Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Att läsa en berättelse

Tankar om terapi och teori med utgångspunkt
i fallet Thomas Quick

Av Cajsa Lindholm

 

I oktober 2014 deltog jag i en paneldebatt anordnad av Psykoterapimässan med temat: Vad kan vi lära av fallet Thomas Quick? Frågorna kring ”fallet Thomas Quick” är många. De rättsliga och mediala behöver jurister respektive journalister ta hand om. Ämnet för debatten var vad vi som psykoterapeuter kan lära oss. Det föranledde mig att, utifrån den frågan, reflektera och formulera min egen syn på terapi och teori baserad på min långa erfarenhet som psykoterapeut och handledare.

I boken Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013) skriver Dan Josefsson: ”Under mitt ett och ett halvt år långa arbete med den här boken har jag gjort många och långa intervjuer med Sture. Utgångspunkten har alltid varit att jag inte kan tro på någonting han säger. Sture har ljugit alldeles för mycket för att fungera som sanningsvittne och jag har inte använt några uppgifter från honom som inte bekräftats av journalanteckningar, psykiatriska utredningar, polisförhör, promemorior, brev, andra intervjuer eller andra källor. Trots denna noggranna kontroll har jag aldrig lyckats avslöja Sture med att ljuga för mig” (s. 231).

Jag tror aldrig Sture Bergwall behövde ljuga för Dan Josefsson. Mitt intryck är att Josefsson aldrig ställde frågor som gick utanför det tankesystem han själv konstruerat. Han är i boken Sture Bergwalls allierade och driver en alldeles speciell tes; den att Sture Bergwall är ett offer för sin psykoterapeut och hennes handledare, Margit Norell. Stödjande sig på honnörsord som forskning, rationalitet, evidensbasering, utan att någonsin precisera hur detta rationella, forskningsbaserade tänkande skulle ha hjälpt de behandlare som en gång mötte Sture Bergwall, läser han Bergwalls berättelse på ett alldeles särskilt sätt. Texten är full av tendentiösa, förenklade, felaktiga och förvrängda slutsatser. Den allvarligaste förvrängningen är bagatelliseringen och förnekandet av Sture Bergwalls farlighet.

Thomas Quick är den person som Säters personal mötte i början av nittiotalet – inte 2010-talets Sture Bergwall – som sökte terapeutisk hjälp och ångestfyllt började berätta om mord han begått. Och som tog sig namnet Thomas efter sitt påstått första offer, och efternamnet Quick som var hans mammas flicknamn. Vad skulle vi som terapeuter gjort för att hjälpa honom?

Vi är alla bärare av ett tankesystem, mer eller mindre medvetet, mer eller mindre klätt i en psykologisk teori eller ideologi. Vilken roll spelar det egna tankesystemet vid bedömningen av en annan människa. Dan Josefssons bok sätter fingret på ett viktigt dilemma; hur våra egna förutfattade meningar stänger in oss. Hans egen bok är ett exempel på ett slutet självbekräftande tankesystem, men i vissa avseenden kan även den kritiken riktas mot Margit Norell. Frågan är: Hur skapar vi psykologiska/psykoterapeutiska tankesystem som ger utrymme för flexibilitet, komplexitet och flerdimensionalitet? Som bidrar till att vi öppnar oss för våra patienter och på verkliga sätt bidrar till utveckling och växande? Människor är irrationella. Hur vi förstår irrationalitet är avgörande för vår människosyn och för hur vi möter våra patienter.

Två sätt att läsa Thomas Quicks berättelse

I vilken mån bidrar Dan Josefsson till förståelsen av fallet Thomas Quick? Intressant nog finns som jämförelse en källa till information i en intervjubok: Gåtan Thomas Quick (2002). Boken skrevs av den nu avlidne författaren Janne Mattson och baseras på ett tjugotal intervjuer med Thomas Quick åren från 1994 till 2001. Denna bok finns inte med bland Dan Josefssons referenser. En annan källa, som finns med på referenslistan, men som knappt refereras, är Thomas Quicks egen självbiografiskt fokuserade bok Kvarblivelse (1998).

