Psykoterapi – nummer 4 2022
Ordförande har ordet
Kära medlemmar
Inför dessa skrivna rader har jag fått anstränga mig för att komma på något hoppingivande att skriva. Delvis beror det på att min dystopiska läggning dessvärre bekräftas gång på gång. Dock vill jag i vårt yrkesmässiga sammanhang ändå lyfta fram att det trots allt pågår intressanta saker, exempelvis har vi en diskussion om Freuds teorier och påverkan på dagens behandlare och psykoanalytiska/psykodynamiska metoder (se Psykologtidningen nr 7, 2022). Diskussionen startade utifrån den nyutkomna bok av Billy Larsson som både recenseras och kommenteras i den här tidskriften. Debatten vittnar, trots den kritiska tonen, om att det fortfarande finns ett starkt intresse att diskutera den psykoanalytiska och dynamiska teorin.
Apropå intresse för vårt område bad en journalist mig häromdagen att beskriva vad psykodynamisk psykoterapi är. Personligen är det inte svårt för mig att, utifrån mina psykoanalytiska grundstenar, beskriva vad jag tycker skall ingå i begreppet psykodynamisk. Dock är det ju inte intressant var jag personligen står utan vad Psykoterapicentrum faktiskt representerar när vi talar om psykodynamisk psykoterapi. Eftersom Psykoterapicentrum samlar en mängd olika terapiinriktningar och metoder under paraplybegreppet psykodynamisk känns det mer angeläget att reflektera över både mångfalden och den gemensamma kärnan, gällande såväl teori som metod. I en första anblick kan det tyckas ganska enkelt att hitta det gemensamma om man utgår från exempelvis ”omedvetna processer”. När man dock börjar skärskåda fenomenet är det inte lika tydligt att vi dynamiska terapeuter betraktar det utifrån samma utgångspunkt. Med det följer naturligtvis att vi i vårt kliniska arbete utifrån dessa olika utgångspunkter även tillämpar det på olika sätt. Är detta ett problem eller är det en tillgång? Jag ser det som både och. Tillgång, då vi i vårt kliniska arbete kan berikas och utvecklas, förutsatt att vi delar våra kunskaper genom handledning, diskussioner med mera. Dock kan det bli problematiskt om vi inte samtidigt har en tydlighet i våra teoretiska utgångspunkter. Om vi inte har teoretisk tydlighet kan vi hamna i konstiga diskussioner där vi inte berikas utan snarare riskerar att förföras, missförstå eller förvirra. Om vi tappar vår teoretiska förankring riskerar vi att famla i ett ovetenskapligt mörker. Här kommer den ovärderliga men ack så svåra balansen; bryggan mellan teori och praktik.
Höstkonferensen har varit ett mer explicit sätt att närma sig dessa frågor. Jag är övertygad om att diskussioner av detta slag kan stärka vår samlade kunskap och tydlighet om vad vi gör. Det kan leda till en starkare utgångspunkt för att hävda vår praktik med kunskap som legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk grund och således även göra våra metoder mer transparenta.
Just eftersom detta område är så komplext planerar Psykoterapicentrums styrelse att ytterligare fördjupa diskussionen kring psykodynamiska centrala begrepp under konferensen i vår. Mer information om det kommer så småningom.
Andra viktiga uppdrag som vi i styrelsen planerar, dystopin till trots, är att arbeta för de mer externa frågorna som rör psykoterapins framtid och tillgänglighet inom vården och då i synnerhet den psykodynamiska.
Inom Psykoterapicentrum har vi påbörjat viktiga diskussioner, såväl på riks som lokalnivå, kring frågor om den legitimerade psykoterapeutens specialistkunskap och dess framtida roll inom vård och behandling. Detta är mycket angelägna frågor då det är ett faktum att psykoterapeutisk behandling håller på att reduceras till allt kortare samtal, ofta med icke legitimerade psykoterapeuter. Vi behöver aktivt fundera över vad detta kan innebära för vår profession samt hur vi kan påverka denna olyckliga utveckling. Det finns stor risk att dessa nedskärningar ökar ojämlikheten i befolkningen och att det blir en klassfråga hur man kommer att kunna hantera psykiska problem.
En väg att driva dessa frågor är via vårt samarbetsorgan, Samrådsforum, där det diskuteras psykoterapi som spänner över olika skolbildningar och metoder. Tanken är här att vi förhoppningsvis kan arbeta fram ett gemensamt förslag för att påverka psykoterapins ställning inom den offentliga vården.
Allra sist vill jag dela en liten fundering kring en studie om Psykedeliska mediciner som nu har prövats i behandling av depression. Detta är något som man verkligen kan fundera kritiskt över. En intressant aspekt är dock att man tycks ha en inställning att tidiga upplevelser och minnen påverkar en människas förhållningssätt till sig själv och omvärlden och att man (visserligen med syntetisk hjälp) sägs kunna få kontakt med svåråtkomliga minnen och därmed, antar jag, att man tänker sig att bearbetningen blir lättare. Detta ligger ju helt i linje med vårt dynamiska paradigm och synsätt på mänskligt lidande.
I de bästa av världar kanske detta skulle kunna leda till att öka förståelsen för och behovet av den psykodynamiska psykoterapins kunskap inom vården.
Se, det ljusnar plötsligt trots mörkret!
Stockholm den 10 november 2022
Teci Hill
Ordförande
Psykoterapicentrum
