Psykoterapi – nummer 2 2013
Tid för återhämtning och inspiration
När du får det här numret i din hand är det redan försommar. Frön gror och träden slår ut igen. Det är lika förunderligt som med mänsklig utveckling och återhämtning som vi psykoterapeuter ofta får dela med våra patienter. Och när det har skett så skils vi åt. I bästa fall känns det färdigt och utsprunget men långt ifrån alltid. Avslutningarna blir med åren många. Nu nalkas sommarledigheten för de flesta och en tid för egen återhämtning. Andra sidor av dig och mig än den professionella får förhoppningsvis blomma. Kanske påtar du i trädgården, reser bort, seglar iväg eller bara är där du är. Eller ägnar du en del av sommaren åt att läsa, skriva och fördjupa dina tankar och erfarenheter? Du kanske inspireras att dela med dig? Vi får se vilka manus som droppar in Psykoterapis mailbox i början av augusti. Jag hoppas att det här numret av Psykoterapi både ska stimulera till eftertanke, kreativa idéer, det senare något som vår nya ordförande Eva Mari välkomnar i sin krönika, och till nya spännande skrivprojekt.
”Wow”– detta livsbejakande utrop, kommer från en av Annika Hjertqvists och Ullrika Proberts informanter i artikeln om hur de som inte gått i terapi uppfattar terapi. Vad presumtiva patienter önskar av terapi är ofta en god anknytningsrelation där de får den bekräftelse och spegling som hjälper dem att reparera, växa och utvecklas. Den terapeutiska relationen betonas. Det kanske delvis förklarar det relationella perspektivets framväxt. Tomas Wånge har gjort ett omfattande arbete och research om pionjären Stephen Mitchell och det relationella perspektivet, vilket faktiskt kan liknas vid en snöboll i rullning; nya lager av teorier och metoder inom området läggs till och växer kring en teoretisk kärna. Tomas ger oss bakgrunden och ett porträtt av Mitchell i två artiklar varav den första presenteras i det här numret.
Ett område som den relationella inriktningen hämtar inspiration från är neurovetenskapen. Det gör också psykoanalytikern Eva Basch Kåhre som här fortsätter sin rapport från en neurovetenskaplig kongress som vi publicerade i förra numret. Nu återkommer Eva med beskrivningar av hur hon själv arbetar med klienter, sett i ljuset av sina nya neurovetenskapliga tankar. Den uppmärksammade radiodokumentären ”Den fastspända flickan” som sändes i vintras väckte starka känslor mot det omänskliga bemötande och den bristande behandling en ung kvinna fått för sina psykiska trauman. Pia Eresund har tagit sin utgångspunkt i ämnet och skriver om hur unga kvinnor med självskadebeteende mer förvaras än behandlas i psykiatrin. Pia hämtar här också stoff från den omskakande boken ”Slutstation Rättspsyk” som gavs ut för något år sedan. En förändring är förhoppningsvis i sikte – Ulla Bertling rapporterar från en konferens i Malmö om psykisk ohälsa där man diskuterade hur vården för denna patientgrupp kan förbättras.
Något så uppfriskande som en vild psykolog på 70-talet kan vi läsa om i Sven Sjöqvists artikel om Kjell Björfors, en man som vågat gå sin egen väg, i likhet med analytikern Niels Nielsen som Sven tidigare skrivit om i vår tidskrift. När jag läste om Kjell Björfors väcktes frågan om det finns några djärva, banbrytande psykoterapeuter idag, som vågar kritisera det politiska systemet eller lekfullt experimentera för att förnya? Det känns som om vi lever i en mer ängslig tid nu, där vi ser om vårt eget hus i allt högre grad. Två böcker som inspirerar till samhällsengagemang är Christina Flordhs anmälan av boken Rädslans filosofi om den ”lågintensiva rädslan” som sprider sig i vårt samhälle och gör oss benägna att mer se framtiden som ett hot än ett löfte och den jag själv har läst och anmält. Det är Sue Gerhardts bok om hur hon tror att anknytningsteorin och neuropsykologisk forskning kan hjälpa oss att bygga ett mer empatiskt samhälle. Till detta presenterar Lotta Landerholm en gripande roman som skildrar en psykos och Staffan Stålfors en bok om ansatsen till en ”människoteori”.
God
läsning!
Anna Christina Sundgren
