Tillbaka till förstasidan Information om föreningen 

Psykoterapi & Psykoterapeuter           Tidskriften Psykoterapi           Föreningen & Arbetsgrupper           Sök en psykoterapeut

Förorten brinner 2009 - bild från Youtube

Förorten brinner – en psykoanalytisk läsning

av Annika Stiebe

Skadegörelse, anlagda bränder, stenkastning mot allmänna kommunikations medel, polis och räddningstjänst. Under sensommaren och hösten 2009 har det rapporterats om ungdomsuppror i förorterna till Göteborg.

Göteborg är just nu en stad drabbad av våld och naturligtvis är grupperingarna flera. Men för att måla med den breda penseln: det finns grövre kriminella och det finns ungdomar som är mindre belastade. Och det är de senare vars handlingar uppmärksammats den senaste veckan. I tisdags kväll attackerades en polisbil då den körde in i stadsdelen Backa på Hisingen. Maskerade ungdomar kastade sten och golfbollar, en bil stacks i brand. Natten till torsdagen larmades polisen om stenkastning mot bussar och spårvagnar samtidigt som än fler bilar eldhärjades. (DN 2009-08-20)

Polisen betonar initialt att händelseförloppet inte kan jämföras med upploppen i Paris förorter eller Rosengård i Malmö, utan följer ett eget mönster. Man konstaterar att konflikterna snarare är knutna till enstaka individer än till olika grupperingar. Mats Palmgren, intendent vid polisen i Göteborg, berättar att det handlar om yngre killar som drivs på av enstaka äldre, ”hos oss är det lokala ungdomar som bråkar”. Klas Forsberg, stadsdelschef i Backa, håller med: ”det finns inte någon generell konflikt, som allting skulle kretsa kring; bråken som uppstår är oftast knutna till individer”. 

En vecka senare får vi veta att oroligheterna spridit sig från Biskopsgården och Backa på Hisingen till de västra delarna av Göteborg, Tynnered och Västra Frölunda. Bertil Claesson, kommissarie i Göteborg, anger nu att upploppen kan ha ”tagit sig en organiserad form, med någon eller några som för oroligheterna framåt”. Han berättar om tisdagsnatten:

Under mindre än en timmes tid sattes flera bilar i brand, på Hisingen, i Majorna och i de nordöstra stadsdelarna. Någon ringde räddningstjänsten och sa att en man låg medvetslös. När polis och räddningstjänst kom till platsen stod en grupp ungdomar på en gångbro och kastade sten och en glashammare, som används för att slå igenom bussfönster, mot räddningsteamet (DN 2009-08-28).

Den 18 oktober utlyser polisen en presskonferens där man berättar att ett antal larm som kommit från Backa varit falska, med syfte att lura utryckande poliser i bakhåll. Scenariot som upprepats är att någon ringer 112 från en kontantkortsmobil med okänt nummer och meddelar att något allvarligt har hänt. När polispatrull sedan anländer, dyker maskerade unga män upp från gömställen beväpnade med påkar och golfbollar. Polisen varnar allmänheten för att sådana falska larm kan göra det svårt för polisen att orientera sig (GP 2009-10-19). Man talar om en form av ”police-fishing”, ett fenomen som på vissa platser i världen tagit sig så våldsamma uttryck att polisen på grund av risk för eget liv inte längre kan ge medborgarna skydd i vissa stadsdelar. 

Polisen arbetar med ett svårt bevisläge och anger även ungdomarnas låga ålder som orsak till att nästan inga häktningar görs. Man försöker på olika sätt förhindra att de ungdomar som en gång väl överskridit lagen rekryteras till olika kriminella gäng. Den fjärde september rapporteras om ett ökandeantal gripna och identifierade ungdomar, 70–100 stycken. Då många är omyndiga håller socialtjänsten ”bekymringssamtal” i hemmet med förälder. ”Vi pratar med dom om att det kan bli skadestånd som kan följa dem hela livet och att de kan bli omhändertagna om de sociala omständigheterna kräver det” (DN 2009-09-04 och DN 2009-09-06).

