Ordförande har ordet 3/09

Det är tidig söndagsmorgon den 26 april och solen skiner redan utanför. I förrgår gästades RPC:s vårkonferens av Patrick Casement som höll en mycket uppskattad föreläsning under rubriken ”Learning from life and how this relates to clinical experience”.

Casements mycket berörande och på många sätt tankeväckande föreläsning tror jag för de många av oss som lyssnade tillbaka till kärnan i varför vi intresserat oss för, fängslats av och fortfarande arbetar med psykoterapi. Med berättelsens hjälp gav han liv åt några av de mest centrala begreppen inom psykoanalytiskt och psykodynamiskt tänkande utan att mer än i förbifarten nämna begreppen vid namn.

Han återkom flera gånger till något som är centralt för all djupgående psykoterapi och psykoanalys, och som utgör essensen i det psykoterapeutiska hållandet,
nämligen att vi på djupet är i kontakt med patientens inre läge och står ut med det. Det är först när någon annan står ut med att vara i kontakt med vårt ”inre monster” som det kan komma till uttryck och omvandlas till något vi själva kan stå ut med
och börja tänka på som något annat än som ett monster.

Detta går att utveckla teori kring, men kan varken fullt förstås eller läras ut enbart genom akademiska studier. För sådan förståelse och inlärning krävs egna emotionella erfarenheter av det slaget. Jag menar då såväl erfarenheten av att få kontakt med vad som finns gömt i ens eget inre tillsammans med någon annan, som erfarenheten av att följa med och i vara kontakt med någon annan i dennes möte med sitt inre mörker. Vilket fäster uppmärksamheten på att utbildning i psykoterapi är något helt annat än utbildning i naturvetenskapliga ämnen.

Förståelse för de här processerna kräver en hel del av egenterapeutiskt arbete och inlärning av det psykoterapeutiska hantverket kräver ett reflekterande runt de
praktiska och emotionella erfarenheter man gör under själva utövandet av det, tillsammans med en erfaren psykoterapeut i en handledningsprocess. I en sådan handledningsprocess kan ett eget tänkande kring vad som sker i psykoterapeutiska processer i bästa fall utvecklas.

I handledning kan akademins och praktikens praxis närma sig varandra, för att tala med Ingela Josefson, som gästade oss på regionkonferensen i går och talade under rubriken ”Tankens inlevelse och känslans skärpa”. Hon lyfte bland mycket annat fram det nödvändiga i detta närmande i vår typ av yrken, där det i så hög grad handlar om färdighet och praktisk visdom. Det finns en konstnärlig eller hantverksmässig aspekt i utövandet av yrket. Utvecklandet av ett intuitivt fungerande omdöme som hjälper oss att särskilja när vi ska göra vad är avgörande. Detta går inte att lära sig enbart genom instruktion eller via läroböcker.

Ingela Josefson och Patrick Casement gör på var sitt sätt mig också uppmärksam på den källa till kunskap som finns i våra berättelser från terapirummet. Berättelsen om det psykoterapeutiska mötet och den kritiska reflektionen över det är också vägen till att nå ut och väcka intresse för det vi gör.

Allt detta knyter an till många av de utmaningar det senaste årets utveckling i Vårdsverige ställt oss inför. Regeringens berövande av sex psykoterapeututbildningars examensrätt utgår från expertutlåtanden (HSV) som vilar på en kunskapssyn där den renodlade akademin dominerar.

Socialstyrelsens riktlinjer vilar på en vetenskapssyn där det bara finns en måttstock. Den måttstocken kommer aldrig kunna mäta det Casement och Josefson talar om.

Och kanske har den mycket långt genomförda integrationen av den kunskap som akademisk praxis ger med den kunskap som praktisk klinisk praxis ger som varit speciellt för PI i Stockholm stört och retat landstingsledning och KI. Nu genomför man hursomhelst en nedläggning av detta institut, samtidigt som man i SvD och Läkartidningen bestämt förnekar detta. Sedan försöker man med de pengar som flyttas från PI ”stärka kopplingen mellan utbildning och klinik” genom att skapa en forsknings- och utbildningsorganisation där lärarna är utspridda en och en över länets psykiatriska mottagningar. Naturligtvis får man då stora svårigheter att skapa den infrastruktur som är nödvändig för att få till stånd det patientflöde som krävs för en sådan utbildning som den som bedrivits på PI.

Varken RPC eller de sjutton andra organisationer och institut som skrivit till landstingsledning och KI-ledning har lyckats påverka denna process. Ej heller den debatt som förts i fack och dagspress. Delvis beroende på att man helt enkelt inte varit intresserad av någon konsekvensanalys eller andras synpunkter. Dessutom har samtal, diskussion och debatt med landstingsledning och politiskt ansvarigt landstingsråd försvårats av att dessa inte offentligt vill tillstå att en nedläggning är en nedläggning.

Detta försvårar all offentlig debatt och gör det svårt för utomstående att förstå vad som pågår. Ett samtal som förs på det sättet av den som har makt försätter dessutom den som är beroende av makthavarens beslut i en double-bindsituation. Vi ser just nu mycket av ”sådana samtal” och det är ett allvarligt demokratiskt problem. Vi kan varken låta oss dubbelbindas eller föras bakom ljuset utan att påtala att det sker. Vi behöver avslöja det som sker för att rädda vårt tänkande och integritet. Men jag tror också att, nu när de demokratiska rören proppas igen av allsköns skit så behöver vi inte bara ”rörmokare” som avslöjar och löser upp utan dessutom finna andra rör och kanaler. RPC står inför en del viktiga strategiska vägval som bland annat handlar om detta.

Casements berättelser och Josefsons tankar om berättandet bidrar till att inge ny styrka och nytt mod. Jag ser med en blandning av allvar och glädje, samt en känsla av ”djävlaranamma” fram emot den kommande mandatperioden som ordförande för RPC.

Jag vill sluta med att påminna om vår igår invalda nye hedersmedlem Imre Szecsödys motto: ”Never ever give up”.

 

Bengt Sandström

 

 

Psykoterapi utkommer med två dubbelnummer per år. Förutom olika slags information finns flera artiklar i varje nummer.
I Psykoterapi kan du följa aktuell utveckling, delta i debatt och medverka i det som sker inom psykoterapiområdet.
 

 
Från redaktionen: senaste numret
Redaktör Pia Eresund
 

 
Ordförande har ordet
Krönika av ordförande Teci Hill
 

 
Tidigare nummer
Listning av alla tidigare nummer
 

Artikelregister
Vad har publicerats i tidigare nummer

Artiklar i fulltext
Ett urval publicerade artiklar