Psykoterapi – nummer 3 2018
Mellan landsvägen och havet
Jag bor mellan landsvägen och havet, öster om vägen; på Österlen i Skåne. En idyll där tiden tycks ha stannat och allt går sin gilla gång. Där de flesta förhållanden, som vem som gör vad, med vilket mandat och med vem, framstår som förutsägbara och där svårigheter och otillräcklighet tycks styras och hanteras utifrån sin givna ordning. Som man brukar säga om skörden; den blir inte så bra som man hoppats, men heller inte så illa som man befarat. Känslan av att inte ha kontroll verkar inte gro så lätt i denna mylla.
Och så denna sommar…
Den har som vi alla erfarit varit extremt torr och varm, den varmaste på 270 år (sedan man började mäta). Betesmarker och vallar har torkar bort, det som skulle bli vinterfoder har fått användas för att föda djuren redan nu under sommaren. Många, i andra delar av landet, har drabbats hårt av bränder, fått lämna sina hem och sett sin skog bokstavligen gå upp i rök. Även vi som inte är personligen drabbade blir skrämda och känner oro. Dagstidningarna är fyllda av information och på TV och radio talas det mycket om klimatförändringar och hur vi alla har ett ansvar för det som händer. Orden klimatpåverkan och klimatångest förekommer ofta, för att inte säga hela tiden.
Känslan av att ha förlorat kontrollen smyger sig på, maktlöshet och vilsenhet – att någonting måste göras och samtidigt en känsla av att inget finns att göra.
Detta möter vi alla någon gång i livet och som vi själva eller med hjälp av andra har att förhålla oss till. Händelser och erfarenheter kan då bli till sår. Vi kan undvika att bli påminda om smärtan eller så kan det bli till en erfarenhet av sorg och återvunnen tillit, som en tillgång och en styrka i det fortsatta livet.
Maktlöshet, övergivenhet och en känsla av inte längre ha kontroll har fått många beteckningar och namn, som ångestsjukdom, depression, utmattning eller anpassningsstörning, för att bara nämna några. Dessa tillstånd tenderar att ses som feltankar eller felhandlingar, avskalade från sin personliga mening och sitt specifika sammanhang. Att sörja har blivit omodernt. Denna svåra paradox, att närma sig och stanna i en känsla som är plågsam för att därigenom erövra ett nytt fotfäste. Att få äga sitt sammanhang, sin erfarenhet och sin känsla, istället för att vara ägd av den. De psykiatriska diagnoserna har fått tolkningföreträde och nya diagnoser formuleras i ökad takt. Under de senaste 20 åren har antalet psykiatriska diagnoser ökat från ca150 till idag mer än 400.
När jag skriver denna krönika har Riksdagsvalet ännu inte ägt rum. Klimatfrågan ligger på fjärde plats, men vård och omsorg ligger högst på listan över vilka frågor som är viktigast inför valet. Mycket av debatten rör sig kring den ”psykiska ohälsan” och hur vi bäst skall hantera denna. All vård och självfallet även psykoterapi, bör som jag förstår det vila på tre ben. Vi vet av erfarenhet och har belägg från forskningen att det viktigaste för bra behandlingsresultat är;
-
Ett brett urval av olika behandlingsmetoder.
-
Hög och relevant kompetens hos varje behandlare.
-
Och sist men inte minst, den mycket viktiga parametern; Valfrihet för varje patient att själv välja den metod och den behandlare som patienten känner förtroende för.
Det viktigaste och mest grundläggande behov vi människor har är att tillsammans med en medmänniska vi litar på få ge uttryck för och undersöka våra tankar och känslor.
När
jag går över dynerna längs med havet känns det tryggt att se hur vattnet fyller
hålen efter mina fötter i sanden. Snart är hösten här och jag ser fram emot nya
erövringar och utmaningar för Psykoterapicentrums angelägna arbete.
Ann Stevens
Ordförande
Psykoterapicentrum
