Psykoterapi – nummer 2 2015
Kära läsare!
Sedan
något år tillbaka studerar jag historia vid Senioruniversitetet. Visste ni att
det dödliga våldet i samhället enligt historieforskningen alltsedan 1600-talet
verkar ha minskat successivt, räknat i proportion till folkmängden? En av de
tänkbara förklaringarna till detta anses vara att människor av olika anledningar
har börjat ta mer hänsyn till varandra, bli mer empatiska och ta bättre hand om
de svaga och utsatta. Denna gradvisa ”civiliseringsprocess” har inte hejdats av
att fler människor från och med slutet av 1800-talet kunnat frigöra sig från
givna grupptillhörigheter och själva välja och utforma sin livsväg. Ett
glädjande budskap i en tid när våldet snarare bara tycks öka. Det senare beror
nog på att vi har blivit så många fler och på att vi numera genom massmedia får
snart sagt omedelbar kännedom om alla katastrofer som inträffar i omvärlden.
Men ju fler vi blir som ska samsas på denna jord, dess fler anledningar till konflikter blir det. Därför behöver vi ytterligare öka beredskapen till konfliktlösning och samarbete, så att den här positiva trenden fortsätter. Risken finns annars att våra empatiska förmågor avtrubbas i det accelererande nyhetsflödet om havererade flyktingbåtar, självmordsattentat och massmord.
Det är tur att vi i våra hjärnor har spegelneuroner till grund för vår förmåga till empati. Det är via dem vi får kunskap om andras känslolägen. Om hur detta fungerar i psykoterapier skriver Dan Anders Palmquist i en artikel i detta nummer. Särskilt spännande tycker jag att det är att han med kliniska vinjetter kan illustrera hur han som psykoterapeut blivit alltmer medveten om sitt icke-verbala sätt att kommunicera med sina patienter.
Det anses vara i den högra hjärnhalvan som icke-verbala funktioner som empati, intuition, formkänsla, helhetsuppfattning, musikalitet, kreativitet har sitt säte. Inger Lundmarks artikel om klinisk hypnos i terapeutisk behandling handlar om betydelsen av implicit kommunikation och av att höger hjärnhalva aktiveras i psykoterapi. Vidare klargörs här den viktiga skillnaden mellan hypnosterapi och hypnospsykoterapi.
Föga förvånande fortsätter Quickskandalen att inspirera till texter i vår tidning. I den allmänna diskursen slås det numera fast att ”bortträngda minnen” av övergrepp som ibland dyker upp alltid är falska och framsuggererade av psykoterapeuter, men så enkelt är det ju inte. Tomas Videgård hävdar i ingressen till sin artikel att det inte råder någon som helst konsensus bland forskare att bortträngda minnen inte finns. Han tycker att vi psykoterapeuter hittills har legat alltför lågt i denna debatt, att vi borde ”diskutera mera och varken förneka de fel som begåtts eller förneka att minnen av traumatiska händelser både kan trängas bort och återkomma i terapi”. Det finns berättelser som är rakt motsatta Sture Bergwalls, och Tomas har skrivit ingående om en av dessa. Den handlar om ”kvinnan som slutade ljuga”, den första kända personen i USA som offentligt berättat om sina egna upplevelser av incest. Den artikeln var ursprungligen avsedd för en dagstidning, men där ville man inte ta in den. Komplexitet är besvärligt.
Psykisk ohälsa tycks idag vara den vanligaste folksjukdomen och hur psykiatrin ska klara det ökade vårdbehovet var en het fråga på årets Psykiatridagar, som jag rapporterar från. Den amerikanska psykiatribibeln DSM-5 har kritiserats för att kriterierna för många diagnoser har blivit alltför vida. Enligt psykiatriprofessorn Frances Allen, som själv medverkat i och ansvarat för tidigare versioner av DSM, kan följden bland annat bli att personer med verkligt allvarliga psykiska problem får mindre hjälp och att toleransen för avvikande beteende sänks i samhället. Fanny Marell bjöd hit honom och refererar från en föreläsningsdag arrangerad av Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm (FFST).
De här nämnda artiklarna och mycket annat (se innehållsförteckningen) kan ni läsa i detta nummer av Psykoterapi. Glädjande nog har vi den här gången fått in så många intressanta manus att vi fått lov att lägga flera på vänt till hösten. I detta snuttifieringens tidevarv av sms, twitter och emojies känns det verkligen uppmuntrande att våra kollegor fortfarande känner sig stimulerade att skriva långa reflekterande texter, och att de också vill ha in dessa i vår tidskrift.
Så var tyvärr Tryckfels-Nisse framme i förra numret, nr 1/2015:
1. Sid 48-49. Teresa Allzén stavar sitt namn just så och inte på något annat
sätt.
2. Sid. 52. I texten om Mellanrummet har en citatmarkering fallit bort, så att
det inte riktigt framgår att följande var Gudrun Riedel Engströms ord
(Mellanrummet, 2014, nr 31, s. 1):
"Till en del hör det säkert samman med att vi lever i en värld där nya krissituationer ständigt uppstår och krisens uttryck också till viss del ändrar utseende och att därför såväl omvårdnad som behandlingsmodeller kan behöva omvärderas. Exempelvis ställer den ökade förekomsten av vårdsökande ensamkommande flyktingbarn/ungdomar, liksom den ökande gruppen barn som utsatts för våld/övergrepp via nätet, oss som behandlare inför nya sådana utmaningar. Liksom tidigare visar också denna gång många av artiklarna att tidiga interventioner kan förebygga och hindra lidande och svårigheter senare i livet."
Vi ber om ursäkt för detta.
Slutligen
vill vi i redaktionen önska alla medlemmar och andra läsare en härlig sommar!
Pia Eresund
