Psykoterapi – nummer 3 2020
Kära läsare
Det blev ändå en sommar, om än med ”hemester” och social karantän. Covid-19 lugnade ner sig här hemma, men i många andra länder är läget alltjämt allvarligt och det finns risk för att det under hösten blir många sjukdomsfall även här. Men livet måste gå vidare och vi håller på att anpassa oss till den ökade otryggheten. Det gäller ju också den psykoterapeutiska verksamheten där digitala lösningar blivit allt vanligare. Och att de kan fungera bra och ge resultat finns det numera också vetenskaplig evidens för.
Men
detta kan ju knappast gälla alla typer av psykologisk problematik och alla
patienter. Vad händer med den terapeutiska relationen när terapeut och patient
inte omsluts av samma rum, andas samma luft, hör den andras andetag, ser varann
ur olika vinklar? Hur påverkar det ramhållningen att patient och terapeut
befinner sig på helt olika platser? Om terapeuten inte kan vara säker på att
inte andra personer sitter där och lyssnar på det som sägs? Dessa och många
andra frågor behöver vi fundera kring för att vara bättre förberedda när det en
dag åter blir vanligt med psykoterapi IRL. För de erfarenheter vi gör nu kommer
ofrånkomligen att påverka vårt fortsatta arbete på olika sätt, positivt och
negativt.
Det här är sådant som under hösten säkert kommer att diskuteras på Psykoterapicentrums kommande PDT-verkstad och förhoppningsvis kommer en rapport därifrån till tidskriften. Men gärna också debattinlägg från enskilda medlemmar!
Nu något om innehållet i detta nummer:
Lars-Erik Bergs artikel i detta nummer handlar om anknytningsteori. Tillämpningen av teorin om olika anknytningsmönster har numera stor betydelse i de flesta psykoterapeutiska inriktningar, inte bara de psykodynamiska. Berg går i artikeln igenom hur olika teoretiker successivt har byggt vidare på och fördjupat Bowlbys teori, så att den idag kan hjälpa oss att förstå inte bara barnets känslomässiga och sociala utveckling utan även den kognitiva utvecklingen.
Vidare presenterar Staffan Stålfors en studie där han utifrån Silvan Tomkins teori skapat en modell för hur våra affekter samverkar samt prövat att utvärdera psykoterapier med den. Med en sådan modell kan man kliniskt även fortlöpande utvärdera processen i enstaka psykoterapier, något som skulle kunna vara till hjälp för psykoterapeuter.
Vad menar vi egentligen när vi säger ”Jag upplever att...”? Förmodligen är det ett sätt att markera att man är medveten om att ens uttalande är subjektivt och att det man uttalar sig om/verkligheten kan vara annorlunda. I sin artikel anknyter Maj-Britt Lindahl begreppet ”upplevelse” till Antonovskys KASAM-system, som ju handlar om känsla av sammanhang. Medvetenhet om vad vi upplever är viktigt för vårt psykiska mående, och förändringsjobbet i exempelvis en psykoterapi hänger på hur vi använder vårt upplevande, menar Lindahl.
Två artiklar i detta nummer kom från början till som författarnas svar på recensioner av deras böcker i tidskriften. Den första är Johan Cullbergs ”Hur ska vi göra med dubbelheten som skaver – den mellan humanism och biologism?” I den skildrar Cullberg hur han under ett långt yrkesliv inom psykiatrin – och även som nära anhörig till en patient – navigerat i den här dubbelheten. Och vi vet ju att han lyckades att skapa och genomföra viktiga förändringar i psykosvården.
Den andra artikeln är Tomas Wånges ”Det beror på”, som är ett svar på efterlysningen av en mer praktisk beskrivning av arbetssättet i relationell psykoterapi. Det finns förstås inte ett arbetssätt, betonar Wånge, men beskriver ändå bärande principer i det terapeutiska arbetet. Intressant är också att han säger att de flesta traditionellt psykodynamiska interventioner också hör hemma i ett relationellt arbetssätt. Boken ”De omöjliga”, av Anna Fredriksson och Åsa Moberg, handlar om de psykiatriska patienter som mår sämst och i regel också får sämst vård. Psykoterapicentrum hade i våras sin första videokonferens om detta upprörande förhållande (se rapporten om ”webbinarium”). I detta nummer finns även en essä av Anna Sandwall, där hon relaterar ”De omöjliga” till Foucaults ”Vansinnets historia”.
Det finns som vanligt mer av intresse att läsa i detta nummer – i form av rapporter, krönikor och recensioner. Men här slutar jag för denna gång och önskar alla en Covidfri höst, i väntan på vaccinet!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
