Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

upplöst

Mot ett upplöst själv

Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

av Claes Törnqvist
 

Hur förhåller sig psykodynamisk psykoterapi till de två dominerande paradigmen inom samhällsvetenskap och humanvetenskap – den diskursiva respektive den affektiva tankeströmningen? Hur påverkas psykoterapi av dem och vilken roll kan psykoterapi tänkas spela i utvecklingen av dem? I den här artikeln diskuterar Claes Törnqvist detta och illustrerar tankegångarna med resultat från en intervjuundersökning. Utifrån tankegångar om narrativitet menar han att de båda perspektiven, som ofta ställs i motsats till varandra, kan samsas och befrukta varandra i det psykoterapeutiska relaterandet till klienten.

Samhälls- och humanvetenskaperna har de senaste decennierna starkt influerats av socialkonstruktivism, poststrukturalism och diskursanalys i Foucaults efterföljd. Mänsklig subjektivitet, skapad i ett socialt samspel och bestämd av språk och makt, har uppfattats som mindre sammanhållen och mer flyt - ande, mer splittrad och mer sammansatt än tidigare. Den ses alltid i en historisk och kulturell kontext, vilket får till följd att den antas vara mer relativ än vad som tidigare hävdats inom filosofi och psykologi (Gergen 2001).

I vilken mån har psykodynamisk psykoterapeutisk teori och praktik kunnat assimilera detta bidrag till vår förståelse av subjektivitet och, i förlängningen, av självet? Företrädare för det kulturrelativa synsättet kritiserar psykoterapeuter för deras absoluta föreställning om subjektivitet, lidande och bot och, som en följd av detta, deras bristande förståelse av sin egen roll som kulturella aktörer (till exempel Jørgensen 2004; Layton 2004 och Rose 1999).

Företrädare för det kulturrelativa
synsättet kritiserar psykoterapeuter
för deras
bristande förståelse av
sin egen roll som kulturella aktörer.

Enligt Giddens (2002) är psykoanalys inte som Freud ansåg en vetenskaplig metod för att bota neuroser utan en metod för att ”förnya människors jag - identitet i en kultur där traditionerna just har börjat urholkas på allvar” (s 57). Rose (1999) menar att dagens psykoterapeuter inte inser att det mänskliga livet håller på att individualiseras, inte heller vilken potent roll psykoterapi har i denna accelererande process. Individualisering innebär att individen frigörs från en förutbestämd, nedärvd och medfödd bestämning av sin sociala karaktär. Det medför att den mänskliga identiteten i allt högre grad håller på att förvandlas från något givet till en uppgift (Bauman 2001). När vi som psykoterapeuter hjälper våra klienter att bli (med den terminologi som brukar användas) mer individuerade (Mahler 1979) genom att stödja en utveckling mot ökad förmåga att hålla (Winnicott 1956) och härbärgera (Bion 1970) tänker vi nog sällan på att vi också agerar som kulturella individualiseringsaktörer. I en tid av ”avtraditionalisering” och ”de stora berättelsernas död” (Lyotard 1993) blir det alltmer upp till var och en att skapa sig själv, att kreera sin egen berättelse – dock inte sällan med hjälp av psykoterapeuter eller annan psykologisk expertis, eller med hjälp av självutnämnda experter av olika slag.

Det är säkert riktigt att psykoterapeuter alltför sällan ser hur klienternas berättelse speglar kultur, upplösning av kultur och kulturell nyorientering. I någon mån kan psykoterapi influerad av Lacan (1966a, 1966b) vara till hjälp för att nå en sådan förståelse. Här betonas hur subjektivitet alltid silas genom en symbolik som individen måste identifiera sig med för att kunna hitta sin roll som accepterad och älskad. Subjektet är därför alltid inplacerat i ett språkligt och kulturellt sammanhang. Dock är väl den narrativa psykoterapin den psykoterapeutiska inriktning som mest explicit anammat en medvetenhet om subjektets senmoderna belägenhet och vilken betydelse detta får för det psykoterapeutiska utövandet (Shafer 1988; White & Epston 1990). Psykoterapi syftar här till att psykoterapeuten tillsammans med klienten skapar nya, mer hållbara berättelser om livet i det förgångna, nuet och framtiden.

