Psykoterapi – nummer 3 2014
Kära läsare!
”What
works for whom?” frågade Anthony Roth och Peter Fonagy år 2006, och det är
numera allmänt accepterat att olika psykoterapiformer passar mer eller mindre
bra för olika typer av patienter. Hur frågan ”Vad passar vem?” besvaras av
aktuell forskning är också temat för RPC:s höstkonferens, som i samarbete med
Stockholms universitet hålls den 22 november 2014. Valet står verkligen inte
bara mellan KBT och PDT, för det finns numera en mängd olika specifika metoder
som bygger på psykodynamisk teoribildning. Men hur mycket vet vi egentligen om
de metoder som vi inte själva har erfarenhet av eller utbildning i? Inte så
mycket, skulle jag tro. Därför är det glädjande att vi till det här numret har
fått tre artiklar där erfarna psykoterapeuter beskriver hur man arbetar med
symboldrama, analytisk psykoterapi respektive mentaliseringsbaserad terapi (MBT).
Inger Säfvestad och Gunilla Midboe ger en översikt av jungiansk analytisk psykologi, som utgår från den objektrelationsteoretiskt influerade London Developmental School. De illustrerar även med kliniska exempel hur man inom denna tradition idag praktiserar jungiansk psykoterapi. Drömanalys och aktiv imagination ingår i metodiken, men författarna betonar att patientens upplevelse av den faktiska yttre omvärlden är lika betydelsefull som den inre föreställningsvärlden.
Kommunikation och bearbetning via inre bilder tycks däremot vara det allra viktigaste i symboldrama, som också till viss del bygger på jungiansk psykologi. Utifrån trettio års erfarenhet beskriver Sigbritt Nordlund denna metod och ger en spännande inblick i sitt arbete. Intressant är att metoden tydligen lämpar sig väl även för korta fokuserade insatser och för patienter som har svårt att uttrycka sig verbalt.
Hur MBT skiljer sig från tidigare psykodynamisk psykoterapi är en fråga som ofta ställs. Är det inte bara en omformulering/utveckling av objektrelationsinriktad psykoterapi? Nej, säger Joakim Löf och förklarar i sin artikel hur ett viktigt nytt inslag handlar om att på ett relationellt sätt använda sig av motöverföringen. Löf menar att man kan se MBT som en del av en större rörelse mot att förändra patient-terapeutrollerna i en mindre hierarkisk riktning.
Ett nytt perspektiv på Quick-fallet ger Magnus Kihlbom i sin artikel och visar på att det verkar finnas stora psykologiska likheter mellan Sture Bergwall, Margit Norell och de grävande journalisterna. Samtliga uppvisar ett stort behov av närhet och av att betyda något för andra, vilket medför risk för symbiotiska pakter och förförelse. Kihlbom påpekar också uppenbara motsägelser i det psykologiska resonemanget i Dan Josefssons bok om fallet.
När Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning (SAPU) bildades 1993, bidrog RPC med stiftelsekapital. En av grundarna var akademins rektor Leif Havnesköld. Han ger nu en återblick på de tjugo åren med SAPU, som visar på de stora förändringar som samtidigt skett inom psykoterapins område.
Från Society for Psychotherapy Research (SPR)s årliga konferens, som i år hölls i Köpenhamn i juni, rapporterar Karin Lindqvist. (Rapporten är ursprungligen publicerad på sidan www.psykodynamiskt.nu.)
Så har ytterligare en poet trätt fram ur medlemskåren. Det är Per Wiklund som låter oss publicera en dikt ur sin samling ”Prövanden i terapirummet. Ungefär dikter”.
Det kommer ut många böcker av intresse för psykoterapeuter och redaktionen hinner tyvärr inte med att anmäla ens en bråkdel av dessa. Lyckligtvis har vi fått hjälp av Gunvor Johnson och Tomas Videgård, som också kommer att fortsätta att skriva om böcker, men vi behöver fler. Hör av dig om du är intresserad av att medverka på detta sätt i tidningen!
Bland annat anmäls i detta nummer Robert Whitakers uppmärksammade senaste bok, ”Pillerparadoxen”. Frågan han där ställer är: ”Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? ” Här vill jag påminna om att samma fråga ställdes år 2008 av Ingrid Carlberg i boken ”Pillret”. Hon och Fredrik Svenaeus, som samtidigt kom ut med boken ”Tabletter för känsliga själar”, var det årets huvudtalare vid RPC:s höstkonferens ”Psykoterapi och den antidepressiva revolutionen”.
Då, för bara sex år sedan, trodde nog många av oss på allt vi fått höra och läsa om de antidepressiva SSRI-preparaten och övriga nya psykofarmaka. De här läkemedlen skulle vara otroligt effektiva, sakna svåra biverkningar och inte vara beroendeframkallande. Visserligen förekom rapporter om att tabletterna kanske inte hjälpte alla, att de kunde medföra minskad sexualdrift och att de i vissa fall utlöst suicidförsök. Men det som fokuserades på höstkonferensen var de utvidgade gränserna för vad som kan sägas vara psykisk sjukdom, de nya diagnoserna som ”panikångest” och ”social fobi”, samt den utökade användningen av diagnosen ”depression”. Vad skulle det leda till om man på detta sätt betecknade krisande men psykiskt ”normala” personer som kroniskt sjuka? Hur skulle det framöver bli med oss människor och våra samhällen om de effektiva tabletterna alltmer började användas för att utrota störande känslor? Och naturligtvis – vad skulle detta komma att innebära för vår profession?
Frågan
om vad den utvidgade diagnostiseringen innebär är fortfarande högst aktuell, men
drömmen om den ”antidepressiva revolutionen” infriades inte. Medicinerna var
inte så effektiva som utlovats och visst hade de biverkningar – den värsta var
just ökad suicidrisk hos yngre patienter. Sedan dess har antalet depressioner
fortsatt att öka och idag ligger psykisk ohälsa bakom de flesta sjukskrivningar
och förtidspensioneringar. Och trots medicinerna – och satsningar på
korttidsinsatser med KBT − blir många inte hjälpta, utan deras tillstånd
förvärras med tiden. Ett alarmerande samhällsproblem som bland annat kan ha med
psykiatrins bristande resurser och kompetens att göra.
Pia Eresund