I Josefssons bok beskrivs Thomas Quicks ständiga utagerande och den djupa destruktivitet och självdestruktivitet som han uppvisade under tonårstiden som en följd av hans homosexualitet och stora sug efter droger. Det handlade om fyra fall av sexuellt ofredande och otukt mot barn och otuktigt beteende (flera av dem skulle med dagens juridiska terminologi benämnts som våldtäkt, det sista eventuellt också dråpförsök). Josefsson skiljer aldrig på homosexualitet och pedofili, utan dessa två helt skilda saker sammanblandas till ett enda problem, hans homosexualitet. Trots de uppenbart tvångsmässiga pedofila handlingarna mot småpojkar under senare tonårstid, där fantasier om dödande är en ingrediens, och trots redogörelser för hans djupa depression, självmordsbenägenhet och ångest, stannar aldrig Josefsson vid frågan: Varför utvecklade Sture Bergwall ett destruktivt pedofilt beteende? Och hur hänger det ihop med vad som senare kom upp i hans terapi? Varför redovisar inte Josefsson relevanta källor i sin research?

Janne Mattsson går en annan väg i sin bok. På ett respektfullt och kritiskt sätt lyssnar han och återger det han hör. Om en en dysfunktionell familj, om övergrepp på pojken Sture under barndomen och livshotande trauman. Han beskriver en pojke som redan som tioåring lekte stryplekar med småpojkar, lekar som innehöll en kuslig spänning och en sexuell lust. Han återger berättelsen om hur Sture eldar upp en levande näbbmus och därefter gömmer den bakom en sten där han ristar några streck. Han beskriver ensamheten och misären som fick pojken att slå ihjäl familjens katt och spika upp den på ett träd. Känslor som Thomas Quick erinar sig under intervjuerna och som fortfarande finns kvar i hans kropp, säger han och beskriver det som en hunger och tomhet.

Sadism hos barn är en viktig markör; den tyder både på traumatisering och pekar också mot framtida destruktivitet. Förståelsen av sådana sammanhang blir avgörande för hur vi möter våra patienter. Hur kommer det sig att Josefsson förbigår och ignorerar den mycket svåra barndom som finns skildrad av både Thomas Quick själv i Kvarblivelse och av Janne Mattsson i intervjuboken.

Det mest flagranta exemplet på Josefssons speciella sätt att läsa är kanske berättelsen om Sture Bergwalls relation till den 14-årige Patrik (som i verkligheten heter något annat). I Thomas Quicks självbiografi inleds relationen när pojken ”ännu inte fyllt 13 år” (1998, s. 85). Så småningom flyttar ”Patrik” hem till Bergwall och under samma tid upprättade Sture Bergwall en mötesplats i sitt hem för unga pojkar. Josefsson tycker sig känna igen Stures typ från sin egen ungdom ... ”han tycks ha varit en sådan där ensam homosexuell man som gillar unga killar och som gör sig populär genom att dela deras intressen och finansiera deras nöjen, men som för den skull inte är en våldtäktsman.” (2013, s. 226). Mellan Sture och ”Patrik” var ålderskillnaden c:a 23 år och den åldersskillnaden gällde antagligen också mellan honom och andra pojkar som kom till hans hem.

Om sin lägenhet och de pojkar som vistades där säger Sture Bergwall i intervjun med Janne Mattsson: ” ... vi onanerade ofta tillsammans ... jag vägde varje stund på guldvåg och balanserade spelet till min fördel ... Jag var spelförare och det var jag som ägde kontrollen över det.” (2002, s. 157). I Mattsons intervju med Thomas Quick finns ingen tvekan om att han tidigt var väl medveten om sina aggressiva och sexuella böjelser och heller ingen tvekan om vad som hände mellan Patrik (i den boken benämnd Niklas) och Sture Bergwall: ”Jag knöt ihop olagligheterna med det sexuella samspelet, jag trissade Niklas sexualitet med spänningen vid stölderna ... Så vävde jag samman Niklas och mig ... utan att Niklas själv märkte det, för han var säkert omedveten om vad som höll på att ske. Så fortlöpte sammansmältningen ...”(2002, s. 156). I självbiografin Kvarblivelse heter det: ”med medvetna och omedvetna rep knöt jag J/Niklas/Patrik till mig, så småningom smög sig sexualiteten in som gjorde repen starkare, knytningen fastare” (1998, s. 86).

Dan Josefsson problematiserar aldrig det han beskriver. Om det finns någon sanning i Janne Mattssons intervju med Thomas Quick om hans förhållande med pojken ”Patrik” är det rimligt att fråga sig vad samvaron med Quick och det som den innefattar hade för konsekvenser för pojkens liv. Mannen som det handlar om är drygt fyrtio år idag.

