Psykoterapi – nummer 4 2014
Kära läsare!
Det
har varit Psykoterapimässa igen. Den åttonde i ordningen sedan RPC och dåvarande
Stockholms Psykoterapiinstitut år 2000 tog initiativ till den första, enligt
Anna Lazar som i egenskap av Psykoterapistiftelsens vice ordförande höll det
inledande talet. Den första mässan blev en succé och besökarantalet var cirka
2000 och när man två år senare upprepade det hela på Münchenbryggeriet kom det
drygt 3000 personer. Men att fortsätta med enbart ideella resurser var inte
möjligt. Därför bildades Psykoterapistiftelsen, som bland annat har som uppgift
att vartannat år arrangera denna mässa. Av det entusiastiska pionjärmyllret har
det så blivit en välorganiserad, regelbundet återkommande tillställning.
Den närmast föregående mässan, år 2012, arrangerades i samarbete med Sveriges Psykologförbund och Akademikerförbundet SSR. I år hade man bara med den senare samarbetspartnern, som ju också har en yrkesförening för legitimerade psykoterapeuter.
Kvantitativt var den här mässan mager, med endast 21 utställare och drygt 500 deltagare. I en tid när psykisk ohälsa utgör ett av de största samhällsproblemen borde behovet av en mötesplats för dem som arbetar med eller är intresserade av psykoterapi vara stort. Varför har då psykoterapimässan krympt så mycket? En orsak kan vara ekonomiska åtstramningar som gör det svårt att ta eller få ledigt för att medverka i eller besöka ett evenemang som dessutom kostar ganska mycket. Mässans historia, dess ursprungligen psykodynamiska inriktning, kan också ha betydelse. Även om ”en gynnsam vind fortsätter att råda”, som Eva Marie Eneroth Säll skriver i sin krönika, har det psykodynamiska fältet på senare år krympt, medan de kognitivt beteendeterapeutiska och neuropsykologiska fälten har vuxit, dessutom har en hel del nya inriktningar tillkommit. Är tiden ännu inte mogen för öppna och förutsättningslösa möten mellan olika skolor?
RPC:s monter var hela tiden välbesökt och föreningen bidrog även till programmet med Gunnar Bohmans föreläsning om psykoterapin inom dagens psykvård. Den liksom många andra programpunkter höll hög kvalitet och det märks att det numera i vårt land finns många erfarna och skickliga forskare och kliniker inom psykoterapiområdet. Till denna mässa hade man dessutom engagerat två internationellt kända ”dragplåster” − Ellert Nijenhuis om dissociation och trauma och Jon Frederickson om intensiv korttids dynamisk psykoterapi (ISTDP). Deras föreläsningar var förstås särskilt välbesökta och oerhört intressanta. Från www.psykodynamiskt.nu kan vi i detta nummer publicera Karin Lindqvists och Jacob Mechlers referat av Nijenhuis’ föreläsning och en del annat på mässan. Dessutom en intervju med Jon Frederickson, som de gjorde tidigare i år med anledning av hans föreläsningar på mässan och workshops på Ersta Sköndal. (För den som vill läsa mer om ISTDP finns det en artikel av Peter Lilliengren i Insikten, 1/2012, på vår hemsida.)
Paneldiskussionen ”Vad kan vi lära av fallet Quick” leder vidare till innehållet i detta nummer. En av paneldeltagarna var psykologen och psykoterapeuten Cajsa Lindholm, som haft Margit Norell som handledare, men inte medverkat i behandlingen av Sture Bergwall. I boken ”Mannen som slutade ljuga” återgavs en intervju med henne, som författaren Dan Josefsson gjorde på falska premisser. Inför panelen hade Cajsa skrivit ett längre anförande som tiden inte räckte till för att framföra. Hon har omarbetat det till en artikel, där hon – i likhet med Magnus Kihlbom i förra numret av Psykoterapi − kritiserar Josefssons bok som ett exempel på ett slutet självbekräftande tankesystem.
Gunnar Karlsson följer upp ”Mannens tre utmaningar (2/2014) med en ny artikel: ”Kön, genus och jag-identitet”. I den försöker han klargöra den ofta förvirrade relationen mellan kön och genus. Vidare lyfter han fram begreppen jag-identitet och autenticitet i diskussionen. Förhoppningsvis kan detta bidra till att frigöra oss från stereotypa genusideal och komma ihåg det enkla faktum att vi först och främst är människor.
Hur kan man beskriva och förstå erfarenheten av att gå i psykoanalytisk psykoterapi? Gudrun Olsson, Ann-Mari Seldén, Elise Lyngsö, Annika Coster, Lena Lundqvist och Noomi Kallerdahl har i ett intervjuprojekt undersökt fem patienters erfarenheter. De har bland annat kommit fram till att processer över tid måste beskrivas med hjälp av ett metaforiskt språk och att abstrakta fenomen som processer och tidsförlopp bäst kan formuleras i rumslig metaforik.
Metafor är ett välbekant begrepp, men vad är ”metonymi”? En närbesläktad term, som handlar om någon form av upplevd kontiguitet (närhet), enligt Anders och Bo Sigrell. I sin artikel diskuterar och exemplifierar de språkets betydelse för att förmedla empatisk förståelse i psykoterapi.
Vidare har Anders Nyman sett filmen ”Två dagar och en natt” tillsammans med Svenska Psykoanalytiska föreningen och skriver om detta. Gudrun Johnson anmäler en ny bok av psykoterapeuten Maj-Britt Nilsson, ”Om att läka trauman som finns – men ingen sett”, och Tomas Videgård anmäler Katarina Mårtensson Bloms och Björn Wrangsjös bok ”Intersubjektivitet”.
Med
detta vill jag tillsammans med den övriga redaktionsgruppen önska alla läsare
God Jul och Gott Nytt År. På återseende i februari år 2015!
Pia Eresund
