Psykoterapi – nummer 2 2019
Kära läsare
När jag skriver detta ser det ut som att de föräldralösa svenska IS-barnen äntligen ska få komma tillbaka till Sverige. Men även barn med föräldrar i livet far oerhört illa i de där lägren. Att barnen är oskyldiga och har rätt till vård och omvårdnad är alla eniga om. Men föräldrarna, unga svenska medborgare som valt att kämpa för en terrorsekt? Där går meningarna isär. Ska vi hjälpa dem som kanske har begått krigsbrott? Ja, säger nog de flesta av oss psykoterapeuter, eftersom man så långt det är möjligt inte bör skilja barn från sina föräldrar. Men en del av dem måste givetvis få fängelsestraff och då måste barnen placeras i andra familjer. Det blir svåra överväganden som måste göras från fall till fall.
I
slutänden kommer vi förmodligen att ta emot alla med svenskt medborgarskap, även
de som inte har barn. Så ju förr dess bättre, tänker jag, innan de fysiska och
psykiska skadorna har hunnit fördjupas och kanske bli oåtkomliga för behandling.
För hur extremt vårdkrävande eller direkt samhällsfarliga kan inte de här
personerna bli då? Det finns goda skäl att anta att en stor andel av dem redan
nu behöver psykologisk behandling och att framför allt barn- och
familjepsykoterapeuter snart ställs inför stora och komplicerade utmaningar.
Så sent som på 1940-talet förstod man ännu inte hur viktiga de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar är för den psykologiska utvecklingen. Närmare 80 000 finska barn placerades under kriget i familjer i andra nordiska länder, främst i Sverige. Om följderna av detta har Barbara Mattsson forskat och i intervjuer med vuxna som varit ”krigsbarn” funnit känslor av tomhet, rotlöshet och diffus skam. De här personerna hade kämpat för att få sina liv att fungera och oftast lyckats med det, men den tidiga förlusten hade ändå lämnat efter sig en tydlig narcissistisk skada. Barbara presenterade sin avhandlingsstudie på vårkonferensen 2017 och nu har hon sammanfattat materialet i en artikel.
Teorin om bindning och anknytning, som idag har fått så stor betydelse för utvecklingspsykologi och psykoterapi, bygger vidare på tänkandet hos den ungerske psykoanalytikern Sándor Ferenczi. Denne utvecklade för hundra år sedan psykoanalytisk teori om den preoidipala perioden i människans liv och kan sägas ha kompletterat Freuds teoribygge. Ett besök i hans villa i Budapest har inspirerat Eva Tillberg till en essä om hur Melanie Kleins erfarenhet av analys hos Ferenczi kan ha påverkat hennes bidrag till objektrelationsteori.
Om Klein och de inre objekten rör det sig också i boken ”Inuti” av Hélène Cixous. Den handlar om en sorgeprocess och anmäls här av Catharina Gidlööf.
Siv Boalt Boëthius och Gunnar Carlberg har följt upp sin studie av utbildning av psykoterapeuter (nr 3/2018) med att undersöka utvecklingen av professionell identitet. De har sammanställt och analyserat data från en longitudinell studie som gjorts på tre olika utbildningsomgångar vid Ericastiftelsen. Dessa data tyder på att psykoterapeuter under utbildning i stort sett följer en viss utvecklingsprocess som leder till att de några år efter avslutad utbildning upplever en känsla av professionell kompetens och kan integrera sitt personliga och sitt professionella jag.
Christer Forsberg fortsätter i sin artikel ”Vad som göms i snömos kommer upp i tö” att kämpa med den snåriga frågan om begreppet psykisk energi och med att återupprätta det vetenskapliga anseendet för psykodynamisk och psykoanalytisk psykoterapi. Det lyckas han göra på ett inte bara övertygande utan även underhållande sätt. Ett öppet samhälle borde inte kunna avvisa psykoanalysen, säger han avslutningsvis, men frågan är hur öppet vårt samhälle är? Som vanligt finns det mycket annat av intresse i Psykoterapi. Det kommer in många manus och det är i högsta grad välkommet. Psykoterapeuter skriver som aldrig förr! Men det innebär också att en del manus tyvärr måste vänta på att komma med i tidskriften, även om de skickats in före manusstopp.
Avslutningsvis
vill redaktionen hälsa Psykoterapicentrums nya ordförande Teci Hill varmt
välkommen. Och önska er alla En skön och vilsam sommar!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
