Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

– om spädbarnsobservation som en metod att utvecklas till relationell psykoterapeut

Av Annika Medbo och Anna Christina Sundgren
 

En relationellt orienterad psykoterapeut behöver en väl utvecklad förmåga till närvaro såväl på explicit som på implicit nivå. En lyhördhet för en ickeverbal kommunikation är nödvändig för att få de processer till stånd som kan påverka och förändra det procedurella samspelet mellan terapeut och patient och som en följd av detta patientens unika modeller för relaterande (bland annat anknytningsmönster). Detta förutsätter att terapeuten vågar och förmår vara kvar med patienten och dela dennes sårbarhet och svåraste känslor, något som kräver en egen erfarenhet av kontakt med utsatthet som det inte är självklart att man har med sig in i yrket.

Fokus på psykoterapeuten

Terapeuter under utbildning behöver övning och exponering för de intersubjektiva processer som beskrivs ovan i ett någorlunda tryggt sammanhang, följt av reflektion och bearbetning. Utbildningar bygger i huvudsak på att lära om patientens svårigheter, och om att i bästa fall ta handledning för sina egna. Men vi står inte utanför terapirelationen med våra känslor och erfarenheter, vi är en del av den. Att delta i spädbarnsobservation med fokus på terapeutens egna reaktioner och upplevelser är ett sätt att utvecklas och kan utgöra en nödvändig träning i utbildningen.

Psykoterapeuten i det relationella arbetsfältet lägger tonvikten vid tvåpersonsperspektivet och även det kontextuellas betydelse. Det är ingen insiktsterapi i första hand, utan ett terapeutiskt perspektiv som erbjuder förändring, där mötet mellan terapeut och patient är en modell och ett alternativ till de möten med viktiga andra som inte gått att få till stånd. För att kunna vara i sådana möten som äger rum lika mycket i det icke-verbala som i det verbala, behöver terapeuten en medveten erfarenhet, det vill säga en kunskap som är smält till erfarenhet, där icke-verbala erfarenheter inom terapeuten själv har blivit observerade och verbaliserade i en kunskapsprocess så långt det är möjligt.

Ingen av de teoretiker vi har läst har nämnvärt vidareutvecklat intersubjektiviteten till att gälla hur terapeuten blir varse sin självreglering och sitt affektiva bidrag, vad sårbarhet får för genklang i terapeuten och hur den kan användas för att förstå vad som samskapas. Den upplevelsenära dimensionen i detta saknas, vilket är en paradox för den relationella traditionen som försöker lära ut medvetenhet om intersubjektivitet i psykoterapi. Traditionellt har spädbarnsobservation inom terapeut- och analytikerutbildningar oftast gått ut på att i första hand observera barnet i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, ibland iaktta samspel med föräldern. Observatörens roll har varit att vara ”en fluga på väggen” och att så objektivt och osynligt som möjligt iaktta barnet. Men syftet kan också vara att förstå det procedurella samspelet och vad det får för konsekvenser för en själv och det egna bidraget överfört till den terapeutiska relationen. Inom ramen för SAPU:s steg II-utbildning utvecklar vi en form av spädbarnsobservation med fokus på psykoterapeutens egen utveckling.

att göra den implicita kommunikationen till ett instrument för psykoterapeuten, dels i den medvetna närvaron i observationen och dels i de efterföljande reflektionerna över erfarenheten tillsammans med andra terapeuter

Vår spädbarnsobservationsmetod erbjuder en unik (och svår) läroprocess som kan utgöra, och kännas som, ett nålsöga för utvecklandet av den terapeutiska förmågan att arbeta relationellt. Den syftar till att utveckla affektmedvetenhet, förmåga att uppfatta hur anknytningen påverkar relationen, självreglering och interaktiv reglering av känslor, att uppfatta så kallade ”disruptures and repair” (alliansbrott och reparation) (Safran & Muran, 2000), och bli medveten om egna behov i samspelet med patienten, för att nämna några procedurella faktorer som påverkar terapirelationen. Alla nämnda faktorer och många fler har sina paralleller i spädbarnets tidiga interaktion. Den dyadiska interaktionen omorganiserar intrapsykiska och relationella processer hos såväl barnet som omsorgsgivaren på liknande sätt som i psykoterapirelationen.

