Insikten nr 4 2011
Att "skriva psykodynamiska"
Jag tror att de flesta som arbetar med psykodynamisk psykoterapi någon gång brottats med problemet hur man utåt ska kunna förmedla den förtätade stämning präglad av djupaste allvar och koncentration som en psykoterapisession innehåller. TV-serien ”In Treatment” lyckades bra och fick också många att förstå och bli intresserade av vad ett psykoterapeutiskt möte kan innebära. Om vi som verksamma terapeuter vill beskriva en terapi stöter vi på problemet att inte röja identiteten på dem vi skriver om och vi tvingas av konfidentialitetsskäl att skala bort mycket viktigt innehåll från terapierna. Det är helt i sin ordning. Ingen ska behöva vara orolig för att bli igenkänd som terapipatient i en artikel som författats av ens terapeut. Vi måste hitta olika utvägar och andra sätt att förmedla vårt synsätt och förståelse av människors situation och problem.
Ett
sätt är att använda litterära gestalter. I Den
fullkomliga kvinnan – exempel på idealiserad destruktiv
narcissism har Pirjo Lantz gjort just detta.
Sofie Oksanens roman ”Stalins kossor” har, tillsammans med
erfarenheter av psykoterapeutiskt arbete med unga vuxna,
inspirerat henne att reflektera kring självdestruktivitet
och vuxenblivandet. I artikeln berör hon fenomen som
matmissbruk, sexualitet och patologisk narcissism. Hon
funderar vidare kring etnicitet, politiskt förtryck och
traumaöverföringar mellan generationerna. En röd tråd i
hennes associationer är den destruktiva narcissismens
organisering kring självtillräcklighet och kontroll över
sårbarhet och beroende.
I Psykoterapiutbildning och tyst kunskap tar Bo Sigrell och Håkan Sigrell också upp problem och möjligheter när det gäller hur vi förmedlar vår kunskap. I det här fallet handlar det om hur mer erfarna psykoterapeuter som handledare kan förmedla och föra vidare – tradera – sin kunskap till terapeuter under utbildning. Den tysta kunskapen är svår att fånga i ord och man får först grepp om den då den knyts till den kliniska praktiken, och i artikeln beskrivs olika sätt som den tysta kunskapen förmedlas i en handledningssituation.
Noggrann diagnostisering är ett krav som ställs alltmer frekvent, något som inte alltid har setts med helt blida ögon från psykodynamiskt håll. Psykiatrisk diagnostisering får inte bli ett självändamål och ger oss inte riktlinjer kring hur psykiska problem uppstått och hur de ska behandlas. Det gäller att hitta en form för diagnostisering som är förenlig med ett psykodynamiskt förhållningssätt. Erik Hammarström har stött på det tyska diagnosinstrumentet OPD-2, Operationalized Psychodynamic Diagnosis, som är resultatet av ett arbete som pågått i femton år och som bygger på aktuell forskning i psykodynamiskt aktuella frågeställningar och som utmynnat i en manual att använda vid diagnostiska intervjuer. Manualen är översatt till ett antal språk. Återstår att se om den också översätts till svenska och att vi därmed kan få möjlighet att få inblick i vad som händer utanför den näst intill hermetiskt tillslutna anglosaxiska traditionen inom vårt kunskapsområde som råder här i Sverige.
Christer Forsberg försvarar på ett mycket underhållande, lärt och bitvis raljant sätt både Darwin och Freud mot senare tiders kritik i Affektteorins ouppmärksammade konsekvens. Varför blev Darwins affektteori en hyllvärmare i mer än hundra år? frågar han sig retoriskt. Detta blir en utgångspunkt från vilken han reder ut vetenskapsteoretiska begrepp kring positivism och humanvetenskap och relationen mellan fysiologi och psykologi. Han menar att anledningen till att Freud gav upp försöken att förklara hjärnans fungerande i fysiologiska termer, som han en del av sitt liv var strängt sysselsatt med, måste ha varit att han drabbades av insikten att hjärnan följer psykologiska lagar, som inte låter sig reduceras i kemiskfysikaliska termer och att psykologiska processer måste tillskrivas ett avgörande inflytande över vårt fysiologiska fungerande, ett påstående som fortfarande, och kanske inte minst idag, är mycket kontroversiellt.
I Kliniknära forskning inom barn- och ungdomspsykoterapi presenterar Björn Wrangsjö två nyutkomna antologier. Den forskning som presenteras i dem bygger övervägande på terapi med patienter ur den kliniska vardagen och borde kunna väcka intresse långt utanför forskarkretsar. De visar på vetenskaplig grund att psykoanalytisk och psykodynamisk psykoterapi är långt ifrån uträknad utan har sin givna plats i behandlingen av barn och ungdomar.
Avslutningsvis publicerar vi två skrivelser som verkligen är exempel på hur viktigt det är att vi följer Lance Cederströms devis i detta nummers krönika: Framhärda i din upprördhet!
Astrid Rindbäck, verksamhetschef för S:t Lukas i Västerås, beskriver hur tidigare möjligheter till ett brett psykoterapiutbud i Västmanlands läns landsting håller på att snävas in genom nya upphandlingar där enbart KBT/KPT efterfrågas. Hon beskriver också hur de pengar som primärvården fått för att kunna köpa extern psykoterapeutisk behandling inte utnyttjas i den omfattning som avses, framför allt inte av de vårdcentraler som drivs privat.
Kjell Broström från RSMH, brukarorganisationen Riksförbundet för mental och social hälsa, skräder inte orden. Han påpekar att om tjänstemän och politiker reducerar behandlingsutbudet till enbart en enda behandlingsform, som nu föreslås i Västmanlands läns landsting, innebär det en kränkning och stöld av patientens valfrihet och får förödande konsekvenser för många patienters självkänsla och psykiska hälsa.
Det är för dem det är så viktigt att vi fortsätter att kämpa!
Flera av oss är idag seniorer. Att det finns ett stort
intresse och engagemang kvar blev synligt vid RPC:s
konferens tidigare i år kring åldrande, då flera av
deltagarna tog upp tankar och känslor kring att lämna
arbetslivet. Yngre deltagare i konferensen uttryckte behov
av förebilder inom yrket och även här kom frågan om hur
kunskapen kunde förmedlas upp.
Pia
Eresund och Margareta Mörner rapporterar från ett
uppföljningsmöte, där entusiasmen var stor för att bilda ett
nätverk för att dryfta hur vårt kunnande och engagemang kan
tas tillvara också då vi inte längre har ett arbete som vi
går till.
Christina Flordh
