Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Den vita skammen

Lennart Ramberg

Begreppet skam har de senaste åren åter aktualiserats inom psykoanalysen, vilket lett till att Svenska psykoanalytiska föreningen gett ut en skrift, Skam (Rössel et al., 2012), samt 2013 och 2014 anordnat undervisningsdagar i ämnet, i vilka jag deltog med följande material som underlag.

Mitt anslag är på en del plan annorlunda än det gängse psykoanalytiska. Darwin (1872) skriver: ”Att rodna är det mest besynnerliga och det mest mänskliga av alla (emotionella) uttryck”. De flesta psykoanalytiska auktoriteter (Freud, 1905; Mahler, 1980) menar att skammen inträder tidigast vid 1½ års ålder och blir som mest synbar mellan 2 och 4 – och då som den röda skammen, just till följd av rodnaden. Den röda skammen kommer jag dock endast flyktigt att beröra, eftersom den förutsätts väl känd.

Mitt fokus är i stället på det lilla barnets förhållande till i synnerhet modern under de första två åren, med tyngdpunkt på det andra halvåret, och de utmaningar det lilla barnet då ställs inför i relation till modern vad gäller hennes ’avstånd – närhet’, ’gillande – ogillande’ gentemot barnet. Det leder till upplevelser som ofta åtföljs av snabbt försvinnande upplevelser av ”vit” skam – ett begrepp infört av Else-Britt Kjellqvist (1993, s 9): ”Den röda skammen är blodfull och bultar av liv… vitt… Hon är dödsblek/ därför att hon drabbats av en skam/av en sådan förödande styrka/ att den driver bort/allt liv.” Hon menar emellertid att den vita skammen kan uppstå redan under den första levnadsmånaden, medan jag menar att ett självmedvetande, om än bara gryende, är en nödvändig förutsättning för att både vit och röd skam skall kunna uppstå. Tidpunkten kan synas mindre viktig, eftersom vi beskriver samma fenomenologi och fäster samma vikt vid denna. Jag menar dock att den visar på viktiga åtskillnader vad gäller förutsättningen för, och förståelsen av, skammens dynamik.

Jag inriktar mig på de interaktioner mamma- barn, pappa-barn med åtföljande ”mamma-pappa-barn-trianglar” (Fivaz-Depeursinge & Corboz- Warnery, 1999) som medverkar vid uppkomsten av det kärnsjälv och, i synnerhet, subjektiva själv, som Stern (1985) beskrivit. Vidare är vårt, frånsett i drömlivet, anonyma men livsviktiga Bakgrundsobjekt: den inre Modern och moderskroppen (Grotstein, 1985) centralt. I relationen till modern uppstår ju vår första identifikation (Winnicott, 1960a/1993), den inre grundstruktur utifrån vilken våra första föreställningar utformas. Under denna utveckling uppkommer dysfunktioner och avbrott – således under tiden för autism-spektrum-störningarnas inträde (Tustin, 1990; Berthoz, Pouga & Wessa, 2011). De förra utgör viktiga skäl för uppkomsten av den skörhet och de skador, som alltför svår skam kan ge upphov till i Mind – ett ord jag kommer använda i en mening som inte enbart innefattar själslivet utan all mental verksamhet.

Redan här är det viktigt att klargöra att den första anläggningstiden för skamupplevelsen inte är absolut avgörande. Vi vet ju att de grundläggande interaktionella mönstren i familjesystemet sannolikt finns över tid och att de olika själv, som Stern beskrivit, inte är fasbundna utan epigenetiska.

Utvecklingen från det nyfödda barnets kollaps
till vit skam, vilken sedermera övergår till röd

När det mycket lilla barnet, bebisen, inte tas emot av modern, väjer det undan med blicken och dess vitalitet försvinner för stunden i en momentan psykofysisk kollaps: varandet upphör. Livsviljan är dock robust. Upprepas sådana sekvenser av uteblivna möten med modern, kommer dessa emellertid att påverka och inskränka det framtida anknytningsmönster som tidigt anläggs hos barnet. Den vita skam, som Kjellqvist beskriver, uppkommer mycket tidigt, då ’kroppen-psyket’ visserligen ”minns”, men utan någon form av ’själv-med-vetande’. Barnets kollaps övergår vid ca 6 månaders ålder i den vita skam jag åsyftar i fortsättningen.

Skam är en ”sammansatt” affekt. Det beror på att det är den första negativa sociala emotionen vi upplever. Den och dess förgreningar har till uppgift att reglera förhållandet mellan oss och andra människor i den yttre, och till följd därav, även i den inre världen. Skammen har således en organiserande funktion i vårt Mind, och är därför en önskvärd affekt.

