Ordförande har ordet 5/09
Onsdagen den 9 september kunde man på Svenska Dagbladets förstasida läsa skrivet i stora svarta rubriker: ”Socialstyrelsens legitimitet att uttala sig om psykiatrisk behandling har skadats”. På sidan 6–7 följde sedan två helsidor under den ännu svartare och större rubriken: ”KBT-förslag sågas av psykiatrin”. SvD uppmärksammade i ett par intervjuer den akademiska psykiatrins starka invändningar mot riktlinjerna.
Detta
kunde tyckas aningen märkligt, med tanke på att samtidigt
som KBT föreslås som förstaval vid de flesta tillstånd så
föreslås lika ofta antidepressiva som andraval. Var detta
utspel ett spel för gallerierna eller vad var det? När det
dagen efter kom ett reportage om lyckad KBT-behandling i
primär - vården blev det svårt att frigöra sig från tanken
att ännu en skickligt placerad reklamkampanj för KBT var att
vänta.
Men sedan följde under oktober i SvD en artikelserie under temat ”piller och prat” som på ett mycket nyanserat och bra sätt, i intervjuer med såväl patienter, psykoterapeuter, idéhistoriker och forskare fångat komplexiteten inom terapifältet. Parallellt startade också DN upp en artikelserie i sin kulturdel under temat ”Arma själar” som inleddes med en artikel (15/10) av idéhistorikern Karin Johannisson. Diskussionen lyfts från den förlamande evidensdiskussionen. Andra perspektiv kommer in, de olika terapimetoderna sätts in i ett större sammanhang, läsaren blir till exempel av Johannisson uppmärksammad på Socialstyrelsens besynnerliga enögdhet – som om människan vore en och densamma och det därför bara behövs en metod. Hon lyfter fram människans komplexitet och uppmärksammar också att metoderna har sin utgångspunkt i helt olika människosyn.
Så, mina farhågor kom på skam och ersattes av ett begynnande hopp. Kanske har vi nu redan slagit i botten och kan börja vägen upp igen. Kanske är vi vid vändpunkten. Tveklöst har i alla fall medias första okritiska förtjusning i den enda metodens väg släppt. En mer kritisk och öppnare granskning av vad som sker har börjat ta vid. Om den bara får fortsätta tror jag att kejsarens nya kläder kommer visa sig för vad de är – kejsaren är naken.
Själv har jag de senaste åren på olika sätt blivit alltmer uppmärksam på den strömning i tiden som trivialiserar och förenklar vad det är att vara människa. Det verkar röra sig om en kapning i såväl horisontellt som vertikalt led. Det har funnits starka tendenser att betrakta oss som individer utan sammanhang och historia. Det är som att de olika uttrycken för vårt inres komplexitet varken behöver förstås i ljuset av våra förflutna erfarenheters inflytande eller ses i det sammanhang vi ingår i. Professor Gudrun Olsson gjorde mig i en föreläsning arrangerad av lokalföreningen RPC-Stockholm och GPI häromdagen uppmärksam på hur ”framtung” vår tid på det sättet är. Vi blir historielösa och därmed berövade den balans som är nödvändig för vår upplevelse av kontinuitet.
Det är också som att det är endast det som syns som finns. Vår ångest och våra depressiva uttryck behöver inte förstås så länge de enkelt kan avlägsnas med piller eller evidensbaserade tekniker. Eventuell underliggande sorg, vrede eller kritik viftas bort som omoderna hypotetiska resonemang om bakomliggande orsaker.
Det finns flera problematiska aspekter av denna strömning. Människor som glömt sin historia och saknar djupare kontakt med sitt känsloliv går att påverka och styra på ett annat sätt och till andra saker än de som minns och känner. Deras möjligheter att leva sig in i andras liv minskar och de blir också av med en viktig grund för den kritik som krävs för att driva all utveckling vidare.
Jag skrev för några år sedan en krönika om det subversiva elementet i psykodynamisk psykoterapi (nr 4/05). I och med att den syftar till ett frigörande från inre förtryckande strukturer får den som en naturlig bieffekt ett ökat seende av sådana hindrande strukturer även i olika yttre sammanhang. Min poäng i den krönikan var att det gör den mindre kompatibel med sjukvårdsapparaten än de terapiformer och tekniker som syftar till reducering och kontroll av besvärliga symptom och känslor. Därför av vissa också mindre önskad.
Karin Johannisson berör också detta i sin DN-artikel (15/10) när hon skriver om risken för att terapi blir en anpassningsstrategi istället för en befrielsestrategi. Jag tycker att hon i sina resonemang i mångt och mycket sätter huvudet på spiken. Frågan som väcks i mig rör om vi vill nöja oss med att vara den ”yttremänniska” hon talar om som kan ”klickas in i en mall för rätt normalitet och samhällsduglighet”. Eller om vi vill fortsätta att betrakta oss som något mycket mer.
Statsapparatens
förtjusning i ett för deras del oreflekterat och begränsat
evidensbegrepp framstår mot bakgrund av detta som ganska
logisk. Evidensbegreppet har fungerat som ett ypperligt
maktinstrument och gett de nödvändiga argumenten för de
utrotningsförsök av psykodynamisk psykoterapi vi upplevt de
senaste åren. Samt för den närmast ohämmade sponsring av en
mer kompatibel terapiform man på alla nivåer från regering
till landsting och kommuner ägnat sig åt.
Men nu vänder det.
Bengt Sandström