Inte nog med det våld som vänder sig mot poliser, brandmän och ambulansförare, förstörelsen innebär även stora utgifter för samhället. Den 17 september konstaterar polisen att 108 bilar skadats sedan bråken startade i augusti. Drygt två veckor senare (DN 2009-10-04) brinner ytterligare garagelängor, varav den ena totalförstörs. I efterhand får vi veta att 200 bilar rökskadades i garaget, fem blev helt utbrända och ytterligare femton fick direkta brandskador (GP 2009-11-15). Bilbränderna fortsätter (DN 2009-10-16b) och försäkringsbolagen reagerar (GP 2009-10-16a). Trygg-Hansa berättar att skadekostnaderna till följd av bilbränderna ökat med sex miljoner för företaget. If Skadeförsäkringar meddelar att man överväger att höja premierna för bilägare i de mest drabbade områdena. På regeringsnivå höjs röster för att man bör låta föräldrarna stå för barnens brott (Metro 2009-10-06).

Då många är omyndiga håller
socialtjänsten ”bekymrings-
samtal” i hemmet med förälder.

I olika skeden spekulerar man kring huruvida oroligheterna är organiserade eller utslag av ren frustration. Beskrivningarna av upploppen förändras något under tidens gång. Initialt betonas att de inte genomförs av organiserade kriminella gäng, utan av enstaka individer, senare talar man om ”ungdomar i grupp”. Bränderna som anläggs runtom i förorterna tycks ha olika orsaker, en del anges vara rena försäkringsbedrägerier (DN 2009-09-15). Då det gäller orsakerna till upp loppen tenderar man i efterhand ändå att se en viss systematik. Polisintendent Mats Palmgren förklarar angående upploppen i Biskopsgården: ”Det är organiserat på så vis att vi ser hur de äldre utövar ett ledarskap över de yngre och förmår dem att utföra brottsliga gärningar.” Han framför tanken att det inte bara rör sig om nyrekrytering, utan att etablerade kriminella med sitt inflytande försöker skapa oro och befästa sin makt över specifika områden. ”De yngre vill kvalificera sig, bli bekräftade, bli någon i de här miljöerna” (GP 2009-10-28).

I media undrar man vad ungdomarna vill förmedla, utan att kunna ringa in någon specifik fråga. Inga direkta politiska krav framförs och försöken till dialog lyser med sin frånvaro. Man konstaterar att arbetslöshet och utanförskap antagligen bidrar till händelseutvecklingen, även om de inte kan förklara den. Röster från några ungdomar anger ”polistrakasserier” som anledning till upploppen. Man anklagar polisen: ”De drar oss alla över en kam!” (GP 2009-10-16c). Det som av ungdomarna utpekas som utlösande händelse har dock vissa likheter med vad som utlöste händelseutvecklingen i Paris 2005, även om förödelsen där var långt mer omfattande. I båda fallen berättas initialt om något som uppfattas vara ett felaktigt ingripande av polisen. I Paris startade upploppen efter att polisen förhindrat ett inbrott. Två unga män som befunnit sig på platsen avled då de gömt sig i en transformatoranläggning. I Göteborg greps och anklagades en ung kille för att ha planlagt en brand. Reaktionerna som följde spred sig bokstavligen som en löpeld runt staden.

På Youtube finner man mängder av urklipp ur nyhetssändningar och dokumentära filmer som å ena sidan exponerar ungdomarnas upplopp och å andra sidan visar långa sekvenser med poliser som utför kroppsvisiteringar eller andra ingripanden. De illustrerar något som liknar en polisstat. Ett slags offrens rättmätiga uppror mot en våldsverkandemakt (Förorten brinner 2009: Stockholm, Malmö, Göteborg). Filmerna tycks förhärliga våldet. Vad representerar då polisen för dessa till övervägande del invandrade ungdomar? Och hur ska man förstå att ursinnet därutöver vänder sig mot materiella värden, skolor, fritidsgårdar och mot andra viktiga samhälleliga instanser såsom ambulans och räddningstjänst? Händelserna uppvisar drag av den förinstitutionella situation som Sigmund Freud menar karaktäriserar ”naturfolkens psykologi”.