Skam är till skillnad från de medfödda kategoriaffekterna lycka/glädje, sorgsenhet, fruktan, vrede, avsmak, en interpersonell affekt, eller emotion. Den är till skillnad från de förra också självförstärkande: Ju mer man omedvetet önskar det som väcker skammen, dess mer förstärks denna, och ju mer man önskar, och så vidare. Till skillnad från kategoriaffekterna, som försvinner eller habitueras, går skammen inte automatiskt över med tiden, utan den tenderar snarare att förstärkas. Barnets kognitiva utveckling har nämligen möjliggjort ett gryende självmedvetande, vilket införlivar barnets skamingivande interaktion med modern, varvid skammen lätt kan förstärkas och ältas vidare (Tomkins, 1963/1992; Nathanson, 1992).

Kroppsligt visar sig (”min” vita) skam utåt som en fysisk kollaps i form av allmänt förlorad vitalitet, axlarna skjuts fram och ned, överkroppen tenderar att falla ihop och huvudet faller fram och ner. Ögonen tittar nedåt - en slags kollaps som skydd mot att se, och bli sedd. Barn från 1½ år och uppåt och även vuxna rodnar ofta vid skam, förutsatt att de inte skaffat sig ”mask-ansikten”. Hos det lilla 6-7 månadersbarnet finns sällan rodnad, utan en gentemot omvärlden ”laddad utstrålning”.

Den djupa skammen skämmer ens integritet

Det finns olika grader av skam. Den skam vi kan känna när vi inser att vi överträder en regel och känner skuld, är relativt problemfri. Vi kan erkänna skulden och åtgärda den relativt enkelt om vi vill, och har tillräcklig självkänsla. Vi är skamfria – ett ord som Johan Beck Friis (2009) introducerat i boken Den nakna skammen. Vi känner en mer allvarlig skam, när vi upplever att hela vår funktionella integritet är hotad, och då vi inser att vi inte alls kan upprätthålla vår integritet inför andra. Hela vårt psykofysiska själv är hotat. Att då konstruktivt söka hantera skammen är likvärdigt med kampen för att upprätthålla vår integritet på djupet.

Begreppet integritet är för mig ett aktivt ord, i meningen att jag inom mig kan behålla en öppenhet att tro mig kunna relatera till den Andre. Först inför mina föräldrar och familjegruppen, senare inför min bästa vän, och småningom i mina kärleksrelationer. Och vidare inför andra för mig viktiga grupperingar. Och slutligen: att kunna vara öppen inför de värderingar jag gradvis under livets gång införlivat i mig själv; de värderingar som många säger ingår i jagidealet. När jag inte kan leva upp till dessa värderingar, kommer jag därför att uppleva skam.

Våra motivkrafter som dägg- och flockdjur

Freud (1923) använde sig av en tripartitmodell – Jaget-Detet-Överjaget – så att han på ett objektiverande sätt kunde beskriva livet med dess inneboende konflikter utifrån två övergripande drifter, sexualiteten, senare något vidgad till libido, och aggressionen, som senare övergick till en övergripande dödsdrift. Makt, relation och känsloliv fick i denna modell en underordnad betydelse. Sexualiteten kom att bestämma maktordningen och relationens känslokvalité. Känslor beskrevs som intensiteter i form av kvanta och inte i form av deras olika specificitet (Ramberg, 2009a).

Här använder jag mig hellre av begreppet motivkraft än drift och utgår då, förutom från Freud, från Gregory Batesons (Bateson et al., 1956/1972; Bateson, 1969/1972) dubbelbindningsteori, Tomkins affektteori samt det neuropsykoanalytiska synsätt som företräds av psykobiologen Jaak Panksepp (1998). Sammantaget ett eklektiskt synsätt snarlikt Lichtenbergs (1989). Jag vill lyfta fram följande:

A. Makt: inordning, underordning, utstötning

Vi är flockdjur. För att upprätthålla vår integritet måste våra egna själv, våra egna Mind, kunna fungera någorlunda autonomt, samtidigt som vi relaterar till världen runt omkring oss. Vi vill bestämma, men föds in i en maktordning. Om vi finner ”någorlunda autonoma” sätt att fungera inom denna har vi inordnat oss i gruppen; i annat fall får vi underordna oss, eller så förskjuts vi och utsätts för gruppens förakt och känner förödmjukelse och skam (Tomkins, 1963).

Vi måste därför också lära oss att omedvetandegöra de olika känslor och scenarier som inte passar in i gruppen. Skam, och dess avnämare skuld, genans och avund hör därför till de sociala emotioner, som är svåra att forska på (Ekman, 2003). Karaktäristiskt för dessa känslor är helt enkelt att de inte skall synas för andra, och därför inte heller bör synas inför en själv, då detta skulle innebära en risk att ens inre tillstånd skulle avslöjas inför andra. Om vi vill höra till vår grupp, men betett oss fel, känner vi skam en stund, men vi ser oftast till att till varje pris dölja skammen inför gruppen, och det värsta: sannolikt också inför oss själva. Detta samtidigt som vi snabbt in- eller underordnar oss gruppen och dess mer eller mindre oskrivna regler.