Våra iakttagelser har föranlett oss att tänka vidare på hur den direkta kontakten med ett litet barn på pre-verbal nivå påverkar och utvecklar den blivande psykoterapeuten, och hur viktigt det är att ta vara på de unika möten som studenterna i steg II-utbildningarna får vara med om genom att försöka beskriva en svårfångad inlärningsprocess på en icke-verbal nivå. Syftet med observationerna är bland annat att med fokus på psykoterapeuten kunna fånga in vad som sker inom henne och framför allt, hur detta ”vad” sker, i ett möte med en annan människas icke-verbala subjektivitet, i vad Daniel Stern (2002) kallar ”det nuvarande ögonblicket” (Stern, s 159). Stern skriver att det verkliga mysteriet kanske inte är det omedvetna utan det medvetna. Han ser intersubjektivitet som ett motivationssystem bland andra, vilket står på tur att utforska (Stern, s 158).

Det är med den utgångspunkten vi vill försöka visa att det går att synliggöra psykoterapeutens implicita subjektivitet med spädbarnsobservationernas hjälp. Mötet med det preverbala barnet möjliggör för terapeuten att, genom att det inte finns en verbal kommunikation som stör, få utrymme att erfara sin egen implicita erfarenhet i dyaden. Allt detta kan bidra till att göra den implicita kommunikationen till ett instrument för psykoterapeuten, dels i den medvetna närvaron i observationen och dels i de efterföljande reflektionerna över erfarenheten tillsammans med andra terapeuter.

Bakgrund

Vi lever ännu i efterdyningar till den cartesianska dualismen, uppdelningen av kropp och själ. Trots affektfokuserade metoder, anknytningsteorier, spädbarnsforskning, neurologiska upptäckter (som till exempel spegelneuroner) av hur ordlös kommunikation fungerar, är det inte självklart att psykoterapeuter som arbetar relationellt, som sägs arbeta med icke-verbal kommunikation, är tränade i att använda sig själva, förstå sin egen ”proceduralitet” och hur den interagerar med den andre. Med proceduralitet menar vi den intersubjektiva förmågan att kommunicera ickeverbalt och delta i affektreglerande samspel.

fortfarande finns ett starkt motstånd mot att bryta imperialismen mot patienten, att använda oss själva i vår forskning om de relationer vi arbetar i

Neurologen Jaak Panksepp (refererad i Trevarthen & Reddy, 2004) talar om ”kognitiv imperialism” när han beskriver den traditionella vetenskapens problem med att beforska mänskliga känslor. Mycket har hänt i kunskapen om affekter till exempel, men fortfarande finns ett starkt motstånd mot att bryta imperialismen mot patienten, att använda oss själva i vår forskning om de relationer vi arbetar i. Vi står inte utanför. I synnerhet inte i den relationella inriktningen där vi är våra egna redskap.

Neuropsykologiforskaren Alan Schore (2009) skriver att 60 % av den mänskliga kommunikationen är icke-verbal. Hur kan man då relatera empatiskt till en känsla som inte uttryckts? Schore anser att omedvetna affekter bäst kan förstås, inte som bortträngda, utan som dissocierade. I ett dissociativt tillstånd skulle man kunna tala om ett icke-reglerande av affekter som ett resultat av att högerhjärnan själv inte kan integrera dem. Han talar om ”det relationella omedvetna” som innehåller kommunikation mellan de interagerande omedvetna ”minds” (sinnen eller psyken) som ingår i implicit relaterande (Schore, s 115). Högra hjärnhemisfären är den dominerande i psykoterapi och psykoterapi är inte ”the talking cure”, utan ”the affect communicating and regulating cure” skriver Alan Schore vidare (s 128).

