Psykoterapi – nummer 3 2015
Kära läsare!
När
jag skriver detta domineras nyhetsflödet av flyktingkrisen. Vi ser och hör om
hur barnfamiljer går till fots, packas samman i rangliga båtar och bussar.
Många, även barn, omkommer under färden. Andra tillbringar flera dygn på
tågstationer i oviss väntan på att kunna ta sig till något europeiskt land som
eventuellt vill ge asyl. Mot denna bakgrund plus de erfarenheter av våld och
krig som motiverat flykten, är det inte konstigt att många blir psykiskt
traumatiserade. Man har bedömt att minst en tredjedel av dem som slutligen
kommer till Sverige är i behov av psykiatrisk vård. Detta ställer stora krav på
en redan underdimensionerad psykiatri, och det är inte troligt att antalet
psykoterapeuter med utbildning i traumabehandling räcker till. Vad gör man för
att klara av denna utmaning? Vi skulle gärna se att ni som vet något om detta,
eller har erfarenhet av att arbeta med människor som traumatiserats på detta
sätt, skriver om det i tidskriften.
Mycket av det onda som sker i världen är uppenbart − krig, våld − men det finns också en dold ondska som kan vara svår att upptäcka eftersom den uppträder i namn av kärlek. Om den senare skriver Else Britt Kjellqvist i detta nummer. Hon menar också att ondska verkligen finns, men att gränsen inte löper mellan oss människor utan inom oss. Vi har alla ansvar för att hantera denna ondska, bära och härbärgera våra trauman, istället för att utsätta andra för dem.
Sveriges Radio har uppmärksammat problemen med biverkningar av läkemedel mot adhd. Man har diskuterat alternativa behandlingar, men psykodynamisk psykoterapi har i alla fall hittills inte tagits upp. Nu finns det faktiskt forskningsevidens för psykoanalytisk behandling, även om det ”bara” handlar om en enda studie med totalt 73 barnpatienter. Magnus Kihlbom och jag berättar i vår artikel bland annat om denna studie och dess ytterst positiva resultat.
Ett klart positivt resultat av psykoanalytisk behandling för spädbarn och deras mammor redovisar också Majlis Winberg Salomonsson. Om denna och två andra studier som presenterades på forskningskonferensen förra hösten, av Inga Dennhag respektive Helene Ybrandt, kan ni läsa under rubriken Forskningsrapporter.
Varför blir vissa deprimerade patienter bättre av psykofarmaka och andra inte? Daniel Sykes har utifrån McCullough’s affektteori kommit fram till en intressant hypotes, som han i sin artikel utvecklar.
Åsa Helena Borkesand och Christine Jacobsson har i en studie undersökt hur legitimerade psykoterapeuter trivs med sitt arbete och mår psykiskt. Resultaten var mycket positiva, de flesta skulle välja samma yrke igen. Och det gällde även dem som arbetade inom offentlig vård. Men enligt Försäkringskassan har psykologer och socionomer ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa. Daniel Maroti skriver om detta och om hur dagens hårda arbetsklimat inom vård och socialtjänst påverkar de anställda.
Jag tänker att förklaringen till de olika resultaten ovan är den långa erfarenhet och utbildning som den legitimerade terapeuten har. Detta, samt den i regel längre egenterapin, måste ge ett gott skydd. Vanligen kan man som legitimerad dessutom i större utsträckning arbeta med välmotiverade patienter i långtidsterapi. Medan psykologer och socionomer med grundläggande psykoterapiutbildning får arbeta med kortare insatser för patienter, som dessutom ofta har många andra livsproblem. Men hur kommer detta att i längden påverka vår profession? Det är ju de unga som nu sliter ut sig som skall bli framtidens psykoterapeuter.
RPC:s arbetsgrupp för psykoterapi i offentlig vård har undersökt utbudet av psykoterapi inom den offentliga vården i landet. Ulla Hansjons Gustafsson redovisar enkätresultaten, som visar att tillgången på psykoterapi tycks vara mycket ojämnt fördelad, och att det föga förvånande överallt erbjuds betydligt mer av KBT än PDT.
Från ett av Stockholmsföreningens evenemang, ”Psykodynamiskt forum”, rapporterar Carina Lindbäck. Tomas Wånge rapporterar från IARPP:s konferens i Toronto och Gunvor Johnson anmäler boken ”Psykoterapi som hjälper. Metoder för vården”.
Till detta nummer har vi även fått en text från en psykoterapipatient, som under pseudonymen ”Louise” vill dela med sig av sina erfarenheter och ge några goda råd.
Slutligen
vill jag beklaga att Lena Wennlund, en av författarna till ”Gruppens potential.
Att leda och utveckla gruppbehandling”, inte nämndes i den recension som fanns
med i förra numret.
Pia Eresund
