Psykoterapi – nummer 3 2019
Kära läsare
Nu var det ett tag sedan jag själv praktiserade, men jag minns att det med vissa patienter initialt var svårt att känna det engagemang som behövs för att börja bygga en terapeutisk allians. Det kunde behövas några möten innan det ”tände” och i enstaka fall gjorde det aldrig det. De kontakterna blev inte långa. Om den här viktiga grundläggande känslomässiga kontakten mellan vårdare och vårdad handlar Lars Lorentzons artikel ”Resonansen, det livgivande i relationen”.
Resonans
är inte detsamma som att man tycker om eller förstår, utan det handlar mer om
intresse, engagemang och energi. Detta finns inte i alla möten, och det måste
man inse och respektera, säger Lorentzon. Därför måste såväl personal som
patienter kunna säga nej till varandra, men tyvärr sker detta ofta alltför sent
i processen. För psykoterapeuter är det rentav en plikt att säga nej om man
upplever att den där känslan saknas, menar han. Patienten måste i tid få chansen
att hitta någon annan terapeut som kontakten fungerar bättre med.
Hur blir det med då med resonansen när man går i terapi på nätet? Kring detta funderar Britt Skeppstedt Lindqvist i sin artikel ”Winnicott Online”, tidigare publicerad i förkortad nätversion i Psykologtidningen. Online-terapi har i utvärderingar visat sig ge bra effekt och lanseras nu i stor skala inom den offentliga vården. Men även i vårt starkt digitaliserade samhälle innebär detta en radikal förändring av behandlings- formen psykoterapi, menar Skeppstedt och kallar det för ett paradigmskifte. Den terapeutiska relationen har ju visat sig ha en grundläggande betydelse för utfallet i alla typer av psykoterapi. Är det kanske bara högt motiverade och välstrukturerade patienter som kan tillgodogöra sig digitaliserad behandling? Bör begreppet psykoterapi på nätet bytas ut till rådgivning, stöd eller pedagogik, undrar Skeppstedt.
Hur tänker andra psykodynamiska terapeuter om denna viktiga fråga? Bör vi hänga med i den digitala utvecklingen på detta sätt? Vad kommer det i så fall att medföra? Jag hoppas att Skeppstedts artikel ska väcka debatt.
Apropå digitalisering har ni kanske redan lyssnat på ”Psykoterapeuter pratar på”? Ett modernt sätt att informera och sprida kunskap om psykodynamisk psykoterapi som tycks nå många lyssnare. Anders Nyman har för detta nummer intervjuat Annika Coster och Lena Lundqvist som är de som ”pratar på”.
Kristina Lindstrand började under sin handledarutbildning fundera över vad det innebär att de flesta svenska psykoterapeuter och nästan alla handledare är vita, samtidigt som den multikulturella blandning en i det offentliga rummet är så stor och rasismen i samhället diskuteras alltmer. När hon undersökte denna fråga närmare fann hon en mängd av så kallad vithetsforskning i framför allt USA, som hon här sammanfattar. I sin artikel pläderar hon för att det är viktigt för terapeuter att utforska sina fördomar och kulturella normer, utveckla större interkulturell medvetenhet och reflektera kring rasifierings- och ”vit makt”-problemet.
Det här är också en viktig fråga som tidigare inte tagits upp i tidskriften, och förhoppningsvis vill framöver flera skriva om den.
Den senaste tiden har vi fått oroande rapporter från Zimbabwe, där befolkningen efter att äntligen ha blivit av med presidenten Mugabe inte har fått det bättre, snarare har den ekonomiska krisen ökat. Samtidigt växer sig i detta land medvetenheten om psykiska problem starkare, menar Gunnel Grundberg som talat med psykiatriker och psykologer, samt besökt olika verksamheter i landet. Hon berättar bland annat om Friendship Bench, en kreativ terapeutisk lösning som bygger vidare på den afrikanska traditionen att i krislägen tala med och stödja varandra.
David Nicolaidis återkommer med en filosofisk diskussion kring evidensfrågan. Denna gång handlar det om evidensbaserad praktik, EBP, som inte är detsamma som evidensbaserad behandling, EBT. Praktik innebär att praktiskt utöva ett yrke, och det är mycket mer än att använda den behandlingsmetod som har bäst forskningsstöd. Det innefattar en förståelse av hur effekten uppnås och vad det beror på, en klinisk bedömning av effektevidensens relevans i det enskilda fallet, samt att lyssna till och beakta patientens egna preferenser. Därför kan praktiken inte evidensbaseras på samma grunder som behandlingen. Det räcker inte med utfall/effektivitet som evidens, utan här behövs även så kallad förklaringsevidens, hävdar Nicolaidis och ifrågasätter därmed det sätt på vilket man inom psykiatrin vanligen väljer behandlingsmetod.
På höstkonferensen, som handlar om neurovetenskap och dynamisk psykoterapi, kommer professor Mark Solms från Sydafrika att föreläsa.
I våras publicerades på www.psykodynamisktforum.se en artikel, där han föreslog ett antal grundläggande vetenskapliga påståenden som alla som arbetar med psykoanalytisk psykoterapi borde kunna enas om. Detta för att reda ut missuppfattningar ute i samhället om vad vi håller på med, samt motverka interna tvister om detaljer. Jag har försökt sammanfatta hans ”claims” i detta nummer.
Då vi stoppade debatten om recensionen av ”I denna kusliga tomhet” har Hans Kaatari inte fått bemöta det Cajsa Lindholm skrev om hans inlägg. Det är beklagligt men vi anser det var rätt att stoppa vidare meningsutbyte i frågan.
I skrivande stund kommer den glädjande nyheten att Ung Hälsas psykoterapiverksamhet vid Stadsmissionen får fortsätta, med den nybildade stiftelsen Young Solidarity Foundation som huvudman. Stiftelsen har som mål att utöka kapaciteten, erbjuda fler behandlingsmetoder samt bedriva opinionsbildning kring unga vuxnas psykiska ohälsa.
Tidigare har vi lagt ut efterfrågade artiklar i sin helhet på vår hemsida. Det kommer vi inte att göra i fortsättningen. Skälet är att listan blev alltför lång och svåröverskådlig. Dessutom får skribenterna numera sina artiklar i PDF så att de själva kan sprida dem till nya läsare.
Som
vanligt finns det också ett antal intressanta rapporter och bokanmälningar i
detta nummer av Psykoterapi. God läsning!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