”I begynnelsen var dådet”

Enligt Freud är samhället uppbyggt kring ett brott. Den freudska myten berättar om ett ursprungligt fadermord. Utifrån sin analys av den monoteistiska religionen och socialantropologiska fynd gällande så kallade primitiva stammars sedvänjor med avseende på tabu och totemism, försöker han rekonstruera de förinstitutionella skeenden som ligger till grund för kulturutvecklingen. Freud stöder sig på Charles Darwin då han framför antagandet att människan innan grundandet av en på samhälleliga institutioner reglerad samvaro levde i små horder. Urtidsmänniskans tillvaro var enligt honom farofylld och hon eftersträvade direkt lusttillfredsställelse. Horden regerades av en brutal och svartsjuk hanne som hade ensamrätt till alla honorna. Sönernas liv i horden var hårt. Om de väckte faderns misshag blev de dräpta eller utstötta. En dag slöt sig de fördrivna sönerna samman. De dödade fadern och införlivade honom. Den hatade och fruktade fadern var emellertid samtidigt en dyrkad förebild. När de väl tillfredsställt sitt hat och tillägnat sig hans kraft, överväldigades de av tillgivenhet för honom. ”Den döde blev nu starkare än den levande hade varit; allt detta som vi än idag ser i människors öden. Vad han tidigare förhindrat genom sin existens, det förbjöd de nu sig själva i den psykiska situation som är oss så välbekant från psykoanalysen som lydnad i efterhand” (1912–13, s 515).

Den våldsverkande urfader
som myten beskriver ges
auktoritet först såsom död.

Ångern ledde sönerna till att sinsemellan upprätta ett samhällsfördrag. Man förband sig härmed att inte döda varandra för att i framtiden förhindra en upprepning av det dåd som ägt rum och man avsade sig den åtrådda rätten till hordens kvinnor genom påbudet om exogami. Dessa två förbud, förbudet mot att döda och incestförbudet, härleder Freud ur sådana omedvetna aggressiva och libidinösa impulser vars överträdande åter skulle leda till samhällsordningens upplösning. ”Därvid uppkom den första formen av social organisation med driftförsakelse, erkännande av ömsesidiga förpliktelser, upprättande av bestämda institutioner som förklarades som obrottsligt heliga, alltså begynnelsen till moral och rätt” (1939, s 119-120). Freud sluter sig till att sådana faktiska historiska händelser antagligen utspelades upprepade gånger, innan den första samhällsordningen kom till stånd. Hans analyser visar hur spåren av detta dåd fortsättningsvis kan skönjas i religion, moral, konst och samhälle. Psykoanalysen visar hur den psykiska realitet som myten beskriver bearbetas på olika sätt av det mänskliga subjektet.

Vad är auktoritet?

Den våldsverkande urfader som myten beskriver ges auktoritet först såsom död. Låt oss lyssna till den tyskfödda judinnan och politiska teoretikern Hanna Arendt (1906–1975) för att bättre förstå innebörden i själva ordet auktoritet. Termen har ett romerskt ursprung. Auktoritet, lat. auctoritas, kommer från augere som betyder utvidga, ”vad auktoriteten eller de som har auktoritet ständigt utvidgar är grunden” (s 134) skriver hon och påminner om skillnaden mellan tyrannen som härskar i enlighet med egenintresse och ett auktoritärt styre som alltid är bundet av lagar. I Rom överfördes eller gick auktoriteten i arv från de som lagt grunden, förfäderna. Arendt betonar att det mest framträdande draget hos de som innehade auktoritet var att de inte hade makt. Makten tillhörde folket medan senaten tillskrevs auktoritet. Arendt förtydligar: ”Auktoritet innebär en lydnad där människor har kvar sin frihet” (1954, s 116). Att vara den som utmanar auktoriteten innebär dock alltid ett mått av risktagande, då dess mandat upprätthålls av folkmassan. 