Terapeuten får se en glimt av hur barnet skapar sina implicita hypoteser och modeller av relaterande som det sedan får med sig ut i livet och till nya relationer

Djupa psykoterapeutiska förändringar ändrar både medvetet och omedvetet en människas självbild – en självbild som är associerad med ickemedvetna inre arbetsmodeller för anknytning. Det är dessa inre arbetsmodellers tillkomstprocesser som blir förståeliga i spädbarnsobservationen. Terapeuten får möjligheten att vara närvarande med ett litet barn när det uttrycker sina intentioner och utforskar hur man får gensvar på dem. Terapeuten får se en glimt av hur barnet skapar sina implicita hypoteser och modeller av relaterande som det sedan får med sig ut i livet och till nya relationer. Terapeuten kan öva sig i att vara en intonad iakttagare och en aktiv mottagare av barnets kommunikation på samma gång som hon iakttar de emotionella processer som sätts igång inom henne själv i mötet, något som vi strax ska se i ett exempel. Detta menar vi ökar förmågan till ett intersubjektivt delande av den implicita kommunikationen i den terapeutiska relationen.

Relationell teori bekräftas av neuropsykologi och gör oss mer medvetna om den påverkan vi har på patienter och de på oss i det intersubjektiva mötet.

Ett exempel från en observation

I mötet med ett spädbarn försiggår kommunikationen från barnets sida uteslutande på en preverbal nivå och den observerande terapeuten försöker följa barnet och barnets intention med att vara i världen. Det innebär att terapeuten finns där, blir ett subjekt med barnet, utan att styra, ta hand om eller hjälpa om barnet inte tar initiativet till kontakt och terapeuten behöver svara an på detta. Vi har sett att denna position väcker starka känslor och den ordlösa kontexten verkar ge ett utrymme, en kanal för att vara ”mindful”, låta reaktioner, kroppsligt såväl som mentalt, registreras och mentaliseras av terapeuten.

Här följer ett exempel:

”Under observationen lämnar mamman barnet i tron att jag ska titta till lilla Lisa, 4–5 månader, medan mamman går och svarar i telefonen. Något hon tar för givet utan att stämma av med någon av oss två – Lisa och mig. Jag sitter och iakttar Lisa som ligger på rygg och leker med en lekmobil, lugn och trygg i situationen. Men som snart tittar sig omkring och börjar gny och sparka när hon inte hittar mamma med blicken. Hon tittar på mig men söker vidare efter ett känt ansikte. Hon vrider på kroppen för att kunna söka med blicken åt olika håll med allt större ansträngning. Jag känner mig villrådig och får en impuls att ta upp Lisa, känner hur min puls ökar och oron i kroppen, en stresskänsla, men hejdar mig och väntar. Några sekunder till går innan mamma kommer tillbaka och under den tiden har Lisa börjat skrika och spänner hela sin lilla kropp.

Lisa är i nuet - i sin kropp och sitt upptäckande, så blir hon varse att mamman, den trygga fonden, hennes resonans för det hon upplever, inte finns där för att spegla och tona in utforskandet av den främmande och annat spännande, vilket nu blir hotfullt, när mamman inte finns där för att smälta intrycken åt Lisa, mentalisera. Jag får svårt värja mig. Blir varse hur oändligt lång en minut är. Och tänker hur lång den kan vara för barnet. Det väcker obehag i kroppen (affektsmitta), ångest kopplad till övergivenhet i ens eget förflutna och för barnets totala utsatthet och hjälplöshet. Jag överväger att, ta kontakt, visa henne att ”jag ser, jag känner vad som pågår” för att om möjligt reglera det obehagliga med Lisa, jag blir medveten om min egen reaktion, min vilja att fly, föra henne till mamma, ge henne en leksak som undanmanöver eller ta över rollen som tröstare, varsamt gå in i en turtagning och försöka reglera känslorna tills mamma återkommer. Det finns flera alternativ som dyker upp spontant inom mig, framkallat av barnets hjälplöshet. Mamma återvänder, tar upp, tröstar efter ett par evigt långa ögonblick. Allt är återställt och gott igen.”

