Ordföranden har ordet
Jag har just varit ute och krattat löv, en kylig och vacker novemberdag. De sista eklöven föll i veckan. Jag plockade också ner den sista omgången av våra vinteräpplen, Ingrid Marie, med sin intensiva kraftfulla och friska smak. En smak som mognar frambäst om de får hänga kvar länge på träden. Funderar över den kommande vinterkonferensen som har ett annorlunda men alltmer aktuellt tema:” Integritet eller uppgivenhet – om åldrandets utmaningar och dilemman”. De flesta av de konferenser RPC arrangerat under min tid som ordförande har rört kliniska teman, några har också berört ämnen av vårdpolitisk karaktär. Men den kommande vinterkonferensen har ett mer existentiellt anslag. Jag märker att jag gillar det.
Åldrandet
berör frågor som ingen av oss kommer undan men många vill
skjuta undan. Tiden har singång, jag märker om inte annars
det varje gång det är något som ska renoveras i huset. Färg
flagnar, trä mörknar och ådringen framträder på nya sätt.
Jag märker det också på att jag inte kan bära plankor på
samma sätt, eller böja mig i samma omöjliga vinklar som
tidigare. Att jag gärna tar det lite lugnare och låter sonen
bära. Att jag sätter mer värde på fikapausen och samtalet
över den. Första gången jag renoverade något hjälpte min
far till, tänkte, hade idéer och spikade. Idag orkar han
inget sådant, nöjer sig helt med fikapausen.
Vi vill gärna tro att just vårt speciella yrke räddar undan oss från tidens gång, att vi kan fortsätta arbeta mycket längre än någon annan. Nog är det sant att vårt jobb inte ställer så hårda fysiska krav. Och visst vitaliserar den nära kontakten med unga människor mitt i livet. Men vi tvingas om inte förr så när pensionen infinner sig, börja tänka kring hur vi ska förvalta den tid vi eventuellt har kvar. Alltfler av alla de projekt vi skulle vilja hinna med måste avföras från listan. Som 54-åring kan jag kanske inte säga så mycket till pensionärer om detta. Men det de säger till mig kan jag lyssna till. Och det jag hör är skilda saker.
Uppenbart är att åldrandet prövar vår förmåga att sörja, vi lämnar en del jobb bakom oss, stänger så småningom dörren till arbetslivet för alltid. Men åren innan vi stänger den dörren har vi en hel del att ge till kommande generationer av psykoterapeuter, som inte är att förakta eller glömma bort. Det handlar om den närvaro vi kan erbjuda yngre psykoterapeuter när vi tänker tillsammans med dem i samtal och handledningar. Någon sa till mig att ju äldre hon blir ju mindre roll spelar teoretiska spetsfyndigheter. Samtidigt ökar vissheten att man inte alltid kan veta så noga, ibland är det bäst att bara vänta, följa med och se. Ju mer man lär sig ju mer ödmjuk blir man inför hur lite man egentligen vet – och ju bättre står man ut med det. Allt mindre av det mänskliga förvånar. Personligen har jag det senaste decenniet haft glädjen att samarbeta med ett antal psykoterapeuter deras sista år i arbetslivet och det jag lärt mig av dem är kunskap av det slaget som man inte kan läsa sig till.
Dock kommer dagen då det är dags att stänga igen dörren till mottagningen. I bästa fall pågår då ett liv vid sidan av den, i bästa fall har det ökat i betydelse och arbetets betydelse minskat. Men det är förstås inte alltid så. Kanske frestas vi då att fortsätta lite längre än vad som är bra för dem vi jobbar med. Kanske tvingas en eller annan patient uppleva att vi glömmer våra inbokade möten eller deras namn, innan vi kastar in handduken.
|
"Men sannolikt kräver det mycket mod och sannolikt ställer det förmågan att sörja på sin spets." |
Ibland händer det förstås att någon blir varse att hon undvikit att leva, undvikit allt av värde under hela sitt liv. Sabbat alla relationer, stått över alla konflikter av vikt, tagit fel jobb, inte fått något vettigt gjort. Under de sjuttio första åren av sitt liv. Och bestämmer sig för att trots det göra upp med sig själv, ta reda på vem hon egentligen är, söka förstå hur det blev som det blev - och börjar i psykoterapi. Vad för slags dilemman och utmaningar psykoterapi sent i livet innebär är en av frågorna för vinterkonferensen. Att lära känna sig själv är nog aldrig för sent, särskilt inte om man med det avser att komma alltmer i kontakt med sig själv, integrera alltmer ur det omedvetnas mörka slummer. Men sannolikt kräver det mycket mod och sannolikt ställer det förmågan att sörja på sin spets.
Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över samhällets kluvna hållning till sin snabbt åldrande befolkning. På TV kan vi ibland se reportage med åldringar som varit med om förnedrande glömska och vanvård på privatägda institutioner, där man givetvis lovar att ”se över sina rutiner”. Samtidigt vänder sig merparten av mediautbudet och reklamen i huvudsak till ungdomar och unga vuxna och människor som verkar evigt unga. Som femtioplussare förväntas man bibehålla en kropp som trivs i tonårskläder och släta ut rynkorna med Oil d’Olay – “because you are worth it”. Som om rynkor i ett åldrat ansikte inte kunde vara vackert. Vi ska nog egentligen inte åldras alls innan vi diskret kan föras undan till en anonym tillvaro på en lika anonym institution, som förhoppningsvis innan dess ”sett över sina rutiner”. Frågan som dröjer kvar i mig är: hur ska vi någonsin förstå och kunna värdera början om vi blundar för slutet?
Välkommen
att fundera vidare tillsammans med oss på vinterkonferensen den 4 februari!
Bengt Sandström