Antalet exempel på Josefssons undvikande och förnekande av Thomas Quicks destruktivitet, pedofili och farlighet är många. Ett av de vanligaste sätten att avsluta eller bryta kontakten med det monstruösa som ibland skildras, är att styra läsarens intresse och fokus med hjälp av kommentaren: ”Nu blev Margit nöjd”. I stället för att reflektera och ställa självklara frågor om det material som på olika sätt presenteras gör Josefsson ideliga lappkast; bort från fördjupning till den, i hans tankevärld, verkliga förövaren, handledaren Margit Norell. I en total identifikation med Sture Bergwall som offer sker den psykologiskt avskiljande rörelsen från det uppenbart galna, sadistiska och grymma innehållet som skildras, till karaktärsmordet på Margit Norell. Så tar Josefsson ett grepp om läsaren och leder denne in i hans självbekräftande tankesystem.

En som på ett seriöst sätt intresserat sig för sambandet mellan utagerande/destruktivitet och utsatthet och livshotande trauman är journalisten och författaren Gitta Sereny.

Gitta Sereny läser Mary Bell

I boken Fallet Mary Bell (1972), redogjorde Sereny för de fakta som polisen kommit fram till och som lades fram mot två flickor som stod åtalade för mord på två små pojkar. I boken återger hon det släktingar, vänner och lärare berättade om den elvaåring, Mary Bell, som förklarades skyldig i rättegången och som dömdes till internering på livstid. Det första mordet begick hon ensam, det andra tillsammans med trettonåriga Norma. Under många år hoppades Gitta Sereny på att få komma till tals med Mary Bell och när Mary Bell var 40 år, då gift och med en liten dotter, inleddes samtal. Under ett halvår berättar Mary Bell om de månader som ledde fram till de två morden; om sin vänskap med grannflickan och deras gemensamma fantasiliv, som skulle resultera i de två pojkarnas tragiska död.

Under samtalen, publicerade i boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell (1999) lösgjorde sig minnen, som under lång tid varit blockerade. Mary berättade om sin svåra uppväxt med en mamma som mer eller mindre uppenbart försökte döda henne vid olika tillfällen under hennes fyra första år och – under olidlig vånda – om de sexuella övergrepp hon utsattes för som litet barn, på mammans (som var prostituerad) initiativ och av mamman tillsammans med hennes kunder: ”min mamma höll i mig, drog tillbaka huvudet med ena handen, drog mig i håret, med den andra höll hon fast mina armar bakom mig, ... och så brukade de sticka in sin penis i munnen på mig och när ... de ... fick utlösning kräktes jag.”(1999, s.306). Och senare i texten: ”... och när jag förlorade medvetandet och kom till sans igen brukade jag höra henne eller dem säga, ’det klarar sig’...” (1999, s. 314).

Marys minnen från den dag hon ensam mördade fyraårige Martin var splittrade och förvirrade, inte för att hon ljög, enligt Gitta Sereny, utan för att traumat var outforskat och olöst. Det hon tidigare i sitt liv hävdat var en olyckshändelse eller en handling hon utförde med Norma växte i samtalen så småningom till en sammanhängande berättelse om hur hon ströp pojken. Fruktansvärt mödosamt gav hon fyra olika skildringar av händelseförloppet vid Martins död, där den sista, enligt Gitta Sereny, förmodligen kom så nära sanningen som hennes minne förmådde. Om de delvis påhittade tidigare versionerna säger Sereny att det för henne stod helt klart att det inte handlade om att överdriva eller att fantisera, utan om en oförmåga att se sanningen i vitögat. Det som också står klart för både Mary Bell och Gitta Sereny under samtalen är kopplingen mellan sättet att strypa Martin och de orala övergrepp hon själv varit utsatt för: På frågan om Mary visste att Martin var död svarar hon: ”Inte död, inte död på riktigt; bara medvetslös, medvetslös som jag hade varit medvetslös ... ” (1999, s. 315).

Gitta Sereny beskriver i boken hur hon brottades med att förhålla sig till det djupt destruktiva och störda barnet Mary Bell. Vägen ur dilemmat var att acceptera att handlingar, totalt oförenliga med ett litet barns ursprungliga godhet, kan framkallas av andra människors medvetna och omedvetna påverkan. Serenys syfte med boken var att hjälpa oss att förstå att destruktiva blir de barn, vars rop på hjälp – ”Ohörda rop” är titeln på hennes bok – vi inte hörde.