B. Alla motivkrafter, inklusive sexualitet kan ”trigga” SÖK systemet, vilket initierar affektkognitiv inlärning

Att söka upp är lustfyllt, och då inte i någon sexuell mening. Det av Panksepp beskrivna SÖK-systemet, är helt enkelt en i tiden framåtriktad känsla av positiv förväntan: ”Jag känner mig vara på väg att finna något positivt, vilket gör att jag går ut och söker något i yttervärlden”. Således motsatsen till en narcissistisk inåtvändning mot sig själv (inversion). Några har därför likställt denna motivkraft med Freuds begrepp libido, men det slår fel. SÖK-systemet är en än mer övergripande motivkraft. Det initierar affektkognitiv inlärning och medverkar därför vid utformandet av vår inre, virtuella, värld. Systemet kan kopplas samman med alla olika motivkrafter, såsom behoven av anknytning och av lek (Panksepp & Biven, 2012), och givetvis också till sexualitet, vilken oftast ligger till grund för uppkomsten av den röda skammen (Breuer & Freud, 1895/1997), men inte för den vita, som ju utgör fokus här.

Även negativa emotioner aktiverar SÖK-systemet med åtföljande inlärning. Inom vissa familjer kan barnets raseri och ilskna attack ofrivilligt belönas och senare bli till ett internaliserat förhållningssätt. Emotionerna fruktan och skräck leder i första hand till att SÖK-systemet söker finna vägar bort; och om inte det lyckas, kan medverka till att forma inre (magiska) föreställningar, genom vilka man upplever sig ha kontroll utan att ha någon.

C. Anknytning och intersubjektvitet

Om barnet känner ett hot att förlora modern, eller är utsatt för moderns absoluta avståndstagande i en situation, uppstår panik hos det. Det vi kallar panikångest är huvudsakligen separationsskräck. (Panik-)ångest uppkommer också när vi inte kan upprätthålla kontakt med den inre Modern, vår primära identifikation, Bakgrundsobjektet. Men det lilla barnet har inte bara behov av anknytning. SÖK-systemet väcker hos barnet en enorm inlärningslust och trängtan till en ömsesidig relation till modern och senare också de andra viktiga personerna i omgivningen. Det börjar redan i fosterlivets senare månader, men är klart iakttagbart strax efter födseln. Barnet söker moderns bröst, bröstvårta, ansikte och då främst ögonen. Det nyfödda barnet ser inte i vår mening av begreppet. Det ser sannolikt enbart grundläggande konfigurationer av ansiktet och ögonen, men det är specifikt inriktat och förprogrammerat att både kunna läsa av och imitera moderns mimiska uttryck, det vill säga de emotioner och vitalitetsaffekter hon uttrycker i stunden. Vuxna känner detta instinktivt på sig och överdriver därför uttrycket för de positiva emotionerna.

Vikten av ömsesidighet har blivit alltmer uppenbarad för kliniker under det gångna seklet: Vi har gått från Freuds intrapsykiska teori mot ett interpersonellt synsätt, som hos Sullivan, och senare Kleins efterföljare, via utvecklingen av det kleinianska begreppet projektiv identifikation, till intersubjektivitet. Snart utvecklas vårt behov av intersubjektivitet till en motivkraft i sig och denna kommer snart att stå i motsats till behovet av anknytning (Stern, 2005).

Dyadiskt utvidgat medvetande och autogenitet

Barnet utvecklar ett själv som, parallellt med den ökande intersubjektiva förmågan, drivs att uppleva sig alltmer autonomt, eller mer precist, självinitierande, autogent (Ramberg, 1992), gentemot modern. Utifrån kan vi se att spädbarnet liksom speglar sig i modern och tycks imitera henne.

Det inre skeendet är rikare än så. Barnet är inkomplett utan modern och söker givetvis anknytning men har samtidigt en drivkraft att uppnå en upplevelse av sig själv som autogent.

Den erkände spädbarnsforskaren Ed Tronick (2007) menar, att när det lilla barnet och modern relaterar till varandra söker båda ”greppa” (apprehend) vad den andra söker förmedla. Än tydligare: Modern och barnet söker varandras kontakt under ömsesidigt aktiva försök att reglera relationen dem emellan (Mutual Regulation Model), så att de kan skapa ett dyadiskt utvidgat medvetande (Dyadically Expanded Consciousness, DEC); ett (illusoriskt) medvetande, där barn och mor i stunder är ett tillsammans i ett utvidgat medvetande; ett medvetande, som innehåller mer än vad en av dem kan rymma.