Enligt detta perspektiv skapas självet i en process som är inordnad i sociala relationer och i personliga och kulturella berättelser som fortlöpande förändras. Självet skapas enligt Bahktin (1981) i en dialog och är inte en välavgränsad enhet. Det som i traditionell psykoanalys betraktas som intrapsykiska processer ses som relationella storheter, oupplösligt förbundna med kulturen och det sociala. Delar av individens livshistoria väljs ut, tolkas och sammanfogas till en berättelse om självet. Egentligen berättar varje människa många historier om sig själv och dessa berättelser påverkar varandra. Ändå finns det några berättelser som blir dominerande. I psykoterapi dekonstrueras de berättelser om självet som inte längre är hållbara, för att därefter rekonstrueras. Tillsammans söker man nya och mer ändamålsenliga sätt att se på sig själv och livet.

Giddens och Bauman menar att det traditionella håller på att erodera vilket medför större krav på individen att på egen hand skapa sitt liv. Detta innebär inte att det traditionella är dött och att vi fullt ut lever i ett postmodernt individualiserat tillstånd. Snarare är det så att i det subjektiva finns delar och identifieringar som i dialog samspelar och konkurrerar med varandra. Det rör sig om en process där vissa delar försvinner och andra tar över, allt i en ständig dekonstruktion och rekonstruktion av berättelsen.

Vardagens berättelser

Hur ser detta ut i vanliga människors liv och berättande? I ett forskningsprojekt har jag tillsammans med sociologen Margareta Norell sedan mitten av 1980-talet följt människor från tre sociala miljöer i Malmö från det de var tjugo år tills de i början av 2000-talet var mellan 35 och 40 år (Norell & Törnqvist 1995; Törnqvist & Norell 2007; Törnqvist 2007). Mot bakgrund av demografiska data och intervjuer med informatörer fann vi två grupper, en med ”vanliga arbetande” och en med ”vanliga studerande”, som kunde sägas representera majoriteten av 20-åringar i Malmö vid mitten av 1980-talet. För utom dessa båda grupper kom vi att intressera oss för en för dåtiden typisk subkulturell grupp av svartklädda bohemer med konstnärs- och musikerdrömmar. Denna grupp kallade vi för ”svarta folket”. I längre intervjuer fick 42 personer ur dessa grupper ingar berätta om sina liv. Drygt femton år senare fick 32 av de 42 berätta om sina liv som drygt trettio femåriga och vad som hänt dem sedan de var tjugo år.

I en tid av ”avtraditionalisering”
och ”de stora berättelsernas död”
(Lyotard 1993) blir det alltmer upp
till var och en att skapa sig själv,
att kreera sin egen berättelse.

Vissa viktiga värderingar förenade tjugoåringarna inom grupperna och skiljde grupperna tydligt från varandra. För de arbetande var det att sköta sig, att kunna kontrollera och disciplinera sig för att inte gå under i social misär. För de studerande var det att lyckas i sin karriärsträvan och inte hamna efter i konkurrensen. För svarta folket var det viktigt att göra succé som artist, detta som ett sätt att återupprätta sig själv efter upplevda besvikelser, till exempel i samband med föräldrars sjukdom eller skilsmässa.

Som en kompass inför framtiden navigerade tjugo - åringarna enligt dessa skötsamhets-, framgångs- och återupprättelseideal. Att nå dessa mål fick innebörd av att vara älskad och accepterad i ett vidare socialt sammanhang och att få sin identitet bekräftad. Något förenklat kan man säga att dessa ideal har rötter i arbetarkultur (Ambjörnsson 1988), i borgerlig kultur (Weber 1992) och i individualiserad kultur (Bauman 2001). Arbetarberättelsen och den borgerliga berättelsen tillhör de stora moderna berättelserna som bland annat enligt Lyotard och Giddens är under stor omvandling och kanske också på utdöende. Den mer individualiserade berättelsen, utifrån vilken det svarta folket konstruerar sina liv, kan ses som exempel på hur nya berättelser skapas när de traditionella inte längre är möjliga att använda. För trettiofemåringarna var det tydligt att de arbetandes skötsamhetsideal och de studerandes framgångsideal utmanats. Även om de i stort var nöjda och stolta över sina liv som vuxna fanns en besvikelse över att de inte fått det erkännande de föreställt sig när de ansträngt sig att leva upp till krav på skötsamhet och att göra karriär.