Den fråga Gitta Sereny bar med sig alla år i väntan på att få intervjua Mary Bell var att försöka förstå den inre och yttre press som ledde till en psykisk brytpunkt och var orsaken till hennes brott och mord. Frågan sammanfaller med frågeställningar runt ”fallet Thomas Quick”. Varför utvecklade Sture Bergwall ett destruktivt, pedofilt beteende? Hur ser sambandet med traumatiska erfarenheter i barndomen ut? Hur kan vi terapeutiskt bemöta och bidra till förändring?

Margit Norell utgick, precis som Gitta Sereny, från att förklaringen till irrationalitet och destruktivitet låg att finna i barndomserfarenheter. I mitt arbete som som psykoterapeut för unga vuxna i slutet av sjuttiooch början av åttiotalet sökte jag hennes hjälp som handledare.

Objektrelationsteorin

I HABA-verksamheten i Södertälje, en kommunal satsning på sjuttiotalet där man försökte samordna resurserna kring problematiska ungdomar, med handledarförsedda beredskapsarbeten och psykoterapi som viktigaste behandlingsinnehåll, träffade jag unga, trasiga människor med ytterst svåra uppväxtvillkor. Drogmissbrukande, kriminella, sexuellt utagerande och våldsamma ungdomar – eller ensamma, undandragna och isolerade – delade alla samma erfarenhet av tidig övergivenhet och traumatiska förhållanden. Arbetet med ungdomarna i HABA blev en nyckel till förståelse av olika livsvillkor och därmed olika möjligheter att leva ett liv. För många ungdomar var själva tillgången på liv en bristvara och kampen för överlevnad det enda de kände till. Den handledning Margit Norell gav och den teoretiska stringens och stora förmåga att omfatta komplicerade psykologiska sammanhang, som karakteriserade henne, blev en ovärderlig hjälp i mötet med ungdomarna. Många ungdomar agerade ut tvångsmässigt, destruktivt och självdestruktivt, och en viktig fråga var hur det kunde förstås och terapeutiskt bemötas.

Margit Norell var teoretiskt förankrad i objektrelationsteorin (framför allt Fairbairns, Winnicotts och Guntrips teoretiska bidrag) och hade, när jag träffade henne, sedan länge lämnat den psykoanalytiska, ortodoxa driftsteorin, om hon någonsin var en del av den. Många beskriver Margit Norell som en mycket god och respektfull lyssnare. Jag tror att den enkla förklaringen till det är att Margit trodde på sina patienters historia om rädsla, utsatthet och ensamhet. Att öppna sig för den verklighet som patienten beskrev var för henne utgångspunkten i mötet med patienten.

Den analytiker som stod för det radikala teoretiska skiftet från ortodox psykoanalytisk teori till objektrelationsteori var W.R.D Fairbairn. En av de frågor som upptog honom var varför neurotiska människor så desperat håller fast vid smärtsamma erfarenheter och upprepar dessa? Om människor styrs av lustprincipen; hur kommer det då sig att de inte släpper de plågsamma erfarenheterna från barndomen? Freud benämnde detta fenomen upprepningstvång, sökte olika förklaringar och landade så småningom teoretiskt i att upprepningstvånget genereras av dödsdriften. Runt reflektioner kring bland annat denna fråga utvecklade sig Fairbairns teoretiska paradigmskifte.

Utgångspunkten för honom var att barnet söker kontakt, inte lust. Barnet föds med ett helt själv, men är för sin utveckling beroende av relationen till föräldrarna och i brist på kontakt måste barnet kompensera sig för den genom att identifiera sig med/ sammansmälta med objektet/föräldern. Barnet klyver eller splittrar sin erfarenhet och internaliserar den och kommer inom sig att vara bundet till dessa ”internaliserade objekt”. Fairbairn intresserade sig för patienter som på den tiden sågs som oanalyserbara. Han gick bortom den freudianska, oidipala nivån till så kallade preoidipala tillstånd och formulerade sin teori runt det ”schizoida problemet”.

Under all psykopatologi finns ett relationssökande barn, övergivet, lämnat i ett psykologiskt tomrum. Sammansmältningen med aspekter av föräldrarna sker i syfte att överleva. Ett barn kan inte leva ensamt och tvingas införliva och gå i symbios med det som tvingats på det. En schizoid person kommer att leva i en inre värld av internaliserade objekt, berövad upplevelsen av inre helhet och förankring och i stark uppgivenhet och skuld; med känslan av att de egna behoven förstört relationen till föräldrarna.