Den freudska myten visar hur den samhälleliga gemenskapen ursprungligen uppstod ur en mellanmänsklig överens kommelse, en gemensam pakt. Ett antal symboliska lagar ersatte tyranniet. Medborgarnas stöd som ger makt åt ett lands statsorgan kan således betraktas som en förlängning av det samtycke som initialt gett lagarna kraft. Freud understryker:

Den mänskliga gemenskapen möjliggöres först genom en majoritet, som är starkare än och håller ihop mot varje enskild. Denna gemenskaps makt uppträder som ”rätt” gentemot den enskildes makt som kallas ”brutalt våld”. Detta ersättande av den enskildes makt med det gemensammas makt är det avgörande kulturella steget. Dess väsen består i att gemenskapens medlemmar inskränka sina möjligheter till behovtillfredsställelse, medan den enskilde givetvis inte känner någon sådan gräns. (1930, s 48-49)

Makten behöver i motsats till våld, skriver Arendt, aldrig rättfärdigas, men den kräver legitimitet. Man måste skilja mellan våld och makt även om det händer att de uppträder tillsammans. Makt kräver, framhåller hon, en grupptillhörighet och bemyndigande. ”När legitimiteten ifrågasätts vädjar den alltid till det förflutna, medan ett rättfärdigande alltid hänför sig till ett mål som skymtar i framtiden. Våld kan vara berättigat, men det kan aldrig vara legitimt” (1969, s 52). Makten måste man, enligt henne, förstå såsom inneboende i själva förekomsten av en politisk gemenskap, medan dess legitimitet endast kan härledas från gruppens ursprungliga förening.

Våld kan vara berättigat, 
men det kan aldrig vara legitimt.

Samtidigt, påminner oss Freud, gör man en missbedömning om ”man inte tar hänsyn till att rätten ursprungligen var den råa styrkan och än idag inte kan undvara stödet av våld” (1932, s 33). Då våldet är ett sätt att hålla maktstrukturen intakt mot individuella angrepp är det emellertid lätt att blanda samman de två, eller endast se makten som våldets ansikte utåt. En sådan förblandning mellan våld och makt verkar ha varit för handen under sensommarens och höstens upplopp. Ungdomarnas lättända raseri mot rättsordningens väktare verkar inte skilja den demokratiska gemenskapen från de ingripanden som krävs för att upprätthålla den. Även om bränderna är allvarliga i sig, så uppfattar kommissarie Bertil Claesson att man som polis idag möter något som han upplever vara ännu farligare, en ”svårförklarad rädsla hos allmänheten” som ökat under de senaste åren. ”Vi möter väldigt få personer som vill prata med oss. Det är nästan det otäckaste. Och då pratar jag om vuxna. Vi har väldigt många rädda vuxna därute” (GP 2009-11-15). Det kan i sammanhanget tyckas anmärkningsvärt att man i massmedia ofta på ett till synes onyanserat sätt går ut mot och skärskådar polisens verksamhet. Man lyfter ofta negativ kritik, men talar inte om svårigheterna inbegripna i deras arbete och det uttrycks sällan stöd för polisens samhällsinsatser. Med tanke på ungdomarnas uttalade vrede mot ordningsmakten så skulle man kunna tänka sig att detta slag av journalistik tenderar att ytterligare underblåsa raseriet. 

Försakelse snarare än frihet

Enligt Freud har individens frihet som sådan inget kulturvärde. Den var störst före kulturens inträde. Människan betalar med sin egen frihet för att ta del av de samhälleliga institutionerna och kulturutvecklingen. I Vi vantrivs i kulturen ställer han sig frågande inför den av människan uttryckta kulturfientligheten, då kulturen ju snarare utgör ett skydd mot olika former av lidande än orsakar det. Men, han tillägger att de försakelser kulturen avkräver den enskilde ingalunda utgör ett fullgott skydd. Naturens krafter, den egna kroppen och andra människor kan fortfarande orsaka oss lidande. Han anger även vissa svårigheter som härrör ur kulturens själva väsen:

Utom den driftsinskränkningens läxa, som vi äro förberedda på, tränger sig inpå oss faran av ett tillstånd, som man skulle kunna kalla ”massans psykologiska misär”. Denna fara hotar först och främst, där den samhälleliga gemenskapen huvudsakligen är grundad på medlemmarnas inbördes identifikation, under det ledarpersonligheter icke kommer att få den betydelse, som borde tillfalla dem vid massbildningen. (1930, s 76-77)

