Psykoterapi – nummer 3 2021
Kära läsare
Välkomna tillbaka till arbetsplatserna efter ett oroligt och isolerat år. Vi kan träffas lite mer och de flesta är vaccinerade. Det är inte över, men på något sätt ska vi klara av att leva och hålla våra samhällen i gång även med Covid19-viruset.
Och
det är inte bara yngre människor som är ute i farten igen. Numera är det ganska
vanligt att äldre personer fortsätter att vara verksamma på olika sätt (till
exempel i den här redaktionen). Men långtifrån alla orkar med detta, eftersom
åldrandet drabbar oss olika, och många av oss förr eller senare hamnar i
ensamhet och tristess. När livets slut närmar sig kan också plågsamma minnen
dyka upp i medvetandet, sådant som vi tidigare lyckats hålla ifrån oss. Vi
börjar även ställa oss frågor som: Vad har jag uträttat i mitt liv? Varför hände
det eller det? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad i mina nära relationer
vill och kan jag fortfarande ändra på?
Depressioner är mycket vanliga hos äldre och behandlas framför allt med psykofarmaka. Men kanske handlar det egentligen om att sakna någon att tala med om sådant man grubblar över och störs av. Och antagligen är det en fördel om den samtalspartnern inte bara är psykoterapeut utan även själv är ”äldre”. Så är det i alla fall på Samariterhemmets samtalsmottagning som Ulla Arnell, Charlotte Engel och EvaMari Eneroth-Säll skriver om i artikeln Samtal med äldre i detta nummer av Psykoterapi.
Ett samhälle utan äldre är som ett träd utan rötter. Så skriver Ulla Arnell och det känns ju verkligen som att ett stort hål har uppstått i den psykodynamiska kretsen när nu docenten och psykoanalytikern Imre Szecsödy har gått bort. En färgstark och envis hedersmedlem, in i det sista engagerad och aktiv i vår förening. Johan Schubert och Andzrej Werbart har skrivit en runa över honom.
Uppmärksamhet och närvaro är väsentliga grundelement i terapeutiska samtal, men musik kan underlätta och förstärka processen. Om detta handlar Katarina Mårtenson Bloms artikel Överlåtelsen – om terapirelationens ingredienser och innersta riktning. I den finns även hänvisningar till fina musikstycken som kan passa i olika skeden av processen.
I Den kognitiva vägen till Oidipus hävdar Christer Forsberg att Oidipuskomplexet uppmärksammas allt mindre, också inom psykodynamisk psykoterapi. Detta eftersom familjeliv och samhälle har förändrats på många sätt sedan Freuds tid. Men Forsberg argumenterar för att oidipalproblematiken alltjämt har stor betydelse för psykologisk problematik, eftersom den i en vidare mening handlar om att acceptera och hantera sociala hierarkier och gränser.
I förra numret ifrågasatte Lars-Erik Berg den populära Big Five-teorin om typiska karaktärsdrag såsom i stort sett nedärvda. Nu återkommer han med en längre text i denna fråga – Den sociala biologin och de Fem Stora. Han menar att den neurovetenskapliga forskningens framgångar under senare tid har inverkat menligt på intresset för psykosociala orsaker till psykisk ohälsa. Men hjärnan utvecklas i samspel med omgivningen. Den är ”biologiskt sett vårt sociala organ i den fundamentala bemärkelsen att den flyter in i den sociala livsprocess vi är med om, och på grund av den processen bygger om sig själv”.
Homo narrans – den berättande människan är rubriken på Cecilia Hectors
artikel. Den handlar om de märkliga berättelser våra hjärnor ger oss medan vi
sover – drömmarna. Vår mentala hälsa verkar kräva att vi drömmer, men det verkar
inte alltid vara nödvändigt att vi minns vad vi drömmer. Ändå finns genom
historien många exempel på att människor, särskilt i kritiska lägen, ägnat sina
drömmar stor uppmärksamhet och verkligen försökt förstå deras betydelse. Något
som i regel också varit hjälpsamt.
Detta
om artiklarna. För övrigt bidrar Anna Gerge, Dan Stiwne och Cecilia
Hector med reflekterande recensioner och Elisabeth von Essen och jag
rapporterar från PC:s digitala vårkonferens.
Pia Eresund
Samordnande redaktör
