Psykoterapi – nummer 4 2013
Med plats för det omedvetna
Nu är höstkonferensen ”Psykodynamisk psykoterapi i nytt ljus” genomförd. I skri-vande stund, första dagarna i november, vet jag ännu inte hur den blev. Men jag vet att intresset för konferensen och anmälningarna till den var ovanligt stort och att många tillsammans med mig har intresserat sig för att blicka framåt kring området Psykodynamisk psykoterapi, som ett avstamp in i framtiden.
Som jag ser det befinner vi oss nu i en tid då trycket från samhällets sida ökar kring den terapeutiska ramen. Det finns en önskan om att få kliva in i terapirummet, kika in genom nyckelhålet och i detalj styra skeendet där, åtminstone vet jag att många psykoterapeuter som på något sätt arbetar inom offentlig verksamhet känner av detta. Som om ökad kontroll och styrning från en politisk nivå skulle göra terapin mer lyckosam för patienten/klienten?
Jag fick exempelvis frågan vid mötet på Socialdepartementet om jag kunde redogöra för exakt hur psykodynamiska psykoterapeuter genomför korttidsterapi. Vad vi säger och gör vid första sessionen, andra sessionen osv. Det var det enda som var speciellt intressant att veta mer om. Jag svarade inte direkt på frågan, utan hänvisade till det yttrande vi skickat in samt att vi kunde ge kompletterande information om psykodynamisk korttidsterapi. Men jag har tänkt mycket på frågan efteråt och på vad som har betydelse i psykoterapi.
Att korttidsterapi bara är en del av hela det psykodynamiska kunskapsområdet och att den kan genomföras på olika sätt, men att det också finns en mycket omfattande kunskap om terapier som behöver få ta betydligt längre tid än 10-30 ggr. Att människan är komplex till sin natur och vanligtvis när en människa söker terapi har han/hon inte bara en diagnos utan flera. Inte bara ångest utan även depression eller stressreaktion, utmattningssyndrom eller något annat. Vi möter även i många fall komplex problematik med personlighetsstörning och komplexa, kroniska tillstånd med depressiva och/eller ångestsyndrom som oftast behöver längre behandlingstid.
När jag tänker på min egen erfarenhet som psykoterapeut är det framför allt relaterandet och framväxandet av en arbetsallians jag ser som betydelsefull för resultatet i en terapiprocess, där kärnan är att skapa förståelse för inre processer. En process där lyhördhet är central och där en berättelse tar form. Där jag använder mitt omedvetna för att ta emot från patientens omedvetna. För att detta ska få plats och ges utrymme behövs en hållande ram. I mitt arbete finns den teoretiska och praktiska kunskap jag samlat på mig under många år genom de olika utbildningsstegen, egenterapi, handledning och sessioner med patienter. Allt detta som hjälper mig att ställa diagnos och förstå hur jag kan använda mig själv i terapirummet i den terapiprocess som pågår tillsammans med patienten.
I mötet med patienter framträder skeenden och i mitt huvud finns olika teoretiska utgångspunkter, olika sätt att arbeta med terapi i mötet med patienten. Som ett kalejdoskop där olika delar pusslas samman och bildar mönster på olika sätt, vart efter jag möter olika patienter och olika terapeutiska situationer. För mig är detta väldigt långt ifrån något endimensionellt och mekaniskt arbete där allt är förutbestämt i processen.
Det finns en fara i att reducera psykoterapi till korttidsterapi och manualer, kort och enkelt, som lätt kan ske om trycket utifrån kräver en förändring i den riktningen. Att vi låter en stor del av forskning baseras på randomiserade-kontrollerade experimentella studier som vi egentligen vet har mycket stora begränsningar. Att vi överanpassar oss för att passa in och få vara med. En situation där metoden blir det överordnade och terapeuten ett instrument för metoden.
Det är betydelsefullt att vi även fortsättningsvis definierar oss själva och den psyko-dynamiska psykoterapins kunskapsområde, oavsett om det vi kommer fram till passar in eller inte i den aktuella debatten eller samhällsklimatet här. Att vi fortsätter vara en meningsskapande röst i samhället. Och kanske kan det vara gott att veta att det vi i RPC kraftfullt lyft fram de senast åren; vikten av behandlarens kompetens och erfarenhet tillsammans med en mångfald av terapiinriktningar och metoder som vi förordar både ur ett patient- och behandlarperspektiv, ur en mer samhällelig synvinkel betyder att vi är helt i linje med den internationella utvecklingen. Att det ligger i samklang med hur man utformar rehabilitering eller stödjer/sanktionerar olika former av terapier utförda av psykoterapeuter i många andra länder. I det perspektivet är den nuvarande ”svenska rehabiliteringsmodellen” omodern. Något att tänka på!
Med
dessa ord innan julhelger vill jag önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott
Nytt År!!
Eva Marie Eneroth Säll