Det är inte förvånande att Fairbairn arbetade med sexuell traumatisering. Första halvan av trettiotalet arbetade han på en klinik för barn och ungdomar och skaffade sig en omfattande erfarenhet av barn utsatta för fysiskt och sexuellt våld. Redan 1935 skrev han en artikel om dessa barn. I introduktionen till hans kapitel om sexuella övergrepp på barn skriver Fairbairns dotter, idéhistorikern Ellinor Fairbairn Birtles och psykiatriprofessorn och författaren David Scharff (1994) att det bara är i ljuset av dessa erfarenheter som man kan förstå djupet av hans intresse för tidiga splittringsprocesser och dissociativa fenomen. I förståelsen av patienter som sexuellt agerar ut är Fairbairn mycket tydlig; det sexualiserade utagerandet är ett svar på tidiga incest och förförelseerfarenheter. Sexualisering är, enligt Fairbairn, ett försvar mot tidig utsatthet och förvirring. Barnet blir identifierat med förövaren och kommer att leva med – och leva ut – en påtvingad sexualisering och involvering i förövarens system.

I psykoanalysens historia finns en kris och uppgörelse som har satt djupa spår. Den ägde rum mellan Sigmund Freud och Sandor Ferenczi i slutet av tjugo och början av trettiotalet. I en kritik av Freud som talade om oanalyserbara patienter tog sig Sandor Ferenczi an mycket svåra patienter och såg som sitt ansvar att möta varje patients behov. Patienter som ansågs vara hopplösa fall satte sitt hopp till honom och kom resande från hela världen. En handfull av dessa kom att starkt beröra och engagera Ferenczi och bidrog till många insikter i teori och praktik, som han skrev ner i sin kliniska dagbok (Dupont, 1988) åren före sin död 1933. Den viktiga skiljelinjen mellan Freud och Ferenczi var synen på regression i syfte att komma i kontakt med tidiga, i många fall sexuella, trauman. Freud hade sedan sekelskiftet övergivit den så kallade förförelseteorin till förmån för driftsteorin och konstruktionen av oidipuskomplexet. Förförelseteorin hade han 1896, beskrivit i Hysterins etiologi (Masson, 1984), där han insiktsfullt redogör för sitt terapeutiska arbete med 18 sexuellt utsatta patienter. Ferenczi beskriver själv Freud som en som från början trodde på analysens möjligheter, men att omskakande erfarenheter öppnade upp en avgrund av motöverföringsproblem inom honom. Och att detta ledde till att Freud, i stället för att lösa sin motöverföring, tog till ”upptäckten” att hysteriska, sexuellt traumatiserade patienter ljuger, något som i sin tur legitimerade Freuds förakt och överläge. Ferenczis egna experiment med regression, i syfte att hjälpa patienter att komma i kontakt med trauma, skapade problem som var oöverstigliga. Året innan han dog, höll han, mot Freuds vilja, en föreläsning om det analytiska arbetet med sina sexuellt traumatiserade patienter. Judith Dupont (1988) skriver att kollegorna skyddade sig mot det teoretiska jordskred som satts i rörelse genom att se honom som galen och otillräknelig.

Sandor Ferenczis insikter om barns utsatthet och reaktioner på tidiga trauman och hans betonande av den terapeutiska relationens avgörande betydelse, lever vidare i objektrelationsteorin. En handfull betydelsefulla teoretiker inom ORT har alla gått i analys hos Ferenczi, dock inte Fairbairn, som via dessa indirekt på viktiga sätt befruktat teorin. Det var denna teoretiska och kliniska tradition Margit Norell hörde hemma i. Inte den åttiotalsfluga Dan Josefsson tillskriver henne som han kallar ”recovered memory therapy”.

