Ordförande har ordet 3/09
Det är tidig söndagsmorgon den 26 april och solen skiner redan utanför. I förrgår gästades RPC:s vårkonferens av Patrick Casement som höll en mycket uppskattad föreläsning under rubriken ”Learning from life and how this relates to clinical experience”.
Casements
mycket berörande och
på många sätt
tankeväckande
föreläsning tror jag
för de många av oss
som lyssnade
tillbaka till kärnan
i varför vi
intresserat oss för,
fängslats av och
fortfarande arbetar
med psykoterapi. Med
berättelsens hjälp
gav han liv åt några
av de mest centrala
begreppen inom
psykoanalytiskt och
psykodynamiskt
tänkande utan att
mer än i förbifarten
nämna begreppen vid
namn.
Han
återkom flera gånger
till något som är
centralt för all
djupgående
psykoterapi och
psykoanalys, och som
utgör essensen i det
psykoterapeutiska
hållandet,
nämligen att vi på
djupet är i kontakt
med patientens inre
läge och står ut med
det. Det är först
när någon annan står
ut med att vara i
kontakt med vårt
”inre monster” som
det kan komma till
uttryck och
omvandlas till något
vi själva kan stå ut
med
och börja tänka på
som något annat än
som ett monster.
Detta går att utveckla teori kring, men kan varken fullt förstås eller läras ut enbart genom akademiska studier. För sådan förståelse och inlärning krävs egna emotionella erfarenheter av det slaget. Jag menar då såväl erfarenheten av att få kontakt med vad som finns gömt i ens eget inre tillsammans med någon annan, som erfarenheten av att följa med och i vara kontakt med någon annan i dennes möte med sitt inre mörker. Vilket fäster uppmärksamheten på att utbildning i psykoterapi är något helt annat än utbildning i naturvetenskapliga ämnen.
Förståelse för de
här processerna
kräver en hel del av
egenterapeutiskt
arbete och inlärning
av det
psykoterapeutiska
hantverket kräver
ett reflekterande
runt de
praktiska och
emotionella
erfarenheter man gör
under själva
utövandet av det,
tillsammans med en
erfaren
psykoterapeut i en
handledningsprocess.
I en sådan
handledningsprocess
kan ett eget
tänkande kring vad
som sker i
psykoterapeutiska
processer i bästa
fall utvecklas.
I handledning kan akademins och praktikens praxis närma sig varandra, för att tala med Ingela Josefson, som gästade oss på regionkonferensen i går och talade under rubriken ”Tankens inlevelse och känslans skärpa”. Hon lyfte bland mycket annat fram det nödvändiga i detta närmande i vår typ av yrken, där det i så hög grad handlar om färdighet och praktisk visdom. Det finns en konstnärlig eller hantverksmässig aspekt i utövandet av yrket. Utvecklandet av ett intuitivt fungerande omdöme som hjälper oss att särskilja när vi ska göra vad är avgörande. Detta går inte att lära sig enbart genom instruktion eller via läroböcker.
Ingela Josefson och Patrick Casement gör på var sitt sätt mig också uppmärksam på den källa till kunskap som finns i våra berättelser från terapirummet. Berättelsen om det psykoterapeutiska mötet och den kritiska reflektionen över det är också vägen till att nå ut och väcka intresse för det vi gör.
Allt detta knyter an till många av de utmaningar det senaste årets utveckling i Vårdsverige ställt oss inför. Regeringens berövande av sex psykoterapeututbildningars examensrätt utgår från expertutlåtanden (HSV) som vilar på en kunskapssyn där den renodlade akademin dominerar.
Socialstyrelsens riktlinjer vilar på en vetenskapssyn där det bara finns en måttstock. Den måttstocken kommer aldrig kunna mäta det Casement och Josefson talar om.
Och kanske har den mycket långt genomförda integrationen av den kunskap som akademisk praxis ger med den kunskap som praktisk klinisk praxis ger som varit speciellt för PI i Stockholm stört och retat landstingsledning och KI. Nu genomför man hursomhelst en nedläggning av detta institut, samtidigt som man i SvD och Läkartidningen bestämt förnekar detta. Sedan försöker man med de pengar som flyttas från PI ”stärka kopplingen mellan utbildning och klinik” genom att skapa en forsknings- och utbildningsorganisation där lärarna är utspridda en och en över länets psykiatriska mottagningar. Naturligtvis får man då stora svårigheter att skapa den infrastruktur som är nödvändig för att få till stånd det patientflöde som krävs för en sådan utbildning som den som bedrivits på PI.
Varken RPC eller de sjutton andra organisationer och institut som skrivit till landstingsledning och KI-ledning har lyckats påverka denna process. Ej heller den debatt som förts i fack och dagspress. Delvis beroende på att man helt enkelt inte varit intresserad av någon konsekvensanalys eller andras synpunkter. Dessutom har samtal, diskussion och debatt med landstingsledning och politiskt ansvarigt landstingsråd försvårats av att dessa inte offentligt vill tillstå att en nedläggning är en nedläggning.
Detta försvårar all offentlig debatt och gör det svårt för utomstående att förstå vad som pågår. Ett samtal som förs på det sättet av den som har makt försätter dessutom den som är beroende av makthavarens beslut i en double-bindsituation. Vi ser just nu mycket av ”sådana samtal” och det är ett allvarligt demokratiskt problem. Vi kan varken låta oss dubbelbindas eller föras bakom ljuset utan att påtala att det sker. Vi behöver avslöja det som sker för att rädda vårt tänkande och integritet. Men jag tror också att, nu när de demokratiska rören proppas igen av allsköns skit så behöver vi inte bara ”rörmokare” som avslöjar och löser upp utan dessutom finna andra rör och kanaler. RPC står inför en del viktiga strategiska vägval som bland annat handlar om detta.
Casements
berättelser och
Josefsons tankar om
berättandet bidrar
till att inge ny
styrka och nytt mod.
Jag ser med en
blandning av allvar
och glädje, samt en
känsla av
”djävlaranamma” fram
emot den kommande
mandatperioden som
ordförande för RPC.
Jag vill sluta med att påminna om vår igår invalda nye hedersmedlem Imre Szecsödys motto: ”Never ever give up”.
Bengt Sandström
