Psykoterapi – nummer 2 2022
Kära läsare
De som inte trodde att det skulle kunna bli fler krig i Europa hade fel. När jag skriver detta har Rysslands våldsamma angrepp på Ukraina pågått i två månader och möjligheten att krigshandlingarna snart ska upphöra känns just nu avlägsen. Mot denna mörka bakgrund – och tack vare de effektiva vaccinerna – har rädslan för Covid19 sjunkit undan. Men istället har människor börjat bli rädda för krig och framtiden känns inte alls lika trygg som förut. Sedan länge ökar den psykiska ohälsan i vårt land och i den här situationen kommer behovet av stödjande samtal och psykoterapeutiska insatser säkert att öka ytterligare. Och sådant råder det som bekant stor brist på redan nu inom psykiatrin.
Just
detta skriver Gunnar Bohman om i artikeln Har Sverige rätt vård vid
psykisk ohälsa. Svensk psykiatris ensidiga satsning på psykofarmaka och
korta KBT-behandlingar har resulterat i en dyr, ineffektiv och ofta direkt
skadlig vård. Även barn behandlas numera i allt högre grad med psykofarmaka. I
många andra europeiska länder erbjuds olika former av psykoterapi som ett
likvärdigt alternativ till psykofarmaka, medan patienter här i landet vanligen
tvingas söka upp och bekosta sådan behandling på egen hand. Bohman gör en
noggrann genomgång av läget i Sverige – vilka behandlingar som ges, vilka
effekter de har – positiva och negativa – och vad de kostar. Det är dyster men
angelägen läsning. Resonemanget utmynnar i ett förslag om ett nytt
personcentrerat vårdsystem där legitimerade psykoterapeuter ingår som en resurs
i den offentliga vården, med eget behandlaransvar. Jag hoppas att den här
artikeln ska spridas och diskuteras vida omkring den närmaste tiden.
En annan som inte skräder orden när det gäller psykiatrins brister är Christer Forsberg, återkommande skribent i vår tidskrift. I sin artikel Det obehandlade traumat. Psykiatrins Svarte Petter argumenterar han för att psykologiska trauman på senare år har tenderat att förnekas även inom massmedia. Framför allt gäller detta hur frågan om bortträngda erfarenheter av sexuella övergrepp hanteras.
Om den senare frågan handlar också Tomas Wånges artikel Sexuella trauman – ett underteoretiserat område i psykodynamisk teori. Psykoanalytiska och psykodynamiska teoretiker har inte ägnat följden av sexuella övergrepp tillräcklig uppmärksamhet, hävdar Wånge och efterlyser en genomarbetad traumateori. Där har enligt honom relationella teoretiker en hel del att komma med och den relationella rörelsen startade i slutet av 1980-talet som en reaktion på följderna av ett passivt avståndstagande från Freuds tidiga teori om sexuella övergrepp som orsak till psykisk ohälsa.
Den fjärde artikeln i detta nummer handlar om en helt annan fråga: hur kommer det sig att dagens föräldrar så ofta hett försvarar sina barn när dessa blir kritiserade av eller inte får bra betyg av sina lärare? Beata Kjellberg diskuterar utifrån psykoanalytisk teori förändringen av synen på barn och barnuppfostran. Hon kommer fram till att det i vår narcissistiska kultur lätt blir så att föräldrar ser sina barn som en förlängning av sig själva – ett Idealjag by proxy. Annat av intresse finns förstås att läsa i detta nummer: essäer, bokanmälningar, samt ett referat från Psykoterapicentrums vårkonferens.
Slutligen
vill jag å hela redaktionens vägnar önska ännu en fin sommar – och slut på
kriget i Ukraina.
Pia Eresund
Samordnande redaktör