Nutida forskning om sexuell traumatisering

Ferenczikännaren André Haynal skriver – och citerar Ferenczis främste lärljunge Michael Balint – att uppgörelsen mellan Freud och Ferenczi `acted as a trauma on the analytical world´ (1988, s. 33). Frågan är om detta trauma fortfarande lever kvar i den psykoanalytiska teorin? Hur ser man på sexuell traumatisering och hur möter man patienter som varit utsatta? Hur integrerar den psykoanalytiska teorin och andra psykologiska teorier, som ligger till grund för terapeutisk behandling, de kunskaper och den forskning som numera finns om samspelet mellan sexuella övergrepp och mental ohälsa? Ett exempel är den kunskap som idag finns inom Nationellt centrum för kvinnofrid. I en av deras större och mest aktuella studier (2014) deltog 10 000 kvinnor och 10 000 män och fick frågor om sexuell, fysisk och psykisk utsatthet. Tretton procent av kvinnorna och fyra procent av männen uppgav att de blivit utsatta för en förövare som hade tilltvingat sig oralt, vaginalt eller analt samlag med dem, någon gång under barndomen (definierat som före 18 års ålder). Omräknat till befolkningen i stort skulle det innebära att 435 000 kvinnor och 137 000 män i åldern 18 – 74 (de intervjuades ålder) utsatts för grovt sexuellt våld och dessutom lever med erfarenheter och minnen av detta.

Dessa människor kommer att finnas bland våra patienter och vi behöver hitta metoder som hjälper dem att bearbeta och omfatta sin erfarenhet och därmed komma tillrätta med eller minska risken för psykisk ohälsa.

Dan Josefsson löser problemet med sexuell och annan traumatisering genom att gå vid sidan om det; eftersom bortträngda minnen inte finns, så avfördes frågor kring traumatisering från dagordningen. Och eftersom bortträngning inte existerar så ignoreras den Sture Bergwall som i början av nittiotalet, när han ber rättspsykiatrin om terapi uppger – rätt eller fel – att han inte har några minnen före tolv års ålder och som har sökt hjälp sedan tonåren. Den farlighet och destruktivitet som är känd hos Sture Bergwall i hans liv innan han förvandlades till Thomas Quick, lämnar Josefsson därhän. Genom att slå fast och utgå från sin egen sanning om bortträngning (stödjande sig på forskning som stödjer hans teser) försöker Josefsson sopa hela problematiken under mattan. För Josefsson är den stora frågan om en patient kommer ihåg och har minnen av trauman. När det i stället är så att oavsett om en patient kommer ihåg eller inte, så är delar av traumat alltid otillgängligt eller bortträngt. Av det enkla skälet att ett barn inte kan förstå och psykiskt omfatta det våld som riktas mot det. Barnets maktlöshet och underordning medför att traumat psykiskt måste avskiljas och införlivas, som ett försök att bemästra det.

Och samtidigt, Josefsson sätter trots allt detta, trots mina mycket allvarliga invändningar, ändå fingret på en del problem som fanns i Margit Norells sätt att arbeta och som fanns uttryckta redan i konflikten mellan Freud och Ferenczi.

Margit Norells pionjärskap och begränsning

Centralt i Margit Norells terapeutiska hållning var ett ödmjukt lyssnande till patienten och övertygelsen om att patienten vill söka sanningen och själv visar vägen till denna. Hon sökte alternativa terapeutiska vägar och, i likhet med Fairbairn, Ferenczi och andra objektrealtionsteoretiker, trodde hon att patienten med hjälp av mötet med terapeuten och relationen till denne skulle kunna omfatta svåra erfarenheter och ta igen en hindrad eller avbruten utveckling. Hennes intresse och fokus var den så kallade ”preoidipala nivån”, med fokus på tidiga erfarenheter och livshotande trauman. I det terapeutiska arbetet var hon beredd att se och följa patienten i ett utforskande av mycket svåra erfarenheter. En allvarligt traumatiserad patient lever med katastrofkänslor, uppgivenhet och inre hot om utplåning kopplade till skräcken och maktlösheten i det man varit med om. Patienten uppbådar dessutom massiva försvar i form av skam och värdelöshetskänslor på grund av påtvingad sexuell involvering och skuldkänslor som den som tror sig ha orsakat katastrofen, som ett skydd mot outhärdliga känslor och psykotiska tillstånd. Det outhärdliga tar tid att blottlägga (1996) var rubriken på en artikel Margit Norell publicerade. Hon lyfter där fram det komplicerade, tunga och tidskrävande arbete som krävs för att lösa en patient från involveringen i ett förövarsystem.

Margit Norell såg, precis som Ferenczi, anknytningsbehoven och patientens tidiga problem och försökte erbjuda en alternativ relation, till den tidiga bristfälliga erfarenheten. När patienterna inte accepterade hennes omsorg och lösning på problemen, kunde hon i stället bli auktoritär. Ferenczi i sina strävanden försökte vara en ”bättre” mamma, men blev för involverad. Han drogs in i omöjliga regressiva processer med patienterna, i en liknande föreställning som Margit Norell; att ett bejakande av patientens behov skulle leda till en lösning av traumat.