I sin studie av massans psykologi (1921) har Freud visat att det som förbinder människorna till varandra å ena sidan består av ett libidinöst band till ledaren och å andra sidan av identifikationer med de andra i gruppen. Han härleder de sociala anlagen ur fientlighet och vad som senare framstår som solidaritet ur en ursprunglig avund. Det är först genom kärleksfulla band till samma objekt, som avund och rivalitet kan omvandlas till identifikation. Gruppen, skriver Freud, består av ”ett antal individer som satt ett och samma objekt i sitt jagideals ställe och som till följd av det i sitt jag har identifierat sig med varandra” (s 133). Han återför de två formerna av förbindelser i gruppen på en inre klyvning. Skillnaden mellan dem består i huruvida ”objeket placerats i jagets eller jagidealets ställe”(s 131). Om gruppmedlemmarnas inbördes relationer framträder vara av narcissistisk karaktär, så är relationen till ledaren av annan art. Relationen till ledaren lyfter Freud upp som den viktigaste för gruppens fungerande. Försvinner ledaren uppstår åter splittring. Individerna kommer då att åter vara hänvisade till identifikationer sins emellan. Kanske kan man utifrån denna Freuds iakttagelse och det faktum att upploppen inte på ett enkelt sätt uppfattas vara organiserade, förstå den löpeld som smittat av sig mellan ungdomarna i Göteborgs förorter. Vid sina ingripanden berättar polisen (DN 2009-08-20) att man observerat att fortsatta oroligheter kan förhindras om man lyckas ”plocka bort” personer som för vissa unga framstår som något slag av lokala ideal.

Försakelsen som grundlägger den mellanmänskliga gemenskapen leder även till upprättandet av en inre gräns. Med avseende på den sociala driftens formerande hänvisar oss Freud till familjen. Det förbjudna är till en början en akt för vilken barnet riskerar att förlora föräldrarnas kärlek och därför måste barnet undvika det. Om vi följer Arendt så får auktoriteten sin kraft varken genom tvång eller övertalning, båda dessa hållningar underminerar den, utan av att den erhållit legitimitet, varpå önskan att underkasta sig följer. Psykoanalysen tillskriver denna kärlekshandling en avgörande funktion. Om det lilla barnets förhållande till föräldrarnas auktoritet skriver Freud: ”Det uppkom en känsla av säkerhet och tillfredsställelse, så ofta man av kärlek till föräldrarna åstadkommit en driftförsakelse. Denna behagliga känsla kunde inte anta den egendomliga narcissistiska egenarten hos stoltheten, förrän auktoriteten själv hade flyttats in och omskapats till att bli en del av jaget.” (1939, s 162). För många människor har emellertid auktoriteten aldrig internaliserats, framhåller han, utan samhället endast övertagit dess funktion. Det raseri som av ungdomarna till synes urskillningslöst riktats inte bara mot polis, utan mot såväl skolor, ambulans, räddningstjänst, liksom andra viktiga samhällsinrättningar, blir på ett annat sätt möjligt att förstå om man ser det som angrepp på vad som uppfattas vara en fallerande faders funktion, en fadersfunktion som på olika nivåer förlorat legitimitet.

I avsaknad av en kärleksfull far

Den kris i fadersfunktionen som kännetecknar den moderna människan bör, enligt Julia Kristeva (1983), förstås utifrån erosionen av faderskärleken snarare än utifrån själva förbudet. ”Fadern i individens förhistoria”, såsom den som utgör ett stöd för moderns kärlek (barnets far, moderns far eller fadern som en utomfamiljär symbolisk agent), förmedlad till barnet via modern som någonting bortom henne, upplåter ett tidigt första rum mellan modern och barnet. Det är således inte lagen i sig, utan upplevelsen av att vara älskad och önskan att besvara denna kärlek, som gör att lagen kan träda i kraft. När det gäller dagens situation framhåller hon (1993) att många människor tycks sakna tillgång till ett sådant ”inre rum”. De ”nya själssjukdomarnas” svårighet att representera såväl inre som yttre konflikter, leder till att problem istället uttrycks direkt via utageranden, social vandalism, drogmissbruk eller genom andra försök att upphäva inre tomhet och upplevd meningslöshet.

