Ordföranden har ordet
"Hellre blir jag ett självspelande piano…"
Så skriker Dostojevskijs kämpande människa, när han värnar sin mänsklighet från att bli genomlyst och styrd av samhällets rationalitet.
Dostojevskijs författarskap är ett bålverk för människans rätt att få förbli just mänsklig. En förunderligt sammansatt varelse av paradoxer: somapsyke, rationalitet-irrationalitet, materiellt-andligt. Någon som är både-och – samtidigt, som aldrig låter sig fångas av språk, teorier eller metoder. Vi är blott så oändligt mycket mer – tack och lov. På denna övertygelse vilar humanistisk kultur.
Detta
perspektiv är grundläggande för den dynamiska traditionen.
Därför förblir den terapeutiska relationen avgörande för all
vård – aldrig metod, som blott när eller tär relationen. God
terapi är inte bara behandling – det är framför allt en
kärlekshandling.
Vi lever i omvandlingarnas förvirrande tidevarv, vilket skapar förhoppningar och farhågor. En tragisk konsekvens av denna förvirring är starka krafters offensiv för att underställa terapeuter en medicinteknologisk rationalitet, där metod överordnas relation, det icke-mätbara blir irrelevant, evidens blir bevis, diagnos blir egenskaper och existentiella dilemman omformuleras till mätbara termer för att legitimera en ensidigt naturvetenskaplig diagnos-, behandlings- och forskningstradition.
Denna medvetna avhumanisering ställer oss inför många utmaningar, som vi med tillförsikt antar. Vi kommer att bidra till en förändrad vårdpolitik genom att stiga fram och klargöra vårt perspektiv – grundat på gedigna erfarenheter, kunskap och forskningsresultat.
Jag menar att vi psykoterapeuter alltför länge varit passiva i samhällsdialogen och inte tillräckligt tydligt stigit fram för att delge andra våra perspektiv.
Vi har en unik erfarenhet av hur samhället är på ”mikronivå”, hur relationer blir till, hur problem skapas, låses och löses med mera. Men denna erfarenhet förblir i alltför hög grad förbehållen våra terapeutiska och privata rum. Den terapeutiska kulturens slutna rum med dess sekretessbelagda, unika närrelationer skapar en extrem utsatthet. Denna utsatthet utmanar oss att vara i ett förblivande, i en ständigt pågående reflektionsprocess, vars konklusioner vi understundom blott anar. Så lockande att ej anta denna utmaning, förbli i det vanda, leva mer tryggt i de terapeutiska och privata rummen.
Vår utsatta ensamhet leder alltför ofta till yrkesskador, som gestaltar sig som slutenhet, trötthet och psykologiserande av allmänmänskliga problem. Vi tenderar att bli lite ”hummande gråa”, som några studenter uttryckte det. Vår vana att förutsättningslöst reflektera och insikten om att det finns fler dimensioner och perspektiv tenderar att göra oss väl hovsamma och tillbakadragna i det samhälliga samtalet. Det är också ett dilemma att exponera sig som praktiserande psykoterapeut. Likväl menar jag, att det är nödvändigt att vi träder fram på ett helt annat sätt än vi gör idag. Både vår omgivning och vi själva skulle må väl av det.
De flesta andra yrkesutövare verkar i arbetslag och miljöer, där de är direkt beroende av varandra, vilket premierar samarbete och konflikter. Den pågående dialogen byggs in i verksamhetsstrukturen. Vi måste skapa oss denna struktur på egen hand – därför RPC. Att vara terapeut är att stå ensam i många svåra situationer – många gånger alltför ensam. Vårt arbete förutsätter det pågående goda samtalet med kollegor och omgivning. Därför skapades RPC, vars signum är att vara den fristad, där den öppnande dialogen med varandra och samhället blir till.
Tillsammans blir vi en meningsskapande röst i samhället. Vår hemsida ska förmedla en dynamisk-humanistisk syn på existentiella teman, som vår samtid brottas med. I detta samtal vänder vi oss i till en intresserad allmänhet, kultur- och mediafolk. Det ska vara spännande att få ta del av ett psykoterapeutiskt perspektiv på samtidens tema. Det ska bli naturligt att söka upp RPC och vår hemsida.
Ett sådant tema är massmorden i Oslo, som berör mig och oss alla djupt. De reser många existentiella frågor om vår samtid: Om avhumanisering av relationer och språk, om fragmentering av meningssammanhang och om vårt ansvar att stiga fram som medborgare och psykoterapeuter. Vi ska vara en naturlig dialogpartner om värdegrunder, etik, livsval, ansvar – och kanske framförallt om hur omsorg och kärlek blir till och förstörs.
Ett annat tema är den förvirring, som råder inom stora delar av ”Vårdsverige”. Vård och omsorg präglas alltför mycket av orättvisor, ensidighet, brist på val, manualisering och destruktiva omorganisationer. Här kommer vi med vår gedigna erfarenhet och vårt dynamiska perspektiv att påvisa bristerna och hjälpa till med att skapa meningsfullare alternativ.
Vi har skrivit två klargörande remissyttranden till Rehabutredningen respektive Missbruksutredningen. Studera dem gärna på hemsidan. Vi på visar här de förödande konsekvenserna, som utredningarnas ensidiga och ovetenskapliga förordande av medicinska perspektiv och KBT-modeller får. Vi klargör också att en omfattande internationell vetenskaplig forskning stödjer våra perspektiv.
Vi visar även att utredningarnas ensidiga perspektiv isolerar Sverige internationellt, skapar orättvisor i vårdutbudet, begränsar tillgängligheten och utesluter patienternas, klienternas och vårdgivarnas valmöjligheter.
En
liten uppmaning: Delta gärna med dina kommentarer på
hemsidan, medlemsforum och Facebook!
Så till något riktigt roligt!
Den 18–19 november är det två fantastiska dagar i Stockholm! Vi ses alltså på Höstkonferensen och den stora Jubileumsfesten! Läs mer om dagarna i detta nummer av Insikten.
MBH
Lance Cederström