Men ingen terapeut kan kompensera för tidiga brister. Vi vet det idag. Brister behöver upplevas, i regressiva rörelser av återupplevande tillsammans med terapeuten, men patienten kan aldrig skyddas från kontakten med tidig ensamhet. Jag tror att Ferenczi, Margit Norell, jag själv och andra som fanns runt henne för mycket kompenserade våra patienter. Med det menar jag att vi ställde upp för mycket utifrån en delvis felaktig föreställning om att kontakten med terapeuten skulle läka bristerna. Kontakt och pålitlighet är nödvändiga förutsättningar för terapeutisk fördjupning, men för mycket kontakt kan också kväva patientens självklara behov av att ta egna steg och också kväva viljan att själva orka bära sin ensamhet.

Många patienter, särskilt traumatiserade, vill bli räddade och det kräver en hel del att orka gå emot dessa krav på räddning. Terapeutens kunskap om var vägen går vidare är en hjälp, men det tar lång tid att lära ett så svårt jobb. I teorin visste Margit Norell att patientens egen utveckling är nödvändig för att ett trauma ska kunna gå att omfatta, men i praktiken bidrog hon bara delvis till den. Patienter behöver mobilisera sin kraft och egenart, något Margit Norell inte alltid var tillräckligt lyhörd för. I stället tenderade hon att gå i symbios med patienterna och binda dem för hårt till sig.

Själv fokuserar jag numera mycket mer på de försvar patienter har i form av psykisk sammanblandning och identifikation med tidiga föräldrar, eller aspekter av dem. Patienten behöver omfatta det system han eller hon lever i och ta ansvar för hur detta system ageras ut i relation till andra människor. Känslor kring enskilda trauman behöver upplevas, förstås och integreras, men är inte huvudfokus i de terapier jag arbetar med, utan fungerar mer som en del i ett kartläggande. För mycket fokus på trauman och övergrepp bär en förenklad tanke om att något likt ”sesam öppna dig” ska lösa problemen. Det måste finnas en patient förmögen att själv förstå och härbärgera de djupaste känslorna av förvirring och utplåning för att traumat ska kunna sättas in i ett sammanhang. I den processen är det avgörande att patienten gör upp med hur han eller hon i nuet generaliserar och lägger ut sin egen tidiga erfarenhet. Det förövarsystem man dragits in i behöver avslöjas och även den egna involveringen i det. Detta är, enligt en nutida psykoterapeut, Franz Ruppert (2012), det svåraste i allt terapeutiskt arbete.

I psykoterapins historia under förra seklet, inte minst sedan antipsykiatrins framväxt på sjuttiotalet, har pendeln svängt mellan ytterligheter i psykoterapeutisk och psykiatrisk praxis; mellan överdriven förståelse och övertro på regression och utlevelse och alternativet, medicinering och distanserade metoder. Den viktiga terapeutiska frågan som kvarstår är hur vi som kliniker förenar ett personligt, empatiskt bemötande med realistiska krav på ansvar och växande.

Margit Norell tog ett mycket stort ansvar för sina patienter och krävde att vi som då lärde av henne också gjorde det. Om man inser att ett överdrivet ansvarstagande inte hjälper, utan snarare hindrar patientens utveckling, öppnar sig nya möjligheter i samspelet med patienten. En terapeutisk process som bygger på känslomässig och intellektuell förståelse, men också på patientens vilja till förändring kan utvecklas.

Avslutning

Är det rimligt att förmoda att de problem som jag här har beskrivit kring Margit Norells terapeutiska metod också kom att påverka terapin med Thomas Quick? Ja, visst är det så. Att det däremot skulle ha de konsekvenser som Dan Josefsson målar upp tror jag inte på. Man ska komma ihåg att Margit Norell inte var terapeut, utan handledare och att behandlingen av Sture Bergwall/Thomas Quick utfördes av en personalgrupp på Säter, underställd ett medicinskt ledningsansvar och med egna regler och rutiner.

Min uppfattning är att Thomas Quicks berättande hängde ihop med hans egna erfarenheter – därmed inte sagt att allt är sant – och inte på ”inplantering” som Josefsson med flera hävdar. Exemplet Mary Bell visar hur svårt det är att våga minnas, både detaljer i den egna historien och de konsekvenser denna historia har haft för andra. När den polis som förhörde honom, frågade vad som skulle till för att han skulle visa sina ”gömslen” svarade Thomas Quick: Mod. Min erfarenhet från patienter med svåra erfarenheter är att modet inte kommer av sig självt, utan är något som måste mobiliseras i samspel med terapeutens rimliga krav på ansvarstagande.