Den här observatören har fått bevittna ett implicit avbrott och en reparation i kontakten mellan förälder och barn. En mikrokris uppstår och öppnar en möjlighet för observatören att både se barnets hjälplöshet och sårbarhet och komma i kontakt med samma känslor hos sig själv. Genom att processa dessa känslor kan han sedan förstå sig själv och sina reaktioner, hur han reagerar i en relationell kontext utan språket att tillgå. Här löses krisen och en reparation sker för både barn och observatör. Men observatören fick ett ögonblick bevittna och bli berörd av den djupa utsatthet som är vid handen i en situation som hade kunnat utvecklas till en traumatisk upplevelse för barnet. Vad observatören här registrerar, gör och känner, kan efter egen reflektion och integration av detta mikroförlopp, bli till hjälp i att upptäcka och förstå sig själv i mötet på den procedurella nivån i det psykoterapeutiska samspelet.

Bidirectional model

Spädbarnsobservationsmomentet bygger på ett intersubjektivt synsätt, som beskrivits av bland andra Beebe och Lachmann (2002) och Daniel Stern (2005). Beebe och Lachmann kallar detta ”bidirectional model” (s 211) och betraktar den ickeverbala kommunikationen som ”en interaktiv pågående, ögonblick-för-ögonblick-process (”a continuous, moment-to-moment interactive process”). Vidare skriver de att interaktion är organiserad genom ömsesidig påverkan eller samordning, ”influence” eller ”coordination” (s 210), vilket de förklarar med att det handlar om möjligheten att den enes beteenden kan förutsägas av den andres och vice versa (se även Fosha, Siegel & Solomon, s 70). Författarna översätter sedan sina iakttagelser till den terapeutiska situationen och betonar de fyra faktorerna i samspelet: hur patienten påverkas av terapeuten samt påverkar terapeuten, likaså hur terapeuten påverkas av patienten och påverkar patienten (Beebe & Lachmann, s 211).

Man måste förstå hur en patient ”väcker det den väcker” i en speciell terapeut, skriver Paul Wachtel (2008), och att det som väcks inte bara är en produkt av patientens inre, utan också av terapeutens känslighet, beredskap och förmåga att ta emot. Vi vill här tillägga terapeutens förmåga att vara kvar i det som väckts tillsammans med patienten och utan eller med ord reglera det som inte blivit reglerat i en tidig anknytningsrelation, vilket i många fall kräver psykoterapeutisk träning av det slag vi förordar här. Vidare menar Wachtel att det inte bara handlar om att terapeuter är individer och upplever olika saker, utan också att det är en process mellan de två i samspelet över tid; patientens känslor och erfarenheter förändras och omkonstrueras som en följd av hur terapeuten besvarar, mentaliserar och utvecklar dem tillsammans med patienten (Wachtel, s 125 f).

Mötesögonblicken och terapeutens ångest

Daniel Stern (2002) skriver i sin bok Ögonblickets psykologi om den gemensamma kreativiteten hos två psyken som arbetar tillsammans implicit på mikronivå för att nå en förändring (s 174 f). Han skriver vidare om hur denna process kan leda till terapeutiska förändringar utifrån ”nu-ögonblick” och ”mötesögonblick”. Nuögonblicket är signalen på att ”något” – en kris – uppstått mellan de två i mötet. Mötesögonblicket, som löser krisen, har växt fram över tid, men upplevs som oförutsedd av båda parter och ställer relationen på ända, varvid något nytt uppstår. Detta flöde av mikrohändelser leder i sig till uppkomsten av nya nuögonblick och mötesögonblick. Allt detta sker alltså på implicit nivå.

