Psykoterapi – nummer 3 2015
Politiskt avgörande vägval med stor betydelse för arbetet kring psykiska ohälsan
Efter senaste riksdagsvalet lovade den nya regeringen att ta ett krafttag kring den psykiska ohälsan. Som jag ser det, är det betydelsefullt vilken ingång man väljer i det arbetet. Min och riksstyrelsens farhåga under vårens dialoger/uppvaktningar är att den nya regeringen ska upprepa den gamla regeringens misstag genom att man utgår från ett allt för snävt perspektiv på psykisk ohälsa.
Jag deltog nyligen i en större sammankomst med olika aktörer, som Socialdepartementets tjänstemän bjudit in till, där dessa frågor skulle diskuteras. Det slående var hur utgångspunkten för hela diskussionen utgick från ett ensidigt medicinskt/psykiatriskt perspektiv på frågorna. En diskussionsram där andra perspektiv på psykisk ohälsa var helt frånvarande.
Av de inbjudna fanns en överväldigande majoritet från olika verksamheter och organisationer med psykiatrisk inriktning. Det var läkare, psykiatriker och psykiatrisjuksköterskor som talespersoner, något som jag tror bidrog till den ensidiga debatten. Ett bredare bio-psyko-socialt perspektiv lyste helt med sin frånvaro. Det gör att diskussionen blev ensidig och kompetenser som psykoterapeuter och andra yrkesgrupper som kuratorer och allt förebyggande arbete utifrån ett bredare psykosocialt perspektiv blev till icke-frågor. Det som lyftes fram var att psykiatrin även skulle in i skolan genom att man även där fick tillgång till en psykiater eller sjuksköterska med psykiatrisk kompetens. I diskussionen pratades mycket om att man vill få in psykiatrin även på vårdcentraler samt arbetsförmedlingen.
Det var som om det var lösningen på hela problemet med den psykiska ohälsan − mer psykiatri, standardisering och implementering av standardiserade metoder. Att helt enkelt inte ha kvar de som vill arbeta på annat sätt (återkommande synpunkter i diskussionerna), att vårdpersonal med annan inriktning behöver rätta in sig i leden. D v s mer av det man redan gjort under lång tid utan att det fått effekt utan snarar något som förvärrat situationen.
Jag kände mig i det sammanhanget oerhört ensam om ett psykodynamiskt/psykoterapeutiskt perspektiv på dessa frågor. I stunden var jag glad för all den kunskap om forskning/behandling/behandlingsalternativ som RPC samlat in som en kunskapsbank i dessa frågor som hjälpte mig tänka utifrån ett vidare perspektiv kring diskussionsramen vid mötet och det som uttrycktes vid sammankomsten. Den diskussion jag mötte på departementets sammankomst är troligen även det snäva perspektiv regeringens företrädare möter när de tar upp diskussionen om psykisk ohälsa. Om regeringen ska få andra svar behöver man bjuda in till diskussion med utgångspunkt från ett vidare bio-psyko-socialt perspektiv.
Det är därför djupt oroande att den ministern (Gabriel Wikström) som är satt att ta hand om dessa frågor är ung och relativt oerfaren inom området, vilket gör att han nu troligtvis helt får förlita sig på den stab som finns på departementet i ställningstaganden kring hur regeringen framåt ska arbeta med frågor om psykisk ohälsa.
Det och även andra frågor under året gör det betydelsefullt att i ett större sammanhang än mer värna ett övergripande bio-psyko-socialt perspektiv i debatten om psykisk ohälsa och värna kompetensen leg psykoterapeut oavsett behandlingsinriktning. Att visa på psykoterapeuters och psykoterapins stora betydelse i arbetet för psykisk hälsa både som en förbyggande insats och i rehabilitering, precis som den framgångsrika satsningen på psykoterapi i Region Skåne och satsningen i Finland på rehabiliterande psykoterapi visar. Nu till något mer glädjande och positivt; RPC:s höstkonferens 2015 med namnet ”What’s in it for me? Aktuell psykoterapiforskning med betydelse för vår kliniska vardag och framtidens psykoterapi.” En konferens som äger rum den 27 november i Aula Magna, Stockholms universitet, Stockholm. Ett mycket intressant och spännande program som lyfter områden som har stor aktualitet för verksamma psykoterapeuter och ger en aktuell omvärldsorientering inom området. Vi i riksstyrelsen tror, precis som för förra höstens konferens, på ett stort intresse för konferensen.
Jag
ser nu fram emot höstkonferensen och möjligheten att ytterligare bättra på min
kunskapsbank inom området och hoppas samtidigt på att den nya regeringen trots
mina farhågor ska ta kloka beslut i den stora satsningen på psykisk ohälsa, med
utgångspunkten i ett vidare perspektiv på frågan.
Eva Marie Eneroth Säll