Susan i gruppen vanliga arbetande uttryckte det på följande sätt:

”Jag tycker allting är så tradigt. Man går där och jobbar och får ändå ingenting för det. Tycker liksom ’vad är det för mening’? Jag menar, de som är arbetslösa… man stiger upp på morgonen. Det är mörkt i alla husen. Det är inte många som jobbar här i området. Då blir man alltså… Är man då i en svacka. [–] Här ute är det åttio procent invandrare. Inte i det här huset, men längre ner på gatan är det värre. Jag är inte rasist, men jag tycker inte om utlänningar… det räcker att jag går på trottoaren här nere… Tro inte att dom ska vika undan. Men jag viker inte undan heller, då får dom gå på mig. Men sen har jag kompisar som är utlänningar – men det har blivit för många. Det är för mycket på ett ställe. Samma på Janes [dotterns] skola. Där är det åttio procent invandrare. Det tar mycket resurser. Det är för mycket till dom och för lite till dom andra. Sen klarar sig Jane bra och det är jag glad för… det går ut över övriga samhället, gamla och sjuka drabbas och skolan. Det går till dom på olika sätt. Dom är nonchalanta och ska ha och ha. Kan inte språket då dom ska kommunicera. Nej hela tiden ska vi tänka på utlänningarna, men dom ska inte tänka på oss. Det är liksom den omvända rasismen.”

Det som berör Susan mest är att hon upplever att samhället sanktionerar den beskrivna ordningen. Själv är hon besviken över att hon inte får någon bekräftelse av omvärlden i sin strävan att vara skötsam. I stället för att skydda de medborgare som enligt Susan gjort vad de kunnat för att vara goda och skötsamma så favoriseras andra. Ändå har det gått bra på många sätt för Susan, vilket hon naturligtvis är tillfreds med. Framför allt är hon stolt över att hon kan ge dottern det hon själv inte fått. Liksom för Susan är också för de andra arbetande barnet och barnets väl särskilt viktigt. Om de inte själva skyddas av samhället kan de välja att ge sitt barn det de själva inte fått – bra förutsättningar att klara sig i livet.

De arbetandes förhållningssätt till sina barn kan sättas in i ett vidare mönster. Beck och Beck-Gernsheim (2002) menar att generellt sett har barnet i senmoderniteten fått en enorm betydelse och laddning. De anser till och med att barnets ökade betydelse närmast kan ses som en religion som håller samman meningsskapandet och står för dramaturgin i ett nytt berättande när gamla värden (här skötsamhets - idealet) inte längre håller. Jag låter nu Anders från de studerande ta till orda:

”Man har gått igenom alla de här faserna. Man har varit tonåring och så det tramset. Sen gick man in i första biten av jobbet och hade tonåren med sig in där. Sen kom man över det och så fick man barn och sen var det karriären som var viktig då så. Att se till att trygga familjens framtid. Så insåg man att det är ju bara löjligt. Det är ju inte det familjen vill ha. Dom vill ju inte ha en som är ute och reser alltid. Så insåg man det och som tur var så var det min kropp som insåg det före huvudet.”

Upplevelsen av vad karriären lett till är att den krävt offer och att den skapar risker. De studerande är i likhet med Anders ambivalenta till att karriärsatsningen är bra utifrån de konsekvenser den kan medföra. De reflekterar över vad familjen egentligen behöver för att må bra och inser att det viktiga är att kontakten inom familjen fungerar. Ett borgerligt framgångsprojekt måste omorienteras till att gälla självkännedom och förhandlingar mellan självständiga individer för att livet ska fungera. Om bland de arbetande barnets väl är av högsta värde är familjeprojektet detta för de studerande. Familjeidealet kännetecknas av förhandlingar mellan familjemedlemmarna, något som enligt Giddens (1992) är typiskt för senmoderniteten.

Till skillnad mot de arbetande och de studerande finns det däremot något mer beständigt i svarta folkets berättande vilket följande citat från Cecilia är ett exempel på.