Ett av hindren för den spontana och äkta reaktion som fullbordar ett mötesögonblick, är enligt Stern (s 178) den ångest som kan upplevas av terapeuten innan och under nuögonblicket. Flyktimpulsen blir så stark att terapeuten lämnar ”det svåra” i nuet, ett tillstånd som Diana Fosha träffande kallat ”the edge of experience” och därmed överger patienten som implicit signalerar: ”lyssna på det jag inte säger” och samtidigt lägger ut ”pratmattor” till terapeuten som denne frestas att gå på, det vill säga stanna på den explicita och här ofarliga nivån i samtalet. Man kan beskriva det som att terapeuten lämnar nuögonblicket för ett annat ”nu” som vi tolkar som mer ”tänkt” än ”känt”.

Det är bland annat sådana ångestfyllda undvikanden av affektivt laddade ögonblick och situationer, ofta förknippade med känslomässig övergivenhet, som Leigh McCullough beskriver som ”affekt fobi” (McCullough 2003, s 2) och som kan vara ett hinder hos terapeuten likaväl som hos patienten. Vi kan jämföra med spädbarnsobservatörens flyktimpuls i exemplet ovan. Vi vill betona att vi själva inte på något sätt försöker ställa oss utanför denna problematik, vi vill bara visa att det är en erfarenhet som behöver problematiseras mer i yrkesrollen. Fenomenen har belysts med hjälp av bland annat Diana Foshas och Leigh McCulloughs arbeten, (Fosha 2000; McCullough 2003). Även Alan Schore (2009) tar upp terapeutens affekttolerans som en kritisk faktor när det gäller känsloutforskande (Schore, s 130).

Det praktiska momentet

I den utbildning som vi refererar till har momentet spädbarnsobservation utvecklats under en femårsperiod. I början låg fokus på att se ett litet barn på preverbal nivå samspela med omvärlden utifrån en så neutral position som möjligt för att sedan mer och mer fokusera på den terapeutstuderandes nu-upplevelse i mötet med barnet och efterföljande reflektioner som kan ha bäring på terapeutens yrkesroll. Terapeuten som observerar ett barn från cirka fyra månaders ålder vid fem tillfällen tills barnet är cirka ett år, får en unik möjlighet att komma nära ett litet barns tillblivelse mentalt och kan inta en observerande position, såväl i förhållande till sig själv och sina egna reaktioner som i förhållande till barnet och dess värld. Vi som är handledare i momentet, tycker oss se en

Att upptäcka vad som sker i en själv när egna behov gör sig påminda på en icke-verbal nivå är en högst angelägen uppgift, eftersom omedvetenhet om detta ofta är orsak till gränsöverskridanden

inlärningsmöjlighet som vi successivt själva upptäckt under utvecklingen av studieformen. Det handlar om hur närvaron i mötet på en implicit nivå berör och sätter igång processer inom terapeuten. Processer som denne behöver medvetandegöra och vara i för att utveckla sin sensibilitet för implicit kommunikation i möte med patienter. Vi ser också en möjlighet för terapeuten att få träna sig att använda egna känslor och erfarenheter i till exempel self-disclosure (självavslöjande), och i reparation av avbrott i kommunikationen, i den meningen att hon utvecklar en simultan förmåga, en ”mindfulness-in-action” (Holmqvist, 2010, s 74) där hon spontant kan skilja på ”privata” känslor som inte ska delas med patienten och de som kan användas i samspelets tjänst.

I mötet med barnet uppmanas terapeuten
att ”underordna sig barnets intention”

Det ges en möjlighet till färdighetsträning i observationerna genom att gå in i och ut ur såväl en observerande som en deltagande position, i ett så kallat ”moment-of-meeting” (Beebe & Lachmann, s 32) och där svara på barnets försök till interaktion utan att styra skeendet. Att observera vad det väcker inom terapeuten själv, hur tankarna går, vad terapeuten förnimmer och känner, samtidigt som terapeuten försöker leva sig in i hur det är att vara en människa utan verbalt språk, ta barnets perspektiv och iaktta, inte tolka utan följa barnet utifrån dess väsen. Det är en betydelsefull del av psykoterapeutblivandet.