Relationen till ledaren lyfter
Freud upp som den viktigaste
för gruppens fungerande.

Förortens ungdomar, många av dem med invandrarbakgrund och erfarenheter från ett annat statsskick, verkar lida av ett utanförskap som försvårar upplevelsen av delaktighet i det nya samhället. En av basketspelarna från elitserielaget Gothia Basket (laget nattvandrar med föräldraföreningarna i de oroliga områdena) berättar om ett möte i natten. ”Vi träffade ett par unga killar som undrade vad vi gjorde ute. De sa ”det här är Irak, ni borde inte vara här”! (DN 2009-08-30). Uttalandet röjer en upplevelse av att ännu inte ha tagit plats i det nya landet. Ändå tycks ungdomarna söka någon form av särskiljande bekräftelse. Förebråelsen gentemot polisen, ”de drar oss alla över en kam!”, uttrycker en önskan om att bli sedd såsom skild från andra. Kristeva konstaterar:

Den våldsamhet med vilken främlingsproblemet idag ställs har troligen sin förklaring i den kris som utmärker de religiösa och moraliska restriktionerna. Våldet orsakas framför allt av att våra samhällen föreslår en integrering av främlingskapet som visar sig vara oacceptabel för den moderna människan som inte bara är angelägen om sin nationella och etniska skillnad, utan framför allt om sin subjektiva, oreducerbara skillnad. (1988, s 18)

För Kristeva är lösningen på främlingens dilemma varken segregering eller ”välkomnande till ett samhälle som upphäver honom” (s 18), utan ett införlivande av de skillnader som han bär med sig. Med avseende på upploppen i Paris fäster hon vår uppmärksamhet vid att det man attackerade framför allt var föremål för avund. Hon betonar även att behov av ideal, erkännande och respekt kom till uttryck i denna kamp mot diskrimination (2006). Man kan konstatera att förortsungdomarna såväl i Paris som i Göteborg genom att ”bränna andras stålar” och därigenom utmana samhällsekonomiska intres sen väckte om än inte erkännande så åtminstone viss uppmärksamhet.

Kristeva uppfattar en utbredd nihilism hos dessa känsliga, socialt missgynnade ungdomar som hon jämför med ett ”för-religiöst behov att tro, grundläggande för det psykiska livet tillsammans med och för andra” (s 22). Hon betonar vikten av att man förser dem med ideal. Vad individerna som känner sig hotade av dessa tillstånd efterfrågar, menar hon, är en genuin erfarenhet. De ger auktoritet åt den som erbjuder en sådan (2002, s 91).

Behrang Miri, rapartist och ungdomsarbetare i Rosengård, verkar dela hennes mening. Han försöker via ungdomarnas intresse för hiphop ge dem tillgång till en såväl språklig som samhällelig gemenskap. Hiphopen är för honom en rörelse som förmår organisera ungdomar, samtidigt som den ger dem möjlighet att återuppfinna det svenska språket och därmed göra det till sitt eget. I förlängningen tänker han sig att sångtexterna även ger möjlighet att lyfta aktuella frågeställningar och därigenom utöva ett samhälleligt inflytande (Kunskapskanalen 2009-10-20). Då Göteborgs Posten (2009-11-07) publicerar artikeln om Tolga Öncü, uppväxt i Rosengård och idag en av Ikeas tyngsta chefer med budget på 12 miljarder kronor, undrar man om även detta är ett försök att förse unga utstötta med ett samhälleligt ideal.

Det man attackerade framför allt
var föremål för avund.

Följer vi Kristeva så finns det dock uppenbara risker i ett sådant utmålande av den moderna människan såsom kapitalistiskt mätbar, då kommersialiseringen av individen tenderar att eliminera den enskildes subjektivitet. Konstnären, författaren, filosofen, den intellektuelle och psykoanalytikern erbjuder, menar hon, på annat sätt, plats för en subjektivitet i vardande.

Vad är revolt?