Hos Margit Norell fanns en stor kunskap om förövares katastrofala påverkan på ett barn, men samtidigt en naivitet inför hur detta system lever kvar i den vuxne patienten. Detta kan ha lett till allt för stor respekt inför Thomas Quick; att han gavs för stort svängrum och kanske heller inte tvingades ta ansvar för det han berättade om, exempelvis i form av bevis. Många människor var beroende av honom och hans berättande för att kunna ta sitt professionella ansvar. Det gäller polis och andra ansvariga inom rättsvårdande myndigheter. Detta faktum kan ha inskränkt möjligheterna att ställa krav på Thomas Quick.

Enligt Gitta Sereny möjliggjordes Mary Bells berättande av kärleken till hennes lilla dotter och av den trygga relation hon levde i. Det är möjligt att inlåsningen på Säter omöjliggjorde verklig utveckling hos Thomas Quick. En sådan hade kanske förutsatt andra omständigheter, i form av eget utrymme för växande och utveckling. En omöjlig ekvation, med andra ord. Att bedriva terapi när hela samhället med media i spetsen riktar sitt fokus mot det svåra arbete som ska bedrivas är kanske inte möjligt. Kanske inte heller när terapin, som i det här fallet, har polisarbetet som ständig följeslagare.

Människor är inte rationella, som Dan Josefsson tycks mena, utan djupt irrationella. All mänsklig erfarenhet visar det. Som terapeuter behöver vi välja en förklaringsmodell som öppnar upp för det komplexa och komplicerade i mänskligt fungerande och som därmed gör det möjligt att möta människor på det psykologiska djup som krävs för att få till stånd en förändring. Dan Josefsson ger inga svar på frågor om Thomas Quicks destruktivitet, snarare bidrar han med en extrem förenkling och förskjutning av hela problemet när han gör det till en fråga om att ljuga eller inte ljuga. Vart tog farligheten vägen?

Vilket förklaringsvärde har olika teoretiska modeller och hur hjälper de oss att förstå och förändra? Margit Norells övertygelse var att de tidiga barnerfarenheterna är helt avgörande för en människas förmåga att leva sitt liv. Gitta Serenys ägnade sitt författarskap åt liknande frågor; att försöka förstå drivkrafterna som ligger till grund för destruktivitet. Att sprida kunskap om hur barns utsatthet leder vidare till den vuxnes destruktivitet var också ett av de motiv som Sture Bergwall påstod sig ha, under den period han kallade sig Thomas Quick och skrev boken Kvarblivelse. Där skriver han: ”Rymmer den text som följer svar, eller antydan till svar, på frågor om hur en sådan djupt destruktiv natur ... blir till, så är det min plikt att inte behålla den för mig själv” (1998, s. 18).

Jag tror att Thomas Quicks text innehåller en hel den svar på frågor om destruktivitet. Det är min övertygelse, efter drygt trettio år som terapeut och handledare för många patienter med tidiga brister och svåra traumatiska erfarenheter, att dessa erfarenheter sätter mycket djupa spår i en persons liv.

Objektrelationsteorin, i den form jag beskrivit den, har givit mig grundstenarna till min förståelse av tidiga ångest- och förvirringstillstånd och de ibland katastrofala konsekvenser de tillstånden för med sig. Margit Norell introducerade teorin i Sverige, men som den pionjär hon var, kanske man inte ska begära att hon skulle ha svaren på alla frågor. Frågeställningar kring traumatisering är aktuella och angelägna, det visar inte minst den forskning från Nationellt centrum för kvinnofrid, jag redovisade. Vi behöver utveckla metoder och hitta teoretiska modeller som hjälper oss att lyssna på och förstå våra patienters – ibland ohyggliga – berättande.

 

Referenser återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 4 2014.

 

CAJSA LINDHOLM är leg psykolog, leg psykoterapeut och handledare. Har arbetat som privatpraktiserande psykoterapeut de senaste trettio åren och under de åren också varit handledare. Arbetade i slutet av sjuttio och början av åttiotalet som psykoterapeut i en verksamhet för ungdomar i socialförvaltningens regi. Medförfattare till boken: Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori.

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se