”Det var ingen av de här som mådde riktigt bra… det kan jag väl säga fortfarande idag att många inte mår riktigt bra.[–] Jag tycker det som är viktigt i livet det är… att lära känna sig själv. Att ha ansvar inför sig själv. Att man mår så pass bra… att man mår så pass bra att man kan dela med sig till andra. Må så pass bra att man kan förändra omkring sig.”

En självklar ingrediens i livet är här krisen och kampen att klara sig, något som präglade livet tidigare och i viss mån fortfarande gör så. Genom att leva i och sedan övervinna krisen kan man få styrka och ge till andra. Högsta värde är här värnandet om den egna identiteten. Denna problematik har bestått hos det svarta folket från det de var unga tills idag som ett ständigt kris- och identitetsarbete. Enligt Bauman (2001) präglas individen i senmoderniteten i allt högre grad av den ständiga krisen och det ständiga identitetsarbetet. Detta blir en nödvändig och en alltmer självklar del i ett individualiserat liv som inte längre kan förlita sig på av tidigare generationer upptrampade spår.

Som en kompass inför framtiden
navigerade tjugoåringarna enligt
dessa skötsamhets-, framgångsoch
återupprättelseideal.

När Susan pratar om hur otacksamt livet är trots att hon sköter sig och hon ändå kan välja att göra det bra för sitt barn, när det enligt Anders är problematiskt med alltför ensidigt karriärsträvande och att det gäller för familjemedlemmarna att hitta nya vägar att samarbeta på, och när livet för Cecilia alltid har inslag av kris och att hon försöker hantera det genom att lära känna sig själv – vad har detta för betydelse när det gäller psykoterapi och hur relaterar det till den socialkonstruktivistiska kritiken av psykoterapi?

Som jag ser det tänker vi terapeuter inte alltid på att det som berättas ingår i en kulturell kontext samtidigt som det kan vara ett ytterst potent styrmedel för den enskilda individen. Vi förstår nog inte alltid att vi är med i processer där klienter söker nya kulturella meningssammanhang, det vill säga nya sätt att skapa illusionen om en sammanhängande värld att vara älskad och accepterad i, eftersom tidigare inte längre fungerar. Vi förstår nog inte heller alltid hur skickliga vi är på att lära ut individualiseringsstrategier och att vi nog brister i att tillsammans med våra klienter söka alternativa värden att leva efter.

Är då allt vi lyssnar på från våra klienter diskursiva konstruktioner eller finns det också något mer absolut för oss som psykoterapeuter att förhålla oss till?

Psykoterapi och affekt

Filosofer har under senare år utsatt socialkonstruktivism och diskursanalys för en del kritik. Denna har bland annat gällt den risk som finns att med dessa perspektiv hamna i fullständig relativism och kartesiansk dualism genom en ensidig betoning av språk och diskurs. Enligt den kritiska realismen finns sådant som är mer absolut än den bild av verkligheten som socialkonstruktivismen ger (Bhaskar 1989; Sims- Schouten, Riley & Willig 2007). Man menar att det finns en materiell dimension i våra liv som åtminstone delvis är icke-diskursiv, till exempel det kroppsliga. Allt oftare hävdas det att ett paradigmskifte är på gång inom samhällsvetenskapen från en betoning av språket till en betoning av affekten (Clough 2007). Människans affektliv lyfts här fram som en central drivkraft i det sociala och kulturella och ses som en analytisk kategori vid sidan av, påverkad av och invävd i men inte reducerbar till språk och diskurs (Cromby 2007). En allt vanligare ståndpunkt är idag att ökad kunskap om affekter kan vara vägen ut ur en social, diskursiv och lingvistisk determinism (Hemmings 2005). Metodologiskt innebär detta att andra teckensystem än det symboliska uppmärksammas, till exempel sensuella, kroppsliga och kinestetiska.