Att upptäcka vad som sker i en själv när egna behov gör sig påminda på en icke-verbal nivå är en högst angelägen uppgift, eftersom omedvetenhet om detta ofta är orsak till gränsöverskridanden, övergepp, rambrott och så kallad ”intrusiveness” från psykoterapeuter. Att sedan bearbeta det som sker både intellektuellt och känslomässigt samt inta ett så kallat helikopterperspektiv på sig själv och processen är ytterligare ett steg i kunskapsprocessen inom spädbarnsobservation.

En relationell psykoterapeut arbetar ständigt i sårbarhetsfältet. För att kunna erbjuda en trygg bas för möten behöver terapeuten ha tillgång till sin egen sårbarhet. Tidiga anknytningstrauman har sitt ursprung i ordlösa erfarenheter av övergivande, rädsla, övergrepp och för att förstå hur starka dessa känslor är behöver terapeuten ha tillgång till den utsatthetserfarenhet som det innebär. I en spädbarnsobservation får terapeuten möjlighet att utforska sina reaktioner på utsatthet i livets början, vad som väcks, vad som skrämmer etcetera.

Psykoterapeutens inre värld

Hur bekantar man sig med känslor av utsatthet/övergivenhet/rädsla? Hur förnimms sådana känslor i den egna kroppen? Vad sker inom mig när jag berörs av någon annans känsla, när den ”landat” i mig? Hur märker jag skillnaden mellan att bli berörd av min känsla och av den andres? Vilka känslotillstånd är jag mest rädd för eller obekväm med, vilka är jag mest/ minst receptiv för? Kan jag varsebli när jag stänger av eller ryggar för den andres känsla? Hur kan jag göra för att vara kvar/vara öppen för den andres känsla?

Det här är frågor vi övar oss i att undersöka i observationerna. Hur det går att befinna sig i det ordlösa fältet och bli varse sig själv med den andre där. Som att få tillgång till en eller flera nya frekvenser i lyssnandet, uppfattandet av den andre, i samvaron med den andre.

Hur märker jag skillnaden mellan att bli berörd av min känsla och av den andres? Vilka känslotillstånd är jag mest rädd för eller obekväm med

Att få tillgång till en ny frekvens innebär inte sällan att man till att börja med ryggar för intensiteten i det som känns. Tillbakadragandet kan bero på ovana eller på egna obearbetade erfarenheter (eller på en kombination av båda). Inte sällan tar den blivande terapeuten/studenten ”en vända till” med sig själv eller en alldeles ny vända i något eget som man fått kontakt med, ett livsdilemma, pågående eller gammalt, obearbetade erfarenheter, kanske i sin egenterapi.

I momentet spädbarnsobservation övas två viktiga parallella förmågor: 1) förmågan att känna av och uppfatta den andres inre tillstånd, 2) förmågan att vara närvarande i det egna inre tillståndet kopplat till det man just erfar i mötet med den andre. Man övar på att skilja det egna tillståndet från den andres och samtidigt hålla båda tillstånden levande både mentalt och kroppsligt, och att gå mellan dem utan att tappa något av dem.

Uppmärksamheten flyttas från ett tidigare ensidigt fokus på den verbala dialogen till att inkludera ett fokus på den kroppsligt-emotionella dialogen. Ansiktets och kroppens språk blir lika viktigt som orden. Det har stora praktiska implikationer för utvecklingen av psykoterapeutiska verktyg. Det innebär att uppmärksamheten flyttas från patienten till terapeuten, med betoning på terapeutens relationella kompetens som den avgörande faktorn i psykoterapi.

