Psykoterapi – nummer 3 2017
Kära läsare!
På läxhjälpen visar två bekymrade flickor mig ett papper fyllt med ord som ”Detet”, ”Libido” och ”Primärprocess” som de fått av sin lärare. ”Vad betyder det här, kan du som är psykolog förklara?” De går en undersköterskeutbildning och har fått i uppgift att besvara frågor om behandling av psykisk ohälsa. Det handlar om medicin, KBT och psykodynamisk terapi, och de verkar inte förstå det de läst. Jag kikar i läroboken som de har med sig. Avsnittet om psykodynamisk terapi handlar om freudiansk driftsteori, och beskriver inte den utveckling med förskjutning av fokus på anknytning och relationer som skett under det senaste halvseklet. Det blir kanske så här på grund av att Freuds uppdelning av personligheten i det, jag och överjag var så rolig och åskådlig, läran om det undermedvetna och bortträngning så spännande, tänker jag. Gamla fördomar om psykodynamisk terapi lever kvar även hos läroboksförfattare, och förs på detta sätt vidare till den nya generationen. Jag gör mitt bästa för att förklara hur man numera arbetar, men det hjälper nog tyvärr inte flickorna att besvara skoluppgiften.
De
här flickorna kommer från Somalia, ett afrikanskt land som gränsar till
Etiopien. Där har Gunnel Grundberg nyligen bott och hon rapporterar i artikeln
”Familjen är alltid med i väntrummet. Besök på en psykiatrisk klinik i Addis
Abeba” om vården på det största mentalsjukhuset i huvudstaden. I Etiopien har
familjeband alltjämt stor betydelse och psykiskt sjuka människor blir sällan
lika isolerade och utlämnade till psykiatrin som de ofta blir i vårt land.
Grundberg mötte också ett stort intresse för psykoterapi, gärna eklektisk eller
integrativ, bland medicinarna på sjukhuset.
Teoriutvecklingen på vårt område har som sagt varit omfattande sedan Freud uppfann psykoanalysen. Den psykoterapeutiska situationen ses numera som ett fält där även terapeuten ingår och där den terapeutiska relationen har en avgörande betydelse. Den så kallade fältteorin handlar inom psykologin om att det sammanhang som ett socialt eller psykologiskt fenomen ingår i, inverkar på fenomenets natur och funktion. Den psykoterapeutiska situationen är ett fält där även terapeuten ingår. Om den här teoriutvecklingen och om den nybildade föreningen för fältteori handlar Tomas Wånges artikel ”Fältteori. Psykodynamisk teori under utveckling”. Wånge menar att eftersom fältteori är integrativ och metodneutral står den nära relationell psykoterapi och engagerar delvis samma teoretiker.
Sverige har de senaste åren tagit emot en stor mängd ensamkommande flyktingbarn och många av dessa är gravt traumatiserade. Vi har därför valt att återge en artikel av Anna Thom Olin om integrativ traumafokuserad psykoterapi som tidigare varit publicerad i nättidskriften Mellanrummet (nr 31/2014). Thom Olin tillämpar rön från neuroaffektiv utvecklingspsykologi i sina terapier och betonar hur viktigt det är med ett trygghetsskapande förhållningssätt i mötet med dessa ungdomar. Det är en djupt berörande text, jag undrar bara oroligt hur många av alla dessa drabbade unga människor som i praktiken kan erbjudas denna vård?
Den pågående diskussionen om riktlinjer visar tydligt att det finns olika sätt att se på evidens. Enligt Socialstyrelsen är det mängden av positiva resultat från randomiserade kontrollerade studier som avgör. I artikeln ”Evidens, värderingar och etik” argumenterar David Nicolaidis för ett alternativt synsätt som passar bättre inom en patientcentrerad vård, där patientens egna värderingar och önskemål ska beaktas. När en viss mängd studier har visat effekt av en behandlingsform ska denna helt enkelt sägas ha passerat tröskeln för evidens, och sedan ska det inte ha någon betydelse om andra metoder lyckas få ännu fler positiva resultat. Antingen har en behandling evidens eller inte, och patienten ska kunna välja mellan de olika behandlingsalternativ som har evidensstämpel. Detta blir en medelväg som enligt Nicolaidis mildrar konflikten mellan evidenskravet och patientens personliga värderingar. Det är viktigt att inse att evidens bara är ett redskap som kan bistå oss i att välja lämplig behandlingsform, inte ”den enda vägen till salighet”.
Förvisso är det inte bara under utbildningen som vi psykoterapeuter behöver handledning, men att ständigt anlita utomstående handledare är kostsamt. Istället kan man mer regelbundet ha kollegial handledning (eller det vi brukar kalla kamrathandledning), där en mindre grupp psykoterapeuter tillsammans på ett aktivt och reflekterande sätt fortsätter att utvecklas professionellt. Marietta Jaala Svensson har skriftligen intervjuat psykoterapeuter om deras erfarenheter av detta. I artikeln ”Om kollegial handledning – ett värdefullt bidrag till professionell kvalitet” sammanfattar och diskuterar hon resultaten av sin studie.
Hur skulle livet vara om man inte då och då kunde skratta åt eländet? Annika Coster och Lena Lundqvist har skrivit en essä om skrattets roll i psykoterapin: ”Skrattet – Psykoterapins karneval”. Ett möte i skratt kan öppna dörren till ett gemensamt lekområde, säger de. Så är vi tillsammans igen, samspelande och utforskande i det psykoterapeutiska fältet!
Men nyligen kom ett tungt sorgebud, vi har återigen förlorat en kamrat. Denna gång var det Leif Havnesköld, tidigare rektor för SAPU och en eldsjäl för relationell psykoterapi. Han var en uppskattad återkommande skribent i vår tidskrift, och vi kommer att ha en runa för honom i nästa nummer av tidskriften.
Slutligen
ber vi om ursäkt för att text föll bort i Bengt Hedbergs artikel ”Psykiatrins
felaktiga grundantagande” i förra numret av tidskriften. I sista stycket på sid
21 saknas de negativa affekterna skam och avsmak!
En rättad version av artikeln
finns på hemsidan.
Pia Eresund
