Psykoterapi – nummer 2 2021
Kära läsare
Under det senaste året har psykoterapeuter i stor utsträckning övergått till att träffa sina patienter via datorskärm, något som de flesta med psykodynamisk inriktning tidigare varit ytterst skeptiska till. Ändå kan Psykoterapicentrum i viss mån sägas ha legat i startgroparna för detta, eftersom den planerade vårkonferensen 2020 hade just digitalisering som tema – Psykodynamisk psykoterapi 2.0?
Detta
evenemang fick som bekant ställas in, men har nu ett år senare avhållits i
digital form. Det fungerade alldeles utmärkt och båda föredragen – Alessandra
Lemma om Psychoanalytic Psychotherapy in Digital Times: A View from the Couch
och Björn Philips, Jacob Mechler, Karin Lindqvist om ERiCA-projektet med
ungdomar i nätbaserad psykodynamisk psykoterapi – var mycket intressanta och
ledde till givande samtal i såväl mindre grupper som i storgrupp. Vi kommer att
rapportera om detta i nästa nummer av tidskriften.
Om hur psykodynamiska terapeuter upplever att det går att arbeta via skärm handlar en artikel i det här numret. Katrin Ahlström och Camilla von Below har undersökt terapeuters erfarenheter av den hastiga omställningen till digital kontakt och funnit en hel del negativa konsekvenser. Samtliga fem som intervjuats sade sig också ha föredragit att arbeta med fysisk närvaro. Men de påpekade även att det finns positiva konsekvenser – som att tillgängligheten ökar och fler vågar sig på att ta kontakt. Troligen kommer man också framöver att kunna utveckla och förfina metodiken. På det här området blir det mycket forskning framöver och ett sådant projekt har redan startat på universiteten i Stockholm och Uppsala.
Under den sociala isolering som pandemin tvingat på oss blir det gott om tid för att göra roliga saker man annars har svårt att hinna med – som att läsa och skriva. Det märks på mängden av manus vi får in till tidskriften, inte minst är det många som har skrivit om böcker som de vill presentera/diskutera. Det är därför ovanligt många och innehållsrika sådana texter i det här numret.
En av dessa kan kanske snarast benämnas som en mot-recension. I förra numret av tidskriften anmäldes Johan Eriksons bok Psykoanalysens filosofi av Clarence Crawford. Han ansåg det vara en ytterst viktig bok som skulle kunna bidra till psykoanalysens återupprättelse inom den psykiska hälsovården. Men Peter Lilliengren oroas istället av Erikssons tes att psykoanalysen varken kan undersökas utifrån naturvetenskap eller humanvetenskap utan måste ha själva den psykoanalytiska behandlingen som forskningsmetod. Enligt honom kan ett sådant resonemang vara direkt farligt även för den psykodynamiska terapins framtid.
Christer Forsberg bidrar denna gång med en krönika utifrån erfarenheter av att behandla spindelfobi och Thomas Wånge skriver om Lewis Aron, ytterligare en av den relationella psykoterapins förgrundsfigurer. Cecilia Hector filosoferar över ett i dagarna sorgligt aktuellt ämne – döden – och Anders Nyman upptäcker i den långa kön till Ellis Island att man kan må bra av att lufta sin ilska.
Det senaste året har det varit mycket fokus på dödligheten i Covid 19, där Sverige tyvärr ligger högt i jämförelse med andra europeiska länder. Men detsamma gäller faktiskt i ännu högre grad för dödligheten i narkotikamissbruk. Det är hög tid att se till att människor med sådan problematik får adekvat behandling. Här spelar också den bristande tillgången till psykoterapi i samhället en stor roll, eftersom det ofta är psykiska trauman som ligger bakom ”självmedicinering”. Om detta handlar en gripande text av Mats Wahl, vars roman Medicinmannen även recenseras av Cecilia Hector i detta nummer.
Många av oss – i alla fall vi som är lite till åren – har redan fått vaccin mot
Covid 19 och förhoppningsvis kommer alla att få det i sommar. Och en vacker dag
kommer vi återigen att våga umgås med varandra som folk, det vill säga IRL.
På
återseende i oktober!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
