Psykoterapi – nummer 4 2020
Kära läsare
Corona-pandemin har verkligen aktualiserat de etiska problemen inom hälso- och sjukvård; framför allt har som bekant hanteringen av de sjuka inom äldrevården starkt ifrågasatts. Den grundläggande principen är ju att alla människor har rätt till vård på lika villkor. Samtidigt ska de som har större behov ges företräde framför dem med mindre behov. Ett dilemma när resurserna är otillräckliga och det blir nödvändigt att väga in sannolikheten för att patienter ska kunna dra nytta av en viss behandling.
Samhällsetiska resonemang kan ha grundläggande betydelse för vårt handlande när
samhället drabbas av en pandemi med okända egenskaper, hävdar Medborgarnas
Coronakommissions Etikgrupp i artikeln Etiken måste ta större plats i
Coronastrategin, publicerad i Dagens Arena den 21 oktober. Redaktionen anser att
deras resonemang gäller även psykoterapins område, där patienter med begränsade
ekonomiska resurser vanligen inte kan få den behandling de behöver.
Skrämmande nog verkar det som att pandemin är en direkt konsekvens av klimatkrisen och vår antropocena livsstil. En bok av Charlotte Harkness, The Nature of Existence. Health, Wellbeing and the Natural World, har inspirerat Dan Stiwne till att reflektera över betydelsen av att respektera vårt beroende av den fysiska värld vi lever i. Slutsatsen blir att det gäller mänsklighetens framtid.
Allt handlar dock inte om Corona, det finns fortfarande annat som är viktigt för psykoterapeuter att fundera över. Till exempel problematiska eller rentav misslyckade behandlingar. Artikeln Den blå Donau av Magdalini Georgiakou i den grekiska psykoanalytiska tidskriften Oedipus fångade Babis Carabeidis’ intresse, eftersom den handlar om Winnicott, som för honom – liksom för många andra – har varit en viktig terapeutisk förebild. Därför har Babis nu översatt artikeln för oss. Den handlar om svårigheter som Winnicott upplevde – och nogsamt analyserade – i arbetet med en patient. Det är vi tacksamma för, eftersom vi lär oss mycket av misstagen, både egna och andras.
Under många års tid har Göran Högberg arbetat med behandling för ungdomar med självmordstankar och självskadebeteende. Eftersom denna problematik ofta är relaterad till traumatiska livshändelser har han funnit att det kan vara till hjälp att aktivera traumatiska minnen och återkonsolidera dessa i ett tryggt sammanhang. I artikeln Minnesåterkonsolidering och psykoterapi presenterar han sin metodik, som kombinerar inslag av hypnos, kroppspsykoterapi, KBT och psykodynamisk teknik.
En arbetsuppgift som Christer Forsberg som ung psykolog på 1970-talet tilldelades inom psykiatrin var att behandla tinnituspatienter med djuphypnos. Detta ledde oftast till viss förbättring och Forsberg har tydligen även senare behandlat en del tinnitusfall med framgång. I artikeln Myten om Tinnitus diskuterar han dessa erfarenheter och även frågan om placeboeffekter samt det bristande intresset inom vården för patienter med åkommor som inte passar in i kända behandlingsrutiner.
I förra numret skrev Maj-Britt Lindahl om begreppet ”upplevande” och här fortsätter hon att filosofera kring begrepp som används för att beskriva inre förhållningssätt och tankemönster. Denna gång handlar det om Självuppfattningar på gott och ont.
Metoo – men vad händer nu? frågar sig Cajsa Lindholm och undrar hur olika aktörer i samhället, bland annat psykoterapeuter, ska förhålla sig när förövare förnekar sin skuld.
Hon efterlyser förövarnas berättelse för att ”våldet och aggressionen ska kunna sättas in i ett samman - hang och bli begripligt”. Men debatten i pressen har hittills dominerats av helt skilda synsätt, och framförallt författaren Lena Andersson har ifrågasatt mycket av tankegångarna i Metoo-rörelsen. Enligt Cajsa utgår Lena Andersson från en alltför rationell tankemodell och berör dessutom aldrig just förövarens roll.
Lena Andersson hävdar i sin replik att det skulle vara en inte bara rättslig utan även psykologisk katastrof om människor inte skulle få försvara sig mot grova anklagelser.
Hon bekräftar att hon har en rationell människosyn och skriver bland annat också att psykets komplexitet inte ska förväxlas med obegriplighet.
Men kanske är det som Cajsa egentligen är ute efter en diskussion kring varför vi lägger ansvaret på kvinnorna att sköta tänkandet och gränsdragningen, medan männen snarare blir ursäktade för att de inte tänker ett steg till eller drar gränser. Psykoterapeutkåren har hittills varit ganska tyst om Metoo, trots att sexuella övergrepp är en inte ovanlig traumatisk erfarenhet för dem som går i psykoterapi. Hör gärna av er med inlägg i denna debatt.
Detta var artiklarna, och det finns det som vanligt mycket annat av intresse i vår tidskrift.
Slutligen
vill jag tillsammans med mina kamrater i redaktionen
– Ulla, Elisabeth och Anders
– önska alla läsare God Jul och ett
Coronafritt Nytt År!
Pia Eresund
Samordnande redaktör
