Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande1

Daniel Sykes

Vad innebär det, i grundläggande bemärkelse, att arbeta som psykoterapeut? Vilka egenskaper krävs och hur odlar och utvecklar man dessa? Vad sker egentligen på djupet i en psykoterapeutisk process och hur ger man denna process möjlighet att förverkligas?

Detta är några av de frågor jag många gånger återvänt till under mitt yrkesverksamma liv och som jag på olika sätt försökt besvara. Ett flertal bildade och kloka psykoterapeuter har bidragit med sina teorier och erfarenheter och genom detta fungerat som upplysta fyrar att navigera utefter då jag känt mig osäker och vilsen på min egen färdriktning. Deras tankar har för mig varit ovärderliga. Men istället för att upprepa vad dessa kloka män och kvinnor redan formulerat vill jag i denna artikel ta hjälp från ett helt annat håll än det psykoterapeutiska när jag på nytt angriper frågan vad det i grunden innebär att verka som psykoterapeut.

Den japanske författaren Haruki Murakami har i boken Författare till yrket (2017) tagit sig an frågan vad som krävs för att över längre tid arbeta som romanförfattare. När jag begrundar Murakamis reflektioner och slutsatser slås jag av de många likheter och paralleller som tycks finnas mellan romanskrivande och arbetet som psykoterapeut. Så vad skulle då ske, om man låter det Murakami menar präglar en författares verksamhet, kasta ljus över de villkor som gäller för en psykoterapeut? Kan en sådan korsbefruktning hjälpa oss psykoterapeuter att navigera i det ofta svårbemästrade och osäkra hav som den kliniska verkligheten erbjuder?

Ett omständligt, tidskrävande och till synes onödigt arbete

En fråga som de som söker min hjälp ibland direkt men oftast indirekt ställer, är hur lång tid man kan förvänta sig att det psykoterapeutiska arbetet ska ta. ”Hur länge ska jag behöva stå ut med mitt lidande?” eller ”Hur lång tid tar det att förändras?” är exempel på sådana frågor. Det är i all den ångest och smärta som en person kommer släpande på, lätt att som psykoterapeut dras med i en önskan att söka en snabb lösning. Men att ha tidspress och effektivitet som drivkrafter till förändring hjälper enligt min erfarenhet föga. Den psykoterapeutiska processen tar ändå den tid den tar.

Men jag tänker alltid att människor som är oerhört snabbtänkta och sådana som besitter ovanligt stora kunskaper nog inte passar för att skriva skönlitteratur. Det beror på att skrivandet av skönlitteratur – berättandet av historier – är en handling som sker i låg hastighet, på låg växel (Murakami, 2017, s. 15).

Därmed menar jag inte, och här kanske psykoterapi och romanskrivande skiljer sig åt, att psykoterapeutisk förändring alltid tar lång tid. Den kan ske snabbt eller i långsam takt, gradvis eller i plötsliga ryck. Poängen är att den inte kan kontrolleras. Psykoterapi påminner på detta vis om segling. Det handlar om att lära sig bemästra naturkrafterna, vilket i psykoterapins fall går ut på att möta människans känsloladdade inre. En seglare kontrollerar inte vindarna eller vågorna, utan lär sig att använda dessa krafter. Hur lång tid det tar att nå fram dit man vill beror på hur kraftiga och förrädiska vindar och vågor man har att göra med, och hur stabil farkost man har till sitt förfogande.

Men att likna psykoterapi vid segling är en metafor som bara delvis fungerar. Psykoterapin är nämligen inte en resa i den objektiva verkligheten, utan i den subjektiva. En resa i en människas inre värld innebär inte att utforska något redan givet, utan att skapa. En människas inre landskap befinner sig i det Donald Winnicott (2003/1971) skulle benämna ett mellanområde, vilket innebär att det på en och samma gång upptäcks och skapas i det psykoterapeutiska arbetet.

I många fall använder författare något fragment de har i sitt medvetande, gör om det till en berättelse och försöker uttrycka det. Sedan använder de dynamiken i skillnaden mellan det ursprungliga fragmentet och den nya berättelsen, som föddes ur fragmentet, som en hävstång för att berätta något. Det här är ett omständligt och krävande arbete (Murakami, 2017, s. 16).

Så visst tar psykoterapi ofta lång tid i anspråk. Och precis som författare, får psykoterapeuter ofta försvara sig mot anklagelser om att hålla på med något onödigt. – ”Varför älta det förflutna, det går ju ändå inte att förändra? Varför inte se framåt istället? Varför göra saker så komplicerade?” – är synpunkter som vi psykoterapeuter kan få höra.