Medvetandet skall här inte ses på vårt vanliga sätt. Liksom ögats nystagmus är förutsättningen för att se, är de sekundsnabba växlingarna mellan faktisk och förlorad synkronicitet moder-barn under DEC sannolikt nödvändiga för utvecklandet av autogenitet. Under pågående DEC och däremellan lyckas barnet utifrån sitt flöde av intryck och upplevda affekter från olika nivåer av dess Mind åstadkomma mer eller mindre tillfredsställande privata former/meningar som lägger grunden till olika nivåer av själv. Under illusionen av DEC blir det inte heller så konstigt med att de två i stunden för barnet upplevs bli ett! De synes ju i den stunden fungera ”sömlöst” som just ett system! (Och jag utesluter inte att de under snabba ögonblick de facto utgör ett system!)

Då bebisen ”några musiktakter efter modern” (Trevarthen, 1999), utformar och upplever sin oftast korsmodala imitation av henne gör sig barnet verkligt för sig själv som en mål- och senare meningsinriktad varelse. Det lilla barnet blir till för sig självt först när det ”upplever” att det uppnått mening. Först när det uppnått en slutning av systemet (Deacon, 2012) kan en ny ”aspekt” av Mind uppstå. Denna behöver inte inge tillfredsställelse. Så blir för barnet avsaknaden av modern i stället till en ’närvaro av det frånvarande objektet’ (Bion, 1967/1993).

Barnets DEC tillsammans med de intryck och uttryck som barnet upplever åtskilt från modern, leder fram till det som Stern kallar förnimmelsen av ett begynnande själv och senare kärnsjälv. Som jag ser det, byggs dessa själv huvudsakligen upp utifrån DEC, under vilket moderns ansiktsmimik och ögon, bröst och övriga kropp oftast utgör barnets fokus – Meltzer’s estetiska objekt (Ramberg, 1995). Man kan utifrån DEC ana skälet till att barnets första upplevelser av själv-identitet sannolikt uppstår i form av modern eller något modersattribut, vilka i senare ålder i våra drömbilder motsvaras av moderskroppen och dess delar, samt derivat därav – bröst som kullar etcetera; det som motsvarar Grotsteins Bakgrundsobjekt. Moderskroppen är vid denna tid inte erotiserad eller sensualiserad i en sexuell bemärkelse. Upplevelsen och medvetenheten om den infantila genitala sexualiteten uppstår först vid 1½ års ålder.

Den (oftast) vita skammen visar på ett gryende självmedvetande

Liksom Lacan och grundaren av den moderna affektteorin, Tomkins, vill jag utgå från en debut av skam redan vid 6 månaders ålder. Jag gör det just för att då uppstår hos barnet en gryende kognitiv förmåga att uppleva en förestående kontaktförlust under en samtidigt pågående positiv förväntan, som plötsligt ändras till en känsla av kommande obehag (Ramberg, 2009b).

Jag ser skammens debut som ett tecken på att barnet, som hittills enbart har haft stunder av ett mer eller mindre intensivt levande varande ’going-onbeing’ (Winnicott, 1956/1993), omväxlande med att ha Mind helt urkopplat, nu är nära en ’upp-levelse’ av sig som ett själv. De biologiska förutsättningarna för någon primitiv form av för-medvetande har börjat mogna fram: barnet har utvecklas från Trevarthens (1979) primära intersubjektivitet och går mot Daniel Sterns (sekundärt) intersubjektiva relaterande.

Om barnet och modem i stunden befinner sig i intersubjektivitet, men modern plötsligt svänger om i sin attityd till barnet, och blir kritisk, eller är direkt avståndstagande gentemot detta, uppstår skam hos barnet. Då hinner inte barnet ”stänga av” sitt vid denna tid oerhört sköra intersubjektiva dyadiska medvetande. Det är psykiskt naket med ett trasigt, och därför ofullkomligt medvetande. Det är därför mycket mer sårbart inför hennes kritiska blick. Barnet kan inte snabbt nog undkomma ”det onda ögat”.

Skammen driver ut barnet ur Paradiset

Ainsworths och medarbetares (1971) ’The Strange situation’ är ett känt experiment, under vilket barnet utsätts för oväntad separation från moderns sida. Hon går ut ur rummet, och då dörren åter öppnas inträder i stället för modern en vänligt neutral person (experimentet innehåller fler sekvenser). Utifrån barnets reaktioner kan man så sluta sig till barnets anknytningsmönster.

Vi kan föreställa oss att det istället inträder en person som bara är något påträngande och därför upplevs inkräktande. Intrånget behöver inte vara grovt, sett ur en vuxens perspektiv. Det är fullt tillräckligt med en person, som trots att barnet väjer undan, ändå envisas att närma sig det. Vi känner igen den så kallade 8 månaders-skräcken, som snabbt kan förvärras om den vuxne inte respekterar barnets gränser.

