är det ofta tydligt att patienten/klienten lider. Att det är något som skaver, som om man inte får plats i sitt eget liv. Att man är rädd, känner tomhet. Att det finns en brist på något, om känslor av skuld och skam. Kanske har livet snabbt förändrats, Skavet som bidrar till förändringsom ändrar bilden av hur livet ska vara eller levas, det uppstår en spricka. Symtomen finns där men det centrala är berättelsen eller bristen på berättelse. En människa i sitt sammanhang, inte en människa reducerad till en diagnos.
Evidens är ytterligare ett ord jag tänker på. Vid ett möte jag deltog i nyligen användes det begreppet, precis som på många andra möten, återkommande som en kvalitetsstämpel. Inom RPC forskningskonferenser har begreppet tydliggjorts, där det framgått att frågan om evidens och vad det innebär inte är enkel och entydig. Att evidens inte är samma sak som behandlingseffekt men ofta har blandas samman med det. Evidensbaserade metoder blir det centrala och överordnade begreppet som borgar för kvalitet och patientsäkerhet, men i resonemanget vid mötet glöms behandlarens kompetens bort, som om det vore utan betydelse i sammanhanget. Vem utför behandlingen och har den personen tillräcklig kompetens för att utföra behandlingen? En inte helt oväsentlig fråga att ställa sig när man talar om patientsäkerhet mm.
Ibland kan jag bli mycket frustrerad över det perspektiv på behandling av psykisk ohälsa som jag möter vid möten av det här slaget. Men i nästa stund kan jag tänka att vi som psykoterapeuter och RPC som organisation ska vara de som bidrar till perspektivbyte, bidrar till skavet, sprickan där något nytt kan framträda i den offentliga debatten i frågan om behandling av psykisk ohälsa. Precis som skavet eller sprickan som öppnar upp för nytt i livet är en betydelsefull del av en psykoterapi för patienten/klienten. Hur skulle det kunna bli förändring utan skav och sprickor? Det som gör att man får syn på något nytt. Jag har svårt att tänka mig hur reflektion går till om bara ett perspektiv tillåts tänkas. RPC bidrar tydligt genom uppvaktningar och debattartiklar till kritisk granskning, omvärldsanalys och perspektivbyten/perspektivförskjutning i den offentliga debatten om behandling av psykisk ohälsa. Glädjande nog har jag på senare tid sett att även olika läkare/ psykiatrer bidragit till den kritiska granskningen genom att lyfta sin oro för den stora ökningen i förskrivning av psykofarmaka vid psykisk ohälsa. Jag hoppas på att fler grupper stämmer in i den oron och kritiken.
I riksstyrelsen har vi precis haft vår årliga höstupptakt, en kreativ och inspirerande helg där alla bidrog till den livliga diskussionen. Vi drog där upp riktningen för vårt fortsatta arbete fram till nästa kongress år 2017. Precis som tidigare utgår vi i arbete från beslut tagna vid kongress och regionkonferens. Under det senaste året har handledningsfrågor och kompetensutveckling för psykoterapeuter stått i fokus och diskuterats. Den senaste diskussionen från regionkonferensen tas nu ett steg vidare till en konkretisering av ett förslag till olika insatser som stöd för psykoterapeuter. Ett förslag som ska arbetas fram under hösten som sedan går ut på remiss till lokalföreningar och som sedan kan läggas fram som en proposition till kongressen. Ett förslag som bland annat kommer att innehålla möjlighet till differentierad medlemsavgift för yrkesverksamma psykoterapeuter som i sitt medlemskap vill ha en försäkringslösning och kompetensutveckling. Vi ser förslaget som en väg att stärka psykoterapeutidentiteten.
Jag ser nu i skrivande stund fram till vår årliga höstkonferens den 1 oktober som har titeln ” Psykoterapi som fungerar – att lära av 40 års forskning – och av patienten” med Scott D Miller och Rolf Holmqvist som huvudtalare. Det ger tillfälle till egen påfyllnad och reflektion. När detta nummer ges ut har konferensen redan varit och jag får återkomma till den i nästa nummer av Psykoterapi.
Längre fram i höst medverkar RPC med egen bemannad monter och föreläsningar/ deltagande i panel av Gunnar Bohman på Psykoterapimässan den 15-16 november. Ansvariga för RPC:s monter är RPC Stockholm, ett omfattande arbete som vi från riksstyrelsen är glada att de tar ansvar för.
Till sist vill jag och riksstyrelsen rikta ett stort tack till vår sekreterare och VU-medlem Jenny Svebeck som av personliga skäl i förtid avslutar sitt uppdrag i riksstyrelsen. Det är Jennys 3:dje period som sekreterare i riksstyrelsen. I de tuffa förändringar RPC genomförde under några år för att bland annat förbättra ekonomin, där en stor förändring var nedläggning av kansliet. Där bar Jenny under lång tid ett stort och tungt ansvar. Det har varit en nödvändig och svår förändring som sedan banat väg till den gynnsamma situation vi har idag i RPC. Jag har som tidigare styrelsemedlem och som ordförande haft förmånen att få arbeta tillsammans med Jenny, dela glädjeämnen och bekymmer och kommer att sakna henne mycket i styrelsearbetet.
Som
ny sekreterare och VU-medlem har Ulla Hansjons-Gustafsson från Dalarna, tidigare
vice sekreterare, klivit in. Jag hälsar nu henne välkommen i den nya rollen och
vet från hennes tid i riksstyrelsen att vi även fortsatt kommer få ett
välfungerande och kreativt VU med henne som ny medlem i gruppen.
Eva Marie Eneroth Säll
Ordförande RPC