Ett exempel på intresset för detta är att avslutningsnumret av Critical Psychology (nr 21, 2007) helt ägnas åt affekter. Värt att notera är den centrala roll psykoterapi spelar. Flera artiklar handlar nämligen om motöverföring, särskilt då de starka affektiva och somatiska reaktioner som kan förekomma hos psykoterapeuten och är ett uttryck för omedveten, icke verbal kommunikation mellan klienten och psykoterapeuten (Campbell 2007; Baraitser & Frosh 2007). Det tycks alltså som om den kritik psykoterapi utsatts för av kulturrelativistiska förespråkare nu inom samhällsvetenskapen ersatts av uppfattningen att psykoterapi är en intressant kunskapskälla. Inom psykologi och psykoterapi har till exempel Allan Schore (2003a, 2003b) fått en betydelsefull roll när han relaterar modern neurobiologi till affektpsykologi och psykoanalys. Han anser att vi idag befinner oss i den situationen att vi både kan använda oss av psykologiska och neurobiologiska förklaringsmodeller i förståelsen av det mänskliga affektlivet, och att det inte längre är möjligt att använda psykologiska förklaringsmodeller som inte också inkluderar neurobiologisk kunskap. Det dialektiska förhållandet mellan psyke och soma blir här utgångspunkt för ett paradigmskifte inom psykologin.

Enligt Bauman (2001) präglas
individen i senmoderniteten i allt
högre grad av den ständiga krisen
och det ständiga identitetsarbetet.

Schore konstaterar bland annat att det är i den högra hjärnhalvans orbifrontala cortex som bearbetning av känslomässig information sker. Denna sker omedvetet och implicit, och det är här som våra mest grundläggande uppfattningar om oss själva och omvärlden danas i form av de tidigaste anknytningsmönstren. Det avgörande är här det allra tidigaste, icke verbala samspelet mellan barnet och anknytningspersonerna. De senares förmåga till affektiv intoning och reglering är av avgörande betydelse. I den vänstra hjärnhalvan dominerar där - emot de medvetna och språkliga funktionerna. Här etableras det medvetna och explicita självet. Schores uppfattning om de båda hjärnhalvornas olika sätt att fungera kan ses som stöd för det extradiskursiva, det vill säga att inte all subjektivitet är symbolisk.

Även om det oftast finns överensstämmelse mellan implicita och explicita själv- och objektbilder finns det alltid sådant som det explicita självet inte kan bearbeta och hantera med hjälp av symbolik. Speciellt tydligt blir detta enligt Schore då det uppstått allvarliga störningar i affektregleringen. Detta får konsekvenser för det sociala samspelet eftersom vissa sidor av det subjektiva dissocieras eller stängs av och därmed lever ett hemligt liv. Hur detta kan avslöjas och åtgärdas har blivit något av den moderna psykodynamiska psykoterapins specialitet. Via motöverföringen avslöjar klienten för psykoterapeuten de affekttillstånd som har med detta att göra. Med en alltför strikt diskursiv hållning finns det en risk att psykoterapeuten går miste om denna information och låter, så att säga, den vänstra hjärnhalvan dominera på den högras bekostnad. Jag skall här ge ett exempel.

I början av min yrkeskarriär som psykoterapeut hade jag en klient där jag inledningsvis varje session svettades ymnigt i min vänstra armhåla samtidigt som jag upplevde lätt yrsel. Mycket av min uppmärksamhet blockerades av detta och reducerade min förmåga att lyssna. Min handledare fick mig att förstå att jag här hade tillgång till betydelsefull information om klienten som det var viktigt att ta tillvara. Det hjälpte mig att förstå att klienten kommunicerade en djup skräck och osäkerhet som fick ett somatiskt uttryck i mig.

Affektiv kommunikation av den typ jag beskrivit är inte enbart av relevans för psykoterapeuter utan är också intressant för samhällsvetenskapen i stort. Egentligen är affektiv kommunikation bortom orden en kraft att räkna med i alla sociala sammanhang. Det kan då handla om hur både medvetna och omedvetna känslor av skräck, hat och sorg inverkar på allt från det lokala vardagslivet till de storpolitiska sammanhangen.

