Psykoterapi – nummer 1 2014
Psykoterapeutiska möten och ljusare tider
Det
är nytt år och vi går bokstavligen mot ljusare tider. Det är också förhoppningen
man får när man läser om RPC:s höstkonferens, både vad gäller det höga
deltagarantalet och den utfallsforskning på psykodynamisk terapi som lyftes fram
där. Förutom vad som presenteras i konferensrapporten finns också Björn
Philips föredrag omarbetad till en artikel i det här numret av Psykoterapi.
Psykoterapeutens skicklighet och relationens betydelse kommer ofta i fokus när man tittar på verksamma faktorer, båda faktorerna bidrar till att ett autentiskt möte kommer till stånd mellan psykoterapeut och patient. Formgivaren Lisa Benks (www.lisabenk.se) uttrycksfulla omslagsbild som i olika färgställningar kommer att följa tidningen 2014, ser jag som en fin illustration av det terapeutiska mötet. Bilden är en blinkning till Michelangelos gudsfinger i Sixtinska kapellet, men här ser jag två mänskliga händer som närmar sig varandra vid mittpunkten – där det intersubjektiva mötet kan bli möjligt. Flera av artiklarna i det här numret berör detta tema på olika sätt.
Björn Larsson ser utifrån sin långa erfarenhet tillbaka på några tålamodsprövande terapier med patienter som han upplevde var ”utan minne och begär”, citerat från Bion, men här är det alltså patienten som är ”blank” och utmanar terapeuten som försöker skapa ett möte där ett delande av erfarenheter kan få växa fram. Min egen artikel om den upplevelsebaserade terapimodellen AEDP, har beröringspunkter med Larssons, genom sin betoning av den emotionella ömsesidigheten, terapeutens närvaro och förankring i vad som sker i interaktionen i nuet. Båda artiklarna presenterar exempel ur det kliniska arbetet och jag tycker personligen att artiklarna kan läsas i dialog med varandra.
En som tidigt förstod något om tidens omätbarhet och nuets värde, faktorer som också är centrala för mötesögonblick i terapier, var filosofen Henri Bergson. Oddvar Anfinset visar i sin artikel på hur psykologins huvudfåra kunde ha utvecklats åt ett annat håll om inte ”de vänstra hjärnhalvorna”, det vill säga rationalismen och den positivistiska vetenskapen, tillåtits dominera. Kanske kan Bergson få en renässans i en nutida mindfulness-kontext?
Ett spännande möte utanför terapirummet har Sophie Steijer varit med om. Hon har träffat Otto Kernberg, den berömde psykoanalytikern vars sårbarhetsmodell rörande borderline personlighetsstörning och narcissistisk problematik betytt mycket för den psykodynamiska kliniken.
Den psykodynamiska terapin har gått och går igenom en ständig utveckling, och i alla fall för mig, är historien om hur den svenska dynamiska psykoterapitraditionen växer fram ganska okänd. Sven Sjöqvist har i ett antal artiklar låtit Psykoterapis läsare följa de skånska pionjärerna på området. Denna gång gäller det Gruppterapeutiskt Forums framväxt. Sven som är en flitig skribent och redaktionsmedlem har också hunnit läsa och skriva om två nya böcker, en om Ludvig Wittgenstein, intressant i anslutning till artikeln om Bergson, då de var ungefär samtida filosofer – den ena ständigt aktuell och den andra bortglömd. Båda har haft betydelse för psykologin. Den andra boken är en populärvetenskaplig framställning om psykisk ohälsa, vars behandling är lika med en psykiatrisk sådan, enligt författaren Maria Borelius.
Läs också Christer Forsbergs debattinlägg om bortträngda minnen, apropå Dan Josefssons omtalade bok om Sture Bergvall. Beforskad kunskap, balans och nyansering i debatten om olika psykoterapiformer behövs mer än någonsin just nu.
Detta leder mig osökt över till Ulla Bertlings inledningsartikel i detta nummer, som är del två i hennes engagerande serie om den offentliga sektorn och dess ekonomiska styrmodell. Det är en skrämmande tanke hur granskning och utvärdering kan bli styrande och reducerande för det arbete som utförs, istället för en hjälp från myndigheterna att med resultaten som grund, förbättra skola, vård och omsorg.
Att
jag nämner Ullas artikel sist beror på att jag samtidigt vill påminna om att
hennes artikelserie fortsätter, men också meddela att Ulla, tillsammans med Pia
Eresund, kommer att hålla ihop en ny redaktion framöver när jag nu avslutar mitt
redaktörskap och flera i redaktionen också slutar i och med detta nummer. Det
här är alltså min sista krönika och jag önskar er alla mycket läsnöje på vägen
mot en försiktigt spirande psykodynamisk vår, som behöver mycket ljus, näring
och omsorg från oss alla för att blomstra!
Anna Christina Sundgren
