Ordföranden har ordet
Så slutar och börjar åren i mörker…
Dessa skymningsmånader är befriande; nu ges möjligheter att undvara ljusets illusioner; den mörka blicken hjälper mig att se verkligheten i vitögat; denna skärpta blick synar kejsarens nya kläder och tidsandans hägringar. Det är tragiskt att så många räds sin mörka blick; den ställer oss naket undrande, sårbart befriade från illusionens skyddande rustning. Många av terapins avgörande ögonblick handlar om hur väl klienten/patienten/konfidenten – och inte minst terapeuten – förmår att ta till sig även ”The dark side of the moon”. Ångest är oftast en trofast vän, som skärper mina sinnen och driver mig till att våga utmana livsföreställningar. Jag vårdar mörkrets upplysta månader, då jag får hjälp med att släppa greppet om illusioner och låta vilan få verka. Det finns skäl att årets helg firas i den mörkaste tiden.
Den
ljusa blicken, som naturen så vackert gestaltar under årets
mitt, är lättare att ta till sig, då den söker möjligheter
och när förhoppningar. Vi lever också i en tidsanda, som
hyllar den ljusa blicken och skyr den mörka. En samtid, som
ritualiserar glättiga ytor och söker snabbfixens lycka
samtidigt som människan trivialiseras och hennes
meningsskapande sökande bagatelliseras.
Att leva i denna enögda tid ställer den psykoterapeutiska kulturen inför stora utmaningar. Hur skapar vi en dialog med vår samtid? Hur bidrar vi till en vitalisering av samhället och förblir den läkande sältan i samtalet?
För att klara detta måste psykoterapin ha ett paradoxalt förhållande till sin samtid. Vi ska både vara utanförstående betraktare av samhället och befinna oss i dess mitt. Det åligger oss att tillföra samtiden öppnande och revolutionerande perspektiv, så att den förstår sig själv på ett visare sätt och handlar mer humant. Vi berikar samhället, när vi återger klienternas erfarenheter. Finns det någon yrkesgrupp med en bättre insyn i hur människor konkret lever? Vi har en unik kunskap om människans villkor. Vår legitimitet som yrkeskår avgörs inte bara av hur väl vi utför terapier utan också av hur vi förmedlar våra terapeutiska erfarenheter utanför terapirummet. Alltför många terapeuter är alltför hovsamma och/eller bekväma, när de undviker dialogen med omgivningen och odlar en sekteristisk mentalitet.
Samtidigt som vi blir aktiva deltagare i samhället, värnar vi psykoterapins utanförskap. Utifrån vår lojalitet med människors sårbarhet och utsatthet kan vi aldrig bli en del av makten. Den strävar efter att underordna oss sin rationalitet: Livserfarenheter psykiatriseras, problem medikaliseras, patientens val beskärs, riktlinjer för vården blir likriktning av terapier, relation underordnas metoder, särintressen överordnas klienternas behov, klienter underordnas vinstkrav, psykoterapi manualiseras och underordnas patologiserande perspektiv och så vidare.
Jag har en grundmurad tilltro till det mänskliga mötets unika förändringspotential. Att människans meningsskapande gör terapier verkningsfulla. Mänskliga dilemman är arenor, där människan kan förstå livet och sig själv på ett djupare och sannare plan. Varje psykoterapi är ett riskprojekt. Om klientens intention är att våga leva sitt liv rikare och sannare, då vet både klienten och terapeuten att de båda kommer att förändras under processen. Men inte riktigt hur och vart.
På vilket sätt har RPC varit aktiva deltagare i samhället under året? Vi har varit mycket aktiva i vårt utåtriktade arbete. Vi har haft många möten med riksdagspartierna och utskotten, som har varit mycket framgångsrika. Vi har fått gehör för psykoterapins avgörande betydelse för att råda bot på den försämrade psykiska hälsan i Sverige. Vi har bland annat fokuserat på att förändra rehabiliteringsgarantin, då den radikalt har snedvridit det psykoterapeutiska utbudet och mångfalden genom att gynna en enda terapimetod och att den därigenom har begränsat patienternas valfrihet, att den förmodligen strider mot EU:s konkurrenslagstiftning, att patienter behandlas av terapeuter utan kompetens samt att rehabiliteringsgarantin inte har haft avsedd effekt.
Rehabiliteringsgarantin, liksom SOS riktlinjer, utgår från några föråldrade antaganden:
-
”Att en generell användning av en evidensbaserad behandling ger effektiv vård:”
Detta stämmer inte: Evidens (antalet studier) är inte detsamma som hög och varaktig terapeutisk effekt. Olika etablerade terapimetoder har idag ett starkt forskningsstöd och där den samlade effekten är större då de tillåts komplettera varandra. -
”En metod passar alla patienter:”
Detta stämmer inte: Aktuell forskning visar istället att psykisk problematik är komplex och specifik och att valet av behandlingsmetod måste anpassas till patienten (problematik, egenskaper, preferenser), inte tvärtom, för att behandlingen ska vara effektiv. -
”Utbildning och klinisk kunskap är av underordnad betydelse:”
Detta stämmer inte: Modern forskning visar tvärtom, att terapeutens utbildning, skicklighet och engagemang är av avgörande betydelse för behandlingsresultatet.
Du som vill fördjupa dig i denna forskning kan läsa Wampold, et al., Gerber et al, 2011; Thoma et al. 2011.
Vi har även mött Socialstyrelsen, där vi har påvisat att SoS nuvarande riktlinjer vilar på en omodern forskningssyn. Aktuell forskning visar istället:
-
Att det inte är meningsfullt att fråga” vilken terapimetod, som är bäst”. Samtliga etablerade terapimetoder har en väldokumenterad och kraftfull effekt.
-
Att terapier, som vilar på snäva evidenskriterier (EST), inte har visat utlovad i evidens i klinisk praxis. – Att flexibla behandlingar och ett brett behandlingsutbud har bättre träffsäkerhet än standardiserade tekniker.
-
Att psykoterapi har en kraftfull effekt, som i många fall är mer varaktig och gynnsam än effekten av psykofarmaka.
-
Att effekten av psykoterapi är mer beroende av egenskaper hos patienten och terapeuten än av metod eller teknik.
Vill du förkovra dig i aktuell forskning kan du studera APA – Amerikanska Psykologförbundet: ”Resolution on the Recognition of Psychotherapy Effectiveness – Approved August, 2012” eller Wampold, 2001.
Vi har även arbetat intensivt med att påverka den nya psykoterapeututbildningen, deltagit på flera mässor och inlett samarbete med betydelsefulla organisationer.
Så 2012 har varit ett framgångsrikt år, där vi har varit aktiva i samhället och samtidigt värnat psykoterapins unika utanförskap.
Till sisthoppas
jag att vi ses på Vårkonferensen i april, där temat är ”Den
lidelsefulla människan – lidande, passion och lust i vår
tid”.
Ha sköna helger…
Mbh
Lance Cederström
