Psykoterapi – nummer 1 2021
Kära läsare
Vi har nu levt under hotet av ett elakt virus i ett helt år. Även om vaccinet gör att vi börjar se ljuset i tunneln kommer denna erfarenhet att fortsätta att påverka våra liv och våra samhällen en lång tid framöver. Men hur och på vilka sätt – vet ingen. Till exempel kan vi inte veta om fler människor kommer att må sämre psykiskt på grund av detta. Ett trauma som delas med så gott som alla andra i hela världen skadar oss kanske inte lika mycket som ett individuellt trauma. Men många kommer nog ändå känna behov av att i samtal bearbeta upplevelser av oro och social isolering, förlust och sorg.
I
artikeln Kollektivt trauma och kollektiva stödinsatser i coronatider
rapporterar Catharina Asklin Westerdahl från ett digitalt internationellt
forskningssymposium som hållits av International Association for Group
Psychotherapy and Group Processes (IAGP). Hon beskriver hur under pandemin
människor i olika delar av världen har gått samman och stöttat varandra på olika
sätt. Inte minst har många zoom-möten hållits där deltagarna givit varandra
psykologiskt stöd. Nu behöver vi gå vidare med den viktiga frågan om vad
pandemin har visat att vi behöver förändra i vårt sätt att leva, avslutar
Catharina.
Om att det är viktigt att vi talar med varandra, handlar också Stephan Haus artikel Att tala i tider av Corona. Han ser pandemin som ett angrepp på det psykiska systemet och den symboliska ordningen (enligt Jacques Lacan’s teori). Risken är att förmågan till samtal avstannar och därför har psykoterapeutens arbete blivit särskilt viktigt. Vidare är som sagt alla drabbade, men alla har ju inte drabbats lika hårt. Stephan påpekar just att sociala och ekonomiska skillnader blir mer uppenbara i kristid. De grupper i samhället som redan är utsatta har också blivit mycket mer utsatta.
Samtidigt, när det gäller psykisk hälsa stämmer det inte, i alla fall inte på ett generellt plan, att fattiga mår sämre än rika. Per Gustafsson rapporterar från ett föredrag av sociologen Roland Paulsen: Psykisk ohälsa mycket vanligare i den rika världen – varför? Enligt en stor WHO-undersökning är det på det sättet överallt på jorden, alltså precis tvärtemot hur det ser ut med fysisk hälsa. Ingen vet varför, men Paulsen har en intressant hypotes. Nämligen att ”det moderna industrisamhället och det alltmer fulländade informationssamhället resulterar i att vi människor betraktar det mesta i livet som en fråga om riskbedömning. Vi tror oss kunna bemästra riskerna men kan få betala i form av oro och ängslan”. Det är först när man har det bra som man på allvar börjar oroa sig för att få det sämre.
Under flera års tid har nu antalet som söker psykiatrisk hjälp för depression och ångest ökat i Sverige. Dessa patienter behandlas företrädesvis med antidepressiv medicin (SSRI) och utskrivningen av sådana preparat ökar kraftigt, framför allt när det gäller barn och unga. Många patienter fortsätter att medicinera i åratal och om de vill trappa ner får de sällan hjälp med det. Det har dessutom på senare år blivit vanligt att gamla människor som känner sig ledsna och ensamma får antidepressiv medicin och fortsätter att ta den livet ut. Enligt Svenska Dagbladet (1 februari 2021) som i ett antal artiklar uppmärksammat ”massmedicineringen” gäller detta exempelvis var fjärde kvinna över 75 år.
Givetvis är de här läkemedlen i många fall viktiga och nödvändiga. Men tyvärr tycks medicinering ha blivit prioriterad standardbehandling och alternativet/ tillägget psykoterapi alltmer sällsynt. Särskilt gäller det psykodynamisk psykoterapi som i Socialstyrelsens nya nationella vård- och insatsprogram fortfarande inte anses vara tillräckligt evidensbaserat. Till skillnad mot hur man i många andra länder har bedömt saken. På Svenska Dagbladets debattsida (30 januari 2021) skrev nyligen tolv psykoterapeuter och forskare om detta. En av dessa var Peter Ankarberg vars artikel Internationell konsensus om psykoterapi från Dagens Medicin, Debatt (19 oktober 2020) som vi har återpublicerat i detta nummer.
I förra numret debatterade Cajsa Lindholm med författaren Lena Andersson om hur olika aktörer i samhället förhåller sig till mäns förnekande av sexuella övergrepp. I en ny artikel Metoo 2 – Verkligheten talar ett tydligt språk fortsätter nu Cajsa att utveckla sina tankar om sexuellt våld och traumatisering, mot bakgrund av Freuds övergivande av förförelseteorin och med förankring i brittisk objektrelationsteori.
Max Luthander intervjuade för sitt psykologexamensarbete psykoanalytiskt utbildade psykoterapeuter om deras upplevelser av fördjupade stunder av kontakt i den psykoterapeutiska processen och fann att det kunde beskrivas som en känsla av att vara på samma inre plats. I essän Mötesögonblicket eller att finna varandra på samma plats presenterar han sina tankar kring terapeuternas upplevelser.
Utöver de ovan nämnda artiklarna innehåller, som ni säkert märker, även detta nummer många andra intressanta texter och dessutom en djupsinnig saga.
Vår förening fortsätter att kämpa för att Socialstyrelsen ska erkänna psykodynamisk psykoterapi som ett fullvärdigt behandlingsalternativ. Vi i redaktionen efterlyser fler texter som på olika sätt visar hur det psykodynamiska perspektivet bidrar till en bättre psykiatrisk vård. Hjälp också gärna till med att sprida kännedom om vår tidskrift i olika sammanhang!
Med
önskan om en skön vår och att alla ska få sina vaccindoser före nästa nummer!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
