Psykoterapi – nummer 1 2016
Kära läsare!
”Tack
för vänskapen.” Så sa nioåringen när vi tog adjö efter två års
lekpsykoterapi och räckte mig högtidligt en liten keramikfigur som han
tillverkat i skolan. Och det var nog verkligen så han såg det vi hade gjort
tillsammans: som en vänskap.
Att relationen mellan patient och terapeut är viktig för utfallet av terapin vet alla terapeuter. Det har länge varit så kallad erfarenhetsbaserad eller tyst kunskap. Men nu har även forskare visat att ett intersubjektivt möte är en förutsättning för att en psykoterapeutisk process ska komma i gång. Samt att en allians mellan terapeut och patient måste byggas för att processen sedan ska fortgå under den tid som behövs. Den specifika teori och metod som terapeuten använder sig av har underordnad betydelse, och det är inte den som botar patienten. Utan det är terapeutens och patientens sätt att tillsammans tillämpa metoden. De här forskningsresultaten har länge ignorerats av svenska myndigheter som prioriterat evidensbaserade metoder framför erfarna och skickliga terapeuter. Kanske kan vi hoppas på att en förändring är på gång nu och att även psykodynamisk psykoterapi kommer att kunna bli ett självklart behandlingsval inom offentlig psykiatri.
Flera av artiklarna i detta nummer handlar på olika sätt om vad det är som egentligen är läkande i en psykoterapi. Redan 1938 definierade Harry Stack Sullivan psykiatri som ”vetenskapen om vårt mellanmänskliga leverne”, skriver Tomas Wånge. I denna andra artikel om Sullivan beskriver han ett tänkande om psykisk ohälsa och psykoterapi, som i mycket liknar den moderna relationella psykologin. Terapeuten ska enligt Sullivan vara en deltagande observatör, och psykiskt lidande ser han snarare som ett mellanmänskligt problem än som något sjukligt.
Ännu längre går Hans Kaatari, som i sin artikel om vad som utmärker psykiskt lidande och psykoterapi menar att man helt borde lämna sjukdomsmodellen. Han anser att man i denna modell instrumentaliserar psykoterapin och ser den som ”tillverkning” istället för något som sker i ett samspel mellan handlande subjekt.
Fredrik Falkenström utgår istället från Wampolds och Imels kontextuella modell för psykoterapi. Enligt denna blir psykoterapi effektiv när man utvecklat en förtroendefull relation, inom vilken en förklaring till patientens problem som innefattar möjligheter till lösning/utveckling har skapats. Falkenström anser att detta visar på betydelsen av anknytning (relationen) och mentalisering (förklaringen), vilket i sin tur skulle kunna förklara varför de flesta psykiska problem verkar kunna behandlas med olika, ibland motstridiga, metoder.
I samma anda tar Jan Carlsson och Joakim Norberg i sin artikel upp att handledning inte alltid är ”en dans på rosor” och visar på hur alltför mycket fokus på teknik tycks hämma ”handledandernas” (ett nytt ord för mig!) utveckling. Målet bör vara att skapa en miljö där den handledda vill och kan prata öppet om hur hen upplever det terapeutiska arbetet. Handledaren ska inte främst förmedla kunskap, utan snarare vägleda och understödja den handleddes läroprocess.
RPC:s
vårkonferens − se annons i detta nummer av tidningen − kommer att handla just om
hur vi framöver ska kunna värna om den psykoterapeutiska kompetensen. Ett
synnerligen viktigt ämne; hoppas att vi ses där!
Pia Eresund
