Ordförande har ordet 2/09
Fredagen den 24 april går årets vårkonferens av stapeln. Patrick Casement gästar oss och talar under rubriken Learning from life – and how this relates to clinical practice. Casement påminner mig om några av de saker jag tycker är av avgörande betydelse i psykoterapeutiskt arbete. Casement fäster vår uppmärksamhet på hur vi kan lyssna till och lära av patientens feedback på vår interaktion med henne och hur vi kan lära oss av våra misstag.
Redan
Winnicott gjorde
den tidens
mödrar klara
över att man
inte behöver
frustrera barnen
med flit när de
är små, livet
med små barn
kommer ändå
innebära
oavsiktliga
frustrationer.
Inte heller
behövde man vara
perfekt, utan
det räckte väl
med ”goodenough”.
Detta överförde
han också till
sitt tänkande
kring
terapirelationen.
Våra oavsiktliga
stunder av
bristande
uppmärksamhet
kommer i
patienten beröra
det djupa raseri
som är
förknippat med
brister i det
ursprungliga
hållandet i
mor-barnrelationen.
Återupplevandet
av den tidiga
bristen i
överföringen i
terapirelationen
öppnar för
möjligheten till
växt och
utveckling.
Förutsatt att
terapeuten hör
såväl det lilla
barnets raseri
och förtvivlan
som den vuxna
patientens
sårade
frustration, tar
den på allvar
och finner sätt
att ge kritiken
erkänsla och
rum.
En del av den feedback patienten ger oss sker på en för henne omedveten nivå. Ibland är vi medvetna om den och kan formulera oss kring den. Ibland fångar vi upp den utan att alls veta om det. Då kommer den erfarenheten till oss på andra sätt, kanske i nattens drömmar, eller i våra reverier under terapitimmen. Så, för att höra och ge plats åt patientens hela inre behöver vi som oftast lyssna noga till vårt eget inre.
Ibland ligger dock något emellan och gör oss mer eller mindre dövstumma för någon aspekt av den andres inre. Tomas Ogden gör i sin mycket läsvärda bok ”Reverie and Interpretation, sensing something human” oss uppmärksamma på att detta som lägger sig emellan för det mesta handlar om något olöst som vi själva är upptagna med på omedveten nivå. En egen obearbetad sorg till exempel, kanske förhindrar oss att känna att patienten omedvetet försöker finna plats för sin obearbetade sorg. Genom att notera våra reverier och drömmar och reflektera över dem, och genom att lyssna till patientens kritik, på alla nivåer den förs fram, kan vi i bästa fall bli uppmärksamma på att patienten försöker berätta för oss att vi inte lyssnar, att vi är förhindrade att höra och att hon på någon nivå förstått varför och vill hjälpa oss rätt igen. Detta öppnar för ett eget förändringsarbete, inte sällan avgörande för vilket utrymme patienten sedan kan få i terapirummet. Jag skulle tro att de flesta djupgående terapiprocesser i något skede kräver ett sådant eget förändringsarbete.
Att våra erfarenheter av livet spelar roll för vad vi väljer att arbeta med och hur vi gör, det är naturligtvis inte någon nyhet. Men på senare tid har ett ifrågasättande av egenterapins plats i psykolog- och psykoterapeututbildningar börjat göra sig alltmer gällande, bland annat i seminarier på Psykoterapimässan och i ett seminarium arrangerat av en yrkesförening inom Psykologförbundet. Detta är givetvis en del av en mycket större rörelse i tiden men icke desto mindre allvarligt och oroande.
När våra erfarenheter av livet är ordentligt bearbetade och när vi förhåller oss till dem på ett öppet, bearbetande och integrativt sätt kan de vara en tillgång i vårt arbete och bidra till vårt engagemang och vår uppmärksamhet. Men hur blir det när de emotionella aspekterna av dem är obearbetade, bortträngda eller avspjälkade och vi lägger psykisk energi på att kontrollera och undvika kontakt med dem? Risken att de lägger sig emellan i kontakten med patienterna är förstås uppenbar. Om vi då dess - utom väljer ett kontrollerande och avvärjande förhållningssätt till vårt inre kommer vi kanske inte heller upptäcka att så är fallet. Vilket i slutändan förstås begränsar vad som är möjligt i mötena med våra patienter och i vilken utsträckning vi kan vara tillgängliga för den andres personliga närvaro.
Så vill vi arbeta med patienten utifrån ett helhetsperspektiv och göra anspråk på att vara psykoterapeuter kommer vi inte förbi det egna inre arbetet.
En viktig aspekt på detta är att omedveten kommunikation inte tar någon hänsyn till vilken inriktning terapeuten har. Patienten kommer att förmedla en hel del av sin livsproblematik på omedvetna sätt under alla omständigheter. Självklart kan man arbeta med människor utifrån olika teoretiska och praktiska utgångspunkter med olika målsättningar. Men även om de flesta psykoterapier innehåller moment av pedagogik och även om psykoterapi kan sägas vara psykologisk behandling så finns det en hel del psykologisk behandling som inte är psykoterapi.
Det arbete med vårt eget och den andres inre som jag beskriver ovan låter sig inte enkelt manualiseras, mätas och upprepas i kontrollerade studier. Det sker inom ramen för komplexa och känsliga processer och sammanhang där både patienten och terapeuten som personer utgör en del av sammanhanget. Alla perverteringar av ramen kommer att påverka vad som är möjligt i terapirummet. Närvaron av andra intressenter, det må vara forskare eller handledare i terapeutens inre går aldrig obemärkt förbi, det påverkar ohjälpligt vad som går att känna, tänka och säga. På någon nivå fångar patienten alltid upp det. Det här bidrar givetvis både till svårigheterna att evidensbasera vårt arbete enligt de normer som evidensevangelisterna ställt upp och till nödvändigheten att fortsätta att problematisera hela det projektet.
Den
24 april träffas
vi för att
lyssna till
Casements tankar
kring något för
oss alla
centralt i vårt
terapiarbete.
Hur vi kan
omsätta det vi
lär av livet i
vårt kliniska
arbete. I
skrivandes stund
finns platser
kvar, så har du
fortfarande inte
bokat, tveka
inte.
Bengt Sandström