Pardansmetaforen har hjälpt oss att beskriva den relationella dyaden. Avgörande kommer att vara såväl terapeutens förmåga till rörlighet i den terapeutiska dansen som hennes förmåga till balans mellan att föra/låta sig föras. Dansens utformning kommer att avspegla terapeutens känslighet/sensitivitet, flexibilitet – eller musikalitet – i förhållande till både kropps ligt emotionella och verbala signaler under vägen.

uppmärksamheten flyttas från patienten till terapeuten, med betoning på terapeutens relationella kompetens

Den norske psykoanalytikern John Sletvold (Sletvold & Börstad, 2009) beskriver tre grundformer för emotionella kroppsreaktioner i mötet mellan människor: den subjektiva, intersubjektiva och objektiva hållningen. Den subjektiva är en reaktion som man blir medveten om som god eller ond, genom att tycka om eller inte tycka om (egocentrisk reaktion). Den intersubjektiva reaktionen är den imiterande som ger oss en känsla av den andres emotionella kroppstillstånd, den gör oss empatiska, i stånd till inlevelse, medkänsla och sympati. Den objektiva, observerande hållningen har ett sakorienterat, kognitivt fokus. De bör alla finnas med i terapeutpositionen och man bör kunna röra sig fritt mellan dessa tre (Sletvold & Börstad, s 25). Sletvold beskriver med andra begrepp de olika förmågor som vi försöker medvetandegöra och göra det möjligt att skilja på i spädbarnsobservationerna.

Slutord

Omedveten kommunikation på ordlös nivå har tidigare ofta benämnts som projektiv identifikation. Man har i förståelsen av fenomenet haft ett ensidigt fokus på patientens överföring av känslor till terapeuten (Wachtel 2008, s 125). Stern (2002) beskriver en modell som skiljer sig från den ursprungliga förståelsemodellen. Han beskriver denna form av omedveten kommunikation som en process där terapeuten tar aktiv del med sin subjektivitet i det som sker. I Bions tappning, möter terapeuten sin patient ”utan minne eller begär”, utan eget bidrag (1970). Enligt Sterns förståelsemodell ingår terapeuten och patienten i ett samspel där terapeutens implicita bidrag är minst lika avgörande för förändring som patientens och där en neutral ”containerfunktion” hos terapeuten skulle uppfattas som ett övergivande av patienten.

som handledare är utmaningen att våga vara där i handledningssituationen, ”on the edge” och försöka vara modeller för våra terapeutstudenter

I den psykodynamiska tradition som förespråkar ”talking cure”, är det implicita samspel vi beskriver ovan förbisett, även om många terapeuter intuitivt har funnit denna väg. I relationell psykoterapi kan spädbarnsobservationen vara det mentala rum där terapeuten får pröva sin egen förmåga att ostörd delta i ickeverbalt samspel, utan att behöva vara terapeut. En relationell psykoterapeut behöver våga vara där patienten befinner sig känslomässigt. Det är för de flesta av oss de avgörande utmaningarna – att befinna sig i ett ömtåligt känslomässigt samspel tillsammans med en annan människa och vara öppen för den andres sårbarhet, även bortom språket, våga vara osäker och ovetande tillsammans med henne och sedan reglera och mentalisera det som skett. För detta behövs övning; handledning och egenterapi är nödvändigt, men inte tillräckligt, videoinspelningar hjälper till, men fångar inte in allt. Spädbarnsobservation kan vara ytterligare ett sätt att öva sig i att vara ”on the edge of experience” för att klara av yrkets utmaningar. Och för oss som handledare är utmaningen att våga vara där i handledningssituationen, ”on the edge” och försöka vara modeller för våra terapeutstudenter.

Till sist: Ett tack till Lotta Landerholm som lade grunden till den metod vi har utvecklat och inspirerade oss att gå vidare och till våra studenter på SAPU som bidragit med sina observationer och synpunkter! 􀂆

Artikeln bygger på ett föredrag hållet på Psykoterapimässan i maj 2012 samt ett ”panel paper” föredraget på SEPI-konferensen i Chicago samma månad.

 

Referenser finns i originalartikeln, Insikten 3/2012

 

 

Artiklar i fulltext

 

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori
Tomas Wånge

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se