Psykoterapi – nummer 4 2023
Kära läsare
Vad har det blodiga kriget mellan Hamas och Israel, Hitlertidens Tyskland och Putins anfallskrig i Ukraina gemensamt? Är det möjligt att dra några som helst paralleller? Kan det till exempel handla om ledare utan förmåga att känna skam som pekar ut och skuldbelägger vissa grupper och samhällen för att legitimera sina grymma handlingar.
Ja,
bläddrar vi i detta nummer av Psykoterapi hittar vi artikeln Om oförmågan att
känna skam, den felplacerade tillitens skam, skamlöshet och skeenden i vår tid.
Författaren Bengt Hedberg utgår från Else-Britt Kjellqvists
resonemang om den röda och vita skammen och ger oss tankeväckande perspektiv på
vad skamlöshet kan föra med sig på olika nivåer. Ett annat exempel på skamlöshet
som han tar upp är förnekandet av hotet från miljö- och klimatförändringar.
Avslutningsvis diskuterar Hedberg det skamlösa – eller egentligen skamliga – i
att man inom svensk psykiatri trots nya forskningsrön envisas med att hålla fast
vid felaktiga medicinska grundantaganden och förvägra människor adekvat
psykoterapeutisk hjälp. Gör upp med ert förflutna, erkänn att ni har begått
allvarliga misstag och påbörja en nödvändig omorganisation, är Hedbergs
uppmaning till Socialstyrelsen och den psykiatriska vården.
Den medicinska modellen och dess starka inriktning på diagnoser kritiseras även i Psykiatrin behöver ifrågasättas som skrivits av Monica Hartzell och Siamak Noroozy, som menar att det har blivit mer utredning och mindre behandling – förutom då med psykofarmaka. Vidare har specialiseringen medfört att psykiatrin ”nästan blivit som en ointaglig borg där blödande och trasiga människor klättrar på murarna för att försöka komma in". De som inte släpps in hänvisas till primär- eller socialvård, där nödvändiga kunskaper och resurser ofta saknas. I den avslutande delen beskriver författarna hur de själva arbetar med traumatiserade patienter i psykoterapi utifrån dialogiska teorier.
Medikaliseringen i svensk psykiatri problematiseras även av Hans Kaatari i Kritik av begreppen psykologisk behandling och psykoterapi. Enligt Kaatari är dessa två begrepp utbytbara och benämns båda med medicinsk terminologi, och de deltagande parterna kallas även för patient och terapeut. Dessa benämningar är dock vilseledande och kan påverka samspelet negativt eftersom de metoder som används i grunden är mer pedagogiska. Den här diskussionen hänger ihop med frågan om hur man ska definiera psykiskt lidande – ska det verkligen alltid kallas psykisk ohälsa – lika med psykopatologi – eller är det inte i de flesta fall snarare fråga om livsproblem?
Det är viktiga frågor Kaatari tar upp – samtidigt är det ju tyvärr endast via den psykiatriska vården som den som själv inte har tillräckliga ekonomiska resurser i dagens läge eventuellt kan få hjälp med sådana livsproblem. Men vi bör kanske kämpa för att samhället i framtiden ska kunna erbjuda psykodynamisk pedagogik?
I detta sammanhang vill jag också nämna uppropet När stödet inte räcker blir resultatet övermedicinering av Anders Klingström, som var infört i Dagens Medicin den 27 oktober 2023. Där kräver Psykoterapeutföreningen inom SSR mer samtalsstöd och fler psykoterapeuter. Klingström hänvisar till siffrorna i Gunnar Bohmans artikel Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa? som finns här på Psykoterapicentrums hemsida.
Den angelägna frågan om den psykodynamiska metodens plats inom offentlig verksamhet är också temat för Psykoterapicentrums höstkonferens. Eftersom den konferensen äger rum strax innan det här numret kommer ut kan vi tyvärr inte rapportera från den nu, men det kommer i nr 1, 2024.
Om affektfokuserad psykoterapi i praktiken handlar Anna Rypis artikel De här två benen, relationen och kroppen, som håller en process. Artikeln bygger på och ger exempel från ett intressant intervjumaterial med terapeuter. Här betonas att det gäller att gradvis bygga kapacitet hos patienten och i den terapeutiska relationen för att uppleva och hantera känslor.
Det är inte bara Sigmund Freud som figurerar i den nu ganska långa och snåriga historien när det gäller psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi. Catharina Gidlööf berättar i artikeln Subjektets rörelse om en person i denna historia som haft stor betydelse, inte minst för teoriutvecklingen – Jean Laplanche. Det var denne som 1953, i protest mot Jacques Lacans ”vilda psykoanalys”, orsakade en splittring av den första psykoanalytiska föreningen i Frankrike.
Till
sist ett citat från Augustinus, som levde år 354– 430, men som kan passa bra
även i vår tid:
”Onda tider, svåra tider – det är vad folk talar om; men låt oss leva på ett bra sätt och tiderna kommer att bli goda. Vi är tiden: som vi är, så är tiden. Ni hoppas på det bästa; var det ni hoppas på.”
Med önskningar om fridfulla och goda helger från hela redaktionen.
Pia Eresund, Samordnande redaktör