Sannolikt söker då barnet koppla bort sin uppmärksamhet och sitt intresse, och på det sättet sluta sig för omvärlden, men kan det inte. Det går inte helt, utan känslan av förväntan av den bekanta intersubjektiva relationen till modern finns kvar, och därmed önskan att bli sedd. Den intersubjektiva relationen finns nära, med skuggan av hur det brukar kännas med mamma under ömsesidig anknytning och med ett dyadiskt medvetande, men barnets ’going on being’ har abrupt ersatts av en ”för-insikt” om att det både är övergivet och samtidigt möts av något skrämmande främmande. Detta är sannolikt första gången barnet känner och upplever att det finns till. Det är första gången det upplever, har ett medvetande om sig som ett subjekt. Barnet iakttar då sig själv och känner skam.

När barnet upplever skam för första gången blir det utdrivet ur Paradiset. Det förlorar en okomplicerad primär identifikation med modern. Bakgrundsobjektet skadas. Kraschen går inte att förneka. Barnet har bitit sin första tugga av kunskapens äpple och drivs därför i kraft av sin vaga, men nyvunna medvetenhet om sig själv, och sin förmåga att reflektera över sig själv, ut ur Paradiset. Skammen är således ett tecken på utveckling och är därför en önskvärd och för det framtida livet, nödvändig emotion.

Bibelns (manifesta) berättelse om Adam och Eva och Synden ser jag som den senare utvecklade, och nu fullt ut medvetna, röda sexuella skammen – priset att vara underordnad/inordnad i den samhälleliga patriarkala ordningen - som stör men inte hindrar tonåringens sexuella kraft, som driver hen ut ur ursprungsfamiljen och då tvingar hen till självständigt tänkande, arbete och ansvar.

Att vara självständig och samtidigt inordnad i ett system förutsätter förmåga till skamfrihet – att kunna bearbeta under skam

Barnet befinner sig under denna tidsperiod i det Lacan (1949/1989) kallar för spegelfasen. Han föreställer sig att då barnet plötsligt ser sig i sin spegelbild, det inser hur svagt och ofärdigt det är.

1. Utifrån Lacans och den vuxnes perspektiv, längtar barnet då efter att återupprätta sin omnipotenta föreställning om sig själv, det vill säga att själv äga mammas förmåga. Denna längtan väcker barnets Begär. Liksom Tronick och andra spädbarnsforskare tänker jag, att ur barnets synpunkt förlorar barnet plötsligt sitt naturliga dyadiskt-utvidgade-medvetande, som den intersubjektiva föreningen med modern inneburit; något som dittills varit en självklarhet för barnet. Grotstein skulle sannolikt mena att den inte fullt utvecklade primära identifikationen med modern, Bakgrundsobjektet, skakas om och hotas. Barnet finns, i dessa stunder med splittrat Bakgrundsobjekt, inte till som en upplevd helhet. Det är trasigt i hela sin psykofysiska existens. Och barnet befinner sig samtidigt i en blandning av ofrivillig kollaps och raseri. Mer svårartat, ju sämre föräldern kan tolerera barnets raseri. Raseriet riktas ju mot den som barnet älskar, och denna kraft måste givetvis därför riktas inåt och resulterar då i ytterligare förstärkt skam.

2. Samtidigt finns det i livet framöver säkert en längtan efter en förening med modern för att uppnå upplevelsen av denna dyadiska helhetsupplevelse.

3. Barnets naturliga vilja till att bemästra sin kropp och att kunna härbärgera sina emotioner och gryende kognition förstärks säkert, när smärtan och raseriet har tunnat ut. Skammen fungerar då gissningsvis som en förstärkning av motivationen till att bemästra omvärlden (analogt med Bollas’ (1992, s. 107-108) begrepp ’genera’).

4. Att både uppleva raseriet mot modern, och att ge upp sin önskan att bara nå henne, eller än mer, vilja något i förhållande till henne, är omöjligt att hålla kvar i medvetandet, varför skammen omedvetandegörs inför barnet självt. Nu gäller i stället anpassning, det vill säga inordning eller underordning.

5. Sammantaget upprättas tillsammans med otaliga andra skamtillfällen en alltmer utvecklad form för ’hur vara i relation till mamma’; ett speciellt anknytningsmönster utvecklas.

Den skam som jag beskrivit hittills är således en ”dyrköpt”, men i huvudsak utvecklingsbefrämjande upplevelse, eftersom sådana skamupplevelser är viktiga som organisatörer för barnets växande Mind.