Auktoritetsfrågan har en central plats såväl för det mänskliga subjektet som för samhälls livet. Lika väsentligt är emellertid behovet att överskrida auktoriteten. Revolten är, menar Kristeva (2000), oundgänglig såväl för det psykiska livet som för samhället. Den utgör en förnyande livgivande kraft så länge som den motstår förstelning. Kristeva undersöker ordets etymologiska härledning och de historiska tillämpningarna. Hon associerar dess etymologi med bland annat återvändande, upprepning och förstörelse. Semantiskt markerar ordet såväl rörelse som en referens till tid och rum. Revolten måste för att kunna förnya ha ett förhållande till historien och den måste lyckas förmedla något nytt för att åter sätta samhällslivet i rörelse. Utifrån hennes klargöranden kan förortsupproren inte betecknas som en revolt i ordets sanna bemärkelse. Förortsungdomarnas handlingar framstår inte som uttryck för betydelsebärande ifrågasättanden, utan verkar snarare få sin smittsamma kraft utifrån den identifikatoriska upplevelsen av ”att inte höra till”. Betraktaren blir här lämnad åt sina egna fantasier, utan att kunna förstå det som äger rum. Ingen dialog eftersträvas och inga omstörtande tankar förmedlas. ”Att tänka är att revoltera, att vara i meningens rörelse och inte i rörelserna på gatan…”, framhåller Kristeva (2002, s 39).

Låt oss återvända till Freud (1912-13) och den utveckling som han försökte fånga. Han tänkte sig att människans andliga utveckling gått från animism, där hon tillskriver den egna tanken allmakt och därmed gör sig själv maktfullkomlig, via den religiösa, då hon skänker auktoriteten till gudarna, fram till den vetenskapliga, varpå hon snarare erkänner sin egen litenhet inför verklighetens lagar. Han var dock inte förmögen att fullt ut uppfatta den samhällsutveckling som sedan skulle följa. Själv lade han på Albert Einsteins fråga, hur man på bästa sätt förhindrar krig (1932), fram en ”utopisk” förhoppning om att människorna slutligen skulle välja att underkasta sig en ”förnuftets diktatur”. Han önskade att man kunde skänka auktoritet åt ett antal självständigt tänkande, sanningssträvande människor, ”oåtkomliga för skrämselförsök”, som därigenom skulle få en viktig samhällsbärande funktion. Problemet som bland andra Arendt lyfter upp är emellertid att det moderna samhället utmärks av att man snarare utraderat praktiskt taget alla traditionella auktoriteter.

Idag borde vi ha skäl att lägga till den senaste och kanske mest maktfullkomliga formen av ett sådant herravälde: byråkratin, eller den styrelseform där ett komplicerat system av administrativa organ härskar och där ingen enskild, varken en enväldig eller en medlem av en elitgrupp, varken få eller många, kan ställas till ansvar, och som därmed strängt taget borde kallas för nullokrati, ingenmansvälde. (1969, s 40) 

Arendt anser nullokratin vara den mest tyranniska av styrelseformer eftersom där inte finns någon som kan svara för de åtgärder som vidtagits. Kristeva, såväl som Arendt, gör läsaren uppmärksam på en likhet mellan dagens demokratier och de totalitära systemen, på så vis att båda styrelseformerna lett till att en meningslöshet instiftats i tillvaron. Kanske måste frånvaron av de missanpassade ungdomarnas dialog även relateras till en sådan samhälls ordning, det vill säga konsekvenserna av att det i många sammanhang idag ingen auktoritet finns att söka svaren hos? Därmed finns inte längre något, varken att vinna eller att förlora.

I sina resonemang om samhällslivets utveckling angav Freud att avgörande för mänsklighetens öde kommer att vara ”om och i vilken grad det skall lyckas dess kulturutveckling att bli herre över den mänskliga agressions- eller självförintelsedriften” (1930, s 117). Härtill kan vi lägga Arendts påstående att våldet, även om det kan omintetgöra makten, självt är oförmöget att skapa makt. Även om hennes konstaterande inte kan få våldet att upphöra, så pekar det åtminstone ut gränserna för vad man därmed kan åstadkomma.

Litteraturförteckning återfinns i originalartikeln, Insikten nr 1 2010.

 

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: rpc@rpc.nu

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar RPC med?
Hur arbetar RPC?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2015
Webmaster: web@rpc.nu