Insikten nr 4 2010
Temat i några av inslagen i detta nummer är åldrande. Som Bengt Sandström påpekar i sin krönika är det något som i allra högsta grad är aktuellt för många av föreningens medlemmar eftersom många kommit upp till pensionsåldern och med eller mot sin vilja tvingas ta itu med frågan. För föreningen är frågan aktuell också på grund av att 2011 års vinterkonferens kommer att ha åldrande som tema.
Pia
Eresund tar i sin krönika Om att åldras upp
åldrandet utifrån en bok av Emmy Gut. Hon understryker
betydelsen av att erkänna och inte undertrycka känslor av
sorg, vrede och ångest som är förknippade med en förändrad
social situation och en därmed förändrad självbild. En
förutsättning för att också fortsättningsvis utvecklas och
ha ett meningsfullt liv är att acceptera de nya
omständigheterna och den nya självbilden.
Psykologisk litteratur har i ganska liten utsträckning berört åldrandet och ålderdomen och psykoterapeuter har ägnat ganska lite intresse för psykiska processer under senare delen av livet. Anna Hartmann diskuterar detta i sin artikel Psykoterapi med äldre. Hon har själv i sin verksamhet allt oftare kommit i kontakt med äldre patienter och skriver om några vanliga teman som kommit upp i kontakten med äldre. Att äldre förmodligen i allt högra utsträckning i framtiden kommer att söka sig till terapi gör att kunskap om åldrande blir viktig också för yngre psykoterapeuter.
I Den omnipotente fadern tar Boel Seldén upp ett annat tema. Utifrån en nyutkommen bok om religiös terrorism har hon inspirerats att reflektera över ett område som länge legat i träda inom psykoanalysen, nämligen föreställningar om en tidig och sträng fadersfigur. Hon beskriver hur religiös terrorism kan förstås i ljuset av kärleken och tillbedjan till en sådan primitiv fadersgestalt, men hon menar att också mindre extrema far-sonrelationer kan ses i detta ljus.
Linda Dahlöf arbetar som psykolog på en vårdcentral i det invandrartäta området Biskopsgården. Hon har kommit i kontakt med flera fall där det visat sig hur svårt det har varit med en integration och anpassning till det nya landet. Hos en del invandrare blir sorgen efter separationen från hemlandet och anpassningen till det nya landet så svår att de insjuknar i depressiva symtom. I Nostalgi – om återuppväckt hemlängtan belyser hon med hjälp av kliniska exempel hur svårigheterna kan ta sig uttryck.
I Self-disclosure, självavslöjande – ”Människan är oundvikligen subjektiv” utreder Per Ulvelid ett svårfångat begrepp som blivit allt vanligare i litteraturen. Med hjälp av intervjuer med verksamma psykodynamiska psykoterapeuter undersöker han hur det i den praktiska kliniska verksamheten ser utmed psykoterapeuters avslöjande av egna känslor och eget privatliv.
Anders Almingefeldt diskuterar i Psykoanalys och familjeterapi – en överföringshistoria skillnader och likheter mellan de två områdena och de två teoribildningarna. Han understryker att även om det finns viktiga skillnader ska man inte blunda för likheterna. Han menar att de senare bör lyftas fram i dagens debatt då båda dessa riktningar tillsammans utgör en välbehövlig motvikt mot populära och mer lättköpta riktningar, som kommer med förkunnelser om hur folk ska leva och hur ett idealt familjeliv ska se ut och ställer sig undrande och öppna inför den enskilda individen och familjen. Just detta – övertygelsen att ”knowing not to know” i Bions anda är en förutsättning för nya tankar, ny mening och nytt vetande är något som förenar de två kunskapstraditionerna.
Med
detta önskar redaktionen god läsning och
ett återseende på det nya året.
Christina Flordh