6. Detta utgör samtidigt en primitiv föregångare till det som senare kommer att kallas för narcissism: Narcissism, om det mot skammen skyddande förhållningssätter är alltför stelt utformat. Den narcissistiska skölden är nämligen ”sammankittad med” grodden till ett framtida jagideal (Meltzers, inte Freuds): ”Jag vill vara som med mamma (senare också pappa) när det var bra”. Men också, för att täcka över oförmågan att kunna känna-tänka om det som lett till själva skamupplevelsen: ”Hur jag skall vara och känna mig för att få kontroll över och äga mamma” (Meltzer & Harris-Williams, 1988; Ramberg, 1995) och Horney’s (1950/1989), glorifierade själv. Om man vill, kan man säga att Freud (1923) gör en sammanlänkning av den moderliga och den faderliga principen när han länkar samman jag-ideal och överjag i samma system.

Det är viktigt att åter klargöra, att detta sker på gränsen till medvetenhet. Många skulle mena att jag gör mig skyldig till en adultomorfism, nämligen att jag tillskriver barnet ett kognitivt medvetande alltför tidigt. Det gäller Stern, som i stället talar om prenarrative envelopes. Det gäller däremot inte Tomkins och Nathanson. Tidpunkten för skammens debut har emellertid betydelse. Det behövs en inre kognitiv referens till den andre, och till händelsen som sådan, och den affekt denna gav upphov till, för att förstå varför skameffekten blir så stark och kvarstår så länge jämfört med de medfödda kategoriaffekterna, som habitueras.

Svårartad, och därför destruktiv skam

Vad händer om barn och mamma får svårigheter i relationen till varandra och den ömsesidiga regleringen dem emellan uteblir? Om det blir alltför få tillfällen till ett relativt ostört dyadiskt-utvidgat-medvetande? Om relationen är inkräktande, kastar i närhet och känslor från moderns sida, och på andra sätt är oförutsebar? Jag tänker här främst på barn med oorganiserat/ desorienterat anknytningsmönster (D), som oftare blir utsatta för en sådan traumatisk upplevelse (Siegel, 1999, s. 107-117).

Ed Tronick, bland andra, har utfört experiment (’Face to Face/Still Face’) med deprimerade mödrar och deras 3 och 6 månader gamla barn med senare uppföljning. De visar både på skamreaktioner och en utveckling mot dysfunktionella anknytningsmönster. Om en vuxen, som barnet tidigare varit trygg med, tar kontakt med barnet är det initialt förväntansfullt. Om hen då inkräktar på dess gränser, i synnerhet dess kroppsgränser, tvingas barnet i en hast att ställa om och söka gränsa sig inför denne/denna. Men en sådan omställning sker inte snabbt. Barnet kanske får panik och kanske blir paralyserat. Om personen dessutom inte respekterar dess fysiska gränser uppstår givetvis skräck. Skräcken undertrycker raseriet. Barnet befinner sig nu i en komplex situation. De positiva emotionerna som åtföljer öppenheten har inte hunnit kopplas ifrån, och barnet kan därför inte omedelbart gränsa av sin öppenhet. Det uppstår ett trauma med komplexa sociala känslor av kränkthet och förödmjukelse med ett undertryckt förstärkt raseri med tillblandning av skräck. Ett sådant intrång är givetvis värre än den vanliga vita skammen. Och den är svårare att bearbeta.

En annan ”retroaktiv” skam-situation föreställer jag mig kan uppstå långt senare. När barnet väl börjar kunna symbolisera, får det också möjlighet att reflektera. Jag tänker mig ett tillfälle när barnet i ”nutid” befinner sig i en interaktion med föräldern eller annan vårdgivare, och som påminner om en som tidigare skett i barnets liv. Hittills kanske barnet bara haft tillgång till denna i procedurell och kanske fragmenterad form, men nu, kanske i oidipal ålder eller pubertet, kan den ”återuppståndna” interaktionen (nachträglich) formas till ett minne av sexuellt intrång och övergrepp. Då kan givetvis skam och småningom skamraseri uppstå. Vi befinner oss i området för falska minnen, men falskt eller ej: bearbetning är viktig!

Den sedvanliga debuten av skam – den röda skammen

Medvetenheten om den infantila genitala sexualiteten uppstår först vid 1½ års ålder och utvecklas under de följande åren. Det är samtidigt den period då de första attributiva verbala symbolerna formas (Brakel et al., 2000), vilka innefattar Freuds primär-process-symbolisering. Under denna intensiva period uppstår förmågan till symbolisering, övergår ”lallande” till tal vilket möjliggör medveten formulering och initiering som kan påverka föräldrarna. Vad gäller den egna kroppen är analitet och genitalitet i barnets fokus. Graden av erotisering bestäms dels av påverkan från rådande familjemönster, men avgörande för intensiteten och kanske också kvalitén är säkert barnets och senare den vuxnes bruk av mer eller mindre dold masturbation för att genom omnipotensupplevelser undvika upplevelsen av separation, utsatthet och skam (Meltzer, 1966/1995).