Den breda narrativiteten

Schore (2003b) anser att syftet med psykoterapi är att vara till hjälp för att hela det omedvetna. Detta sker genom att klienten får möjlighet att i det psykoterapeutiska samspelet med psykoterapeuten integrera material som tidigare varit dissocierat och därmed reglera sina affekter på ett nytt sätt. Psykoterapins uppgift är då inte främst att göra det omedvetna medvetet som den tidiga psykoanalysen hävdade. Man vänder sig mot en överskattning av det symboliska språkets betydelse och betonar hur viktig omedveten kroppsligt förankrad affektiv kommunikation är – något som också kan noteras inom narrativt inriktad psykoterapi. Stern (2005) menar att de första anknytningsmönstren kan ses som en berättelse i sig. Han är av uppfattningen att berättelsens mening inte är att ge en historisk sanning utan att ge livet en prägel av kontinuitet över tid, vilket är av central betydelse i anknytningen. Detta icke verbala varande benämner han den levda berättelsen till skillnad mot den berättade berättelsen som bygger på den symboliska återgivningen. I psykoterapi är det psykoterapeutens uppgift att hjälpa klienten att utveckla både sin levda och sin berättade berättelse. Detta innebär att psykoterapeuten måste tillåta sig att dras in i både en affektiv och en symbolisk kommunikation med klienten. Att både vara tillsammans med och lyssna på klienten, allt för att hon eller han ska kunna pröva nya förhållningssätt och finna nya sätt att se på sig själv, sin omvärld, sin historia och sin framtid.

Allt oftare hävdas det att ett
paradigmskifte är på gång
inom samhällsvetenskapen
från en betoning av språket
till en betoning av affekten.

En sådan bred narrativ hållning är enligt min mening något som inte enbart är av värde vid framtida utövande av psykoterapi utan kan också tillämpas inom samhällsvetenskapen i stort. Det skulle innebära att man beaktar vad som är väsentligt i såväl den diskursiva tankeströmningen som den affektiva. Narrativitet blir då inte synonymt med diskursivitet och symbolisk representation, vilket det ofta förväxlas med. Paul Ricoeur (1984, 1985, 1988) visar i Time and Narrative att historievetenskapens syn på berättelsen kan användas som en generell modell för all vetenskap. Han utgår från motsättningen mellan en yttre kosmologisk tid som är ”oändlig” och en inre, privat upplevelsetid som är ”dödlig”, två tidsupplevelser som kopplas samman i berättelsen. Här kan både det subjektivt upplevda och objektets framträdelseformer bli delar av det som berättas. Det materiella och det biologiska kan ta plats vid sidan om och samspela med de diskursiva konstruktionerna. Detta breda perspektiv lyfter fram hur krafter bortom orden med ordens hjälp söker sitt uttryck och en mottagare.

Slutord

Jag har i denna artikel diskuterat två centrala samhällsvetenskapliga tankeströmningars influenser på psykoterapi, och också i någon mån den roll psykoterapi har när det gäller hur mänsklig subjektivitet kan uppfattas. I huvudsak är det vad som skiljer perspektiven från varandra som uppmärksammas. Samtidigt, vilket måste poängteras, finns det i synen på subjektivitet sådant, vilket till exempel Stern och Ricoeur visar, som förenar och bidrar till att dessa strömningar väl kan samsas inom ett brett anlagt narrativt perspektiv. Något som också förenar det diskursiva och affektiva perspektivet är synen på subjektivitet som mer flytande, mer upplöst och mer i ständigt samspel med omvärlden än den traditionella föreställningen om människans subjektivitet som en sammanhållen enhet. Det affektiva perspektivet visar hur självets gränser upplöses i mellanmänskliga möten genom vad Tomkins (1962) kallar affektiv smitta, och det diskursiva perspektivet gör oss medvetna om att synen på oss själva och omvärlden ingår i ett vidare sammanhang där språk, makt och kollektivitet är centrala ingredienser.

Denna syn på subjektivitet innebär att psykoterapeut och klient befinner sig i en ständigt pågående kommunikation där deras själv temporärt upplöses i ett affektivt möte bortom orden och medvetandet samtidigt som det psykoterapeutiska mötets du och jag ingår i en symbolisk livsvärld som sträcker sig långt bortom här och nu. Ett liknande synsätt framför Sandler (1993) när han menar att subjektivitet innebär ständig rörelse från en medveten föreställning av att vara ”jag” till en omedveten sammansmältning med omvärlden och ett ”icke-jag” följt av ett återvändande till att vara ”jag”. Själva den terapeutiska potentialen finns enligt honom i denna process och möjliggör nyorientering och konsolidering. Det gäller alltså för psykoterapeuten att följa subjektivitetens rörelser in i affektiv sammansmältning och ut i livsvärldens geografi trots kravet på att återkommande kunna upprätthålla den nödvändiga illusionen av att ha ett sammanhållet själv.

Referenser

Återfinns i Insikten 2/10

 

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se