Freud skriver inte speciellt mycket om skam. Skam har för honom och den klassiska litteraturen i övrigt en mer sexuell konnotation. Den uppträder först vid den falliskt narcissistiska fasen, efter 1 1/2 år, då könsskillnaden börjar upptäckas. Det är också vid denna tid många andra menar att känslan av skam debuterar. Det är samtidigt den tidsperiod – närmandekrisen och närmandefasen (Mahler, 1974) – när barnet tvingas att revidera sin under övningsfasen nyvunna omnipotens, eftersom beroendet av modern, kärlekens källa och därför makten, återigen gör sig gällande. Under denna period med ideliga gränssättningar utspelar sig många intensiva konflikter mellan mor och barn, och barnet upplever sig ofta åsidosatt, ofärdigt, kränkt och maktlöst. Tillfällen till skam är legio.

Många menar att det är nu som personligheten grundläggs. Stern (1985/1991) menar detsamma, men då med hänvisning till att barnet först nu får förmågan att symbolisera, konceptualisera och generalisera och därigenom förmår att organisera sitt psyke utifrån egna värden, vilket avspeglar sig i det lilla barnets attributiva primärprocesstänkande – det som Freud oftast åsyftar, när han skriver kliniskt om det omedvetna. Det är också nu några menar att barnet får förmågan att skaffa sig en socialt anpassad ansiktsmimik, en social mask. Barnet är för första gången inte naturbundet tvingat till att vara ”naket genomlyst” och till att vara affektivt ogarderat gentemot föräldern, eller än värre, för främlingen. Barnet kan dölja sig genom att upprätta ett socialt falskt själv (Winnicott, 1960b/1993). Det söker i synnerhet att undvika att visa sin skam, vilket i sin tur kan göra skammen än värre till följd av rodnaden.

Snart börjar dessutom barnet att lära sig tala. Och språket kan ju både användas till att förmedla den inre verkligheten och att förvränga eller dölja denna för den nära omgivningen. Skillnaden från tidigare är att barnet nu kan symbolisera, och att det tydligare än tidigare har klart för sig, att det är föräldraparet som gäller.

Vad gör skammen med integriteten?

Freud talade inte om inre värld. Klein förde in det begreppet i form av en inre geografi. Vår första identifikation är med mamma. Först är vi med henne i ett sammanhängande dyadiskt medvetande. Sedan börjar vi gradvis, bland annat med skammens hjälp, kunna urskilja oss själva i detta, och först långt senare kan vi ta in det, som vi i vid mening förknippar med mamma, inom oss, i form av det analysen kallar vårt första inre (hel-)objekt, här kallat Bakgrundsobjektet och som grovt motsvaras av Sterns preverbala själv. Det är något vi aldrig tänker på, annat än då det gäller svåra psykiska problem. Det är vårt anonyma men livsviktiga Bakgrundsobjekt som gör att vi känner oss grundade och förankrade i här-och-nu-verkligheten, vilket är något vi inte vanligtvis tänker på, utan det bara finns där. Sedan tillkommer andra inre objekt, som i början inte heller är riktigt urskiljda från modern, såsom självpsykologins grandiosa själv, vilket småningom kan utvecklas till ett jag-ideal. Med tiden kan vi alltmer ta in olika objekt, som vi upplever och förstår är utanför oss själva, och kan använda oss av deras förmågor, till följd av den kapacitet till symbolisering som börjar utvecklas från 1½ års åldern.

Huden

Vi är psykofysiska organismer: Att de inre objekten är knutna till bakgrundsobjektet, kan sägas ha sin fysiska motsvarighet till att de byggts upp från huden (hud och hjärna uppstår ur samma embryonala groddblad). Det späda barnet har i början ”mammas-barnets” hud, och kroppsöppningar, vilket analytiker som Ester Bick (1968), Donald Meltzer (1967; 1992) och Didier Anzieu (1985) kunnat beskriva.

Huden utgör vår gräns mot omvärlden. Den är skör hos det lilla barnet och känslig för psykiskt intrång, vilket under vit skam uppfattas mer intuitivt för ett ovant öga. Specialutbildade sjukgymnaster kan dock upptäcka tidiga störningar såsom tendens till autism genom att undersöka formen av blickkontakt, andning, hud- och muskelspänningar. I vår inre, virtuella drömvärld använder vi oss ofta av attributivt primärprocesstänkande. Så kan hudkostymen och dess öppningar mot omvärlden, vilka i drömbilden förmedlar vårt utbyte gentemot denna, signalera avgränsningsproblem; exempelvis i form av ett icke helt slutet navelområde eller en mun med defekta tänder.

Ansikte och ögonkontakt är naturligtvis extra känsliga. Inre konfliktsystem som inte är tillräckligt bearbetade kan under puberteten avspegla sig i ansiktet och då förstärka inneboende skam. Detta i kombination med finnar kan leda till psykosomatiska komplikationer.

Om skam och vuxenheten

Barn och vuxna med ett bristande Bakgrundsobjekt, ett mindre utvecklat kärnsjälv, har lättare att utveckla skam och har dessutom svårare att komma ur den, eftersom de inte har en tillräcklig trygg inre form, utifrån vilken de kan bearbeta skammen. De försvinner bort ur kontakt som vid autism, blir blockerade eller får starka svårhanterliga känslor, framför allt skamraseri, som vid pojkars potentiella borderlinestörning eller ADHD, eller drar de sig undan i skamsen blygsel, som ofta vid kvinnlig borderline och ADHD. Vid alla dessa diagnoser är bearbetningen av skam försvårad och förhindrar därmed utveckling. Hos alla dem kan vi se ”urgröpningar” och inkräktningar till följd av inkräktande projektiva identifikationer i den inre Modern, det primära identifikationsobjektet, Grotsteins Bakgrundsobjekt.

Vuxna med ett bristande Bakgrundsobjekt har ofta föreställningen, att de inte har en fungerande eller intakt ryggrad. Att de saknar känslan av att de har en hel kropp, och att de ofta kan känna sig invaderade av andra. De kan ofta uppleva sig försvinna ur sig själva, ur sina kroppar, varvid andra kan besätta dem; liksom också att de kan besätta andras kroppar (inkräktande projektiva identifikationer). – Betänk vampyrfilmerna.

Sammanfattning av skammens dynamik

1. Från födseln och fram till ett gryende medvetande menar jag att barnet inte upplever skam, utan ”kropps-psyket” (Mind-kropp) kollapsar utan åtföljande gryende självmedvetenhet.

2. Jag anser att den (”min”) vita skammen först kan debutera från uppskattningsvis 6 månaders ålder varefter den gryende självmedvetna ”upp-levelsen” av denna gradvis fördjupas.

a/ Initialt inträder början på en psykofysisk kollaps, då barnet inte får sin förväntade intersubjektiva relation och DEC till modern förverkligad. Bakgrundsobjektet trasas till.

b/ Kollapsen väcker i sin tur barnets raseri; en emotion som dock hämmas av förbudet att attackera modern, och därför resulterar i

c/ Ytterligare kollaps eller tvångsmässig låsning, vilket leder till

d/ Än mer söndertrasande eller fragmentering av den inre och då också ofta den synliga kroppen.

e/ Och avgörande: det finns en ytterligare logisk nivå, ett annat plan. Barnet har blivit medvetet om sig självt, om än svagt. Det har således ett slags medvetande om själv i förhållande till annan, med en åtföljande upplevelse av litenhet och utsatthet och beroende till den andre. Det uppstår en inre konflikt i någon form och det är inte säkert denna upphör, utan

f/ Skammen kan fortgå och förstärkas och kanske också generaliseras i barnets Mind.

3. Ovanstående sekvensindelning gäller också den röda skammen frånsett att den kroppsliga kollapsen är mindre tydlig och ofta kompenserad för. Här tillkommer dock dess väl utvecklade självmedvetenhet och för andra synliga rodnad som barnet själv känner. Den röda skammen är initialt en fullt medveten upplevelse och uppträder först vid 1½ års ålder, eftersom den förutsätter en viss grad av symboliserings- och ordskapande förmåga.

Skammen är vår första negativa sociala emotion och i kraft av det är den självförstärkande och inkluderar ett självmedvetande. Skammen blir starkare för varje gång man reflekterar över den såvida man inte gjort sig skamfri.

Avslutning

Jag har i denna artikel inte berört den vuxna skammen och dess avnämare skulden och inte alls avunden. Psykoanalytikern Karen Horney (1937) var den första att lämna driftteorin och i stället utveckla en psykoanalytisk teori utifrån affekter, med fokus på skam och självförakt. Hon förstod att sammanställa den låga självkänslan under skamupplevelsen med utvecklingen av den ”narcissistiska sköld” av tvingande omnipotensföreställningar, som neurotikern måste leva upp till för att kunna leva sitt liv och därmed till stor del leva i ett så kallat falskt själv (Horney, 1950/1989). Hennes efterträdare Harold Kelman (1971) fortsatte hennes arbete utifrån en existentiell och systemteoretisk grundsyn. Kent Peterson ger i psykoanalytiska föreningens skrift (Rössel et al.) sin sammanfattning av Horneys tankar.

Mina refererade artiklar om skam (Ramberg, 2009a; b) finns på min hemsida liksom litteraturlistan.

Lennart Ramberg, leg läkare, specialist inom barn och ungdomspsykiatri Utbildningsanalytiker vid Svenska psykoanalytiska föreningen, privatpraktiker. Tidigare också verksam inom kroppsorienterad psykoterapi och familjeterapi.
Epost: lennart.ramberg@telia.com Hemsida: www.lennartramberg.se

 

Artiklar i fulltext

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se