Författare är en sorts människor för vilka onödiga sysslor är nödvändiga. En författare skulle bestämt hävda att det omständliga, till synes onödiga arbetet är nödvändigt för att få fram sanningen och psykologin i berättelsen (Murakami, 2017, s. 18).

Sällan kommer dessa uppfattningar från de som söker vår terapeutiska hjälp, de som verkligen har rätt att ställa sådana frågor. Nej, kritiken tycks istället komma från personer som representerar vissa ideologiska föreställningar som verkar i vår kultur. Psykoterapin tror jag har, liksom romaner och annan konst, en inbyggd revolutionär kraft i sig. Den accepterar ingen samhällsordning som självklar och kan därmed uppfattas som hotfull för det rådande systemet. I vår tid – där marknadsliberalismens prestationsmänniska blivit norm – ses därför en psykoterapi som förutsättningslöst undersöker en människas inre, som i bästa fall meningslös och i värsta fall ett hot mot konsumtionslogiken (Peck, 2010).

Utan minne och begär2 – att ge upp behovet att förstå

Jag skulle förstås kunna skriva upp dem [iakttagelser ur livet] i en speciell anteckningsbok, men jag tycker att det är bättre att bara minnas dem. […] Dessutom händer det rätt ofta att man skriver ner något – och sedan glömmer av det för att man känner sig så lättad (Murakami, 2017, s. 86).

Som ny i psykologyrket förde jag alltid anteckningar under de första samtalen med en patient. Jag hade även på förhand bestämt ett antal frågor och teman som jag ville gå igenom. Allt detta var rester från min utbildningstid, där vi fått olika råd om hur bedömningssamtalet inför en psykoterapi kunde gå till. Men egentligen tror jag ingen hade sagt till mig att följa så fasta regler som jag faktiskt gjorde. Jag tror istället att det var min egen osäkerhet som drev mig till denna lite tvångsmässiga hållning. Men vid någon tidpunkt, jag minns faktiskt inte riktigt när, så förändrades detta. Jag slutade helt att skriva anteckningar under terapisessionerna och funderade aldrig över vilka frågor jag skulle ställa förrän jag satt med en patient framför mig. Till en början var detta lite skrämmande, men något i mina psykoterapier förändrades tydligt till det bättre från och med denna tidpunkt. Jag lyssnade bättre till, var mer närvarande och samspelade på ett mer levande sätt med, mina patienter.

I många fall är det jag försöker minnas ett antal intressanta detaljer om en person eller en händelse. Att försöka minnas helheten precis som den var är svårt – eller snarare, man skulle genast glömma den. […] Och vad är det då för sorts detaljer. Det är sådana konkreta detaljer som får en att haja till. Det bästa är om det inte går att förklara dem riktigt. Sådant som inte är logiskt, där den röda tråden inte är helt klar (Murakami, 2017, s. 85).

När jag väl hade lyckats ta mig förbi min egen önskan att känna mig säker och på så vis börjat lyssna friare, utan en färdig mall över vilka områden eller teman samtalen skulle behandla, så började jag lägga märke till nya saker. Jag kunde till exempel slås av det entoniga, lite känslolösa, röstläget hos den som satt framför mig. Eller att orden som denne uttryckte lät som om de var upprepningar hämtade från någon annan, att de inte kom från hjärtat. Eller hur orden personen uttryckte var självsäkra, medan kroppsspråket signalerade rädsla. Eller rent språkliga detaljer. Som att ett antal ord (nattbussen, svarttaxi, åskmoln) som personen använde kunde associeras till mörker.

Först och främsta handlar det om att noggrant och ingående studera människor och händelser i ens omgivning. Och sedan gäller det att reflektera över observationerna ur olika synvinklar. Men även om man gör det, är det inte nödvändigt att göra snabba bedömningar huruvida något är rätt eller fel eller värdet av något annat. Sådant som slutsatser ska man så långt som det är möjligt låta bero och skjuta på framtiden (Murakami, 2017, s. 83).

Och när jag tillät mig att mer förutsättningslöst lyssna till och ta in det mina patienter förmedlade så konfronterades jag även med något annat som Murakami tar upp, nämligen hur svårt det är att inte dra snabba slutsatser. Hela livet tränas vi människor i att göra just detta, att skapa ordning och förståelse, eftersom det så ofta hjälper oss att hantera vardagens problem. Men i det psykoterapeutiska arbetet så är snabba slutsatser ett hinder för verklig förståelse. I psykoterapin är tålamod och väntan bättre ledsagare.

Med tiden har jag därför utvecklat två vanor: att inte genast dra slutsatser och att försöka tänka igenom saker så ordentligt som möjligt. […] Min erfarenhet säger mig att det är betydligt mer sällan vi behöver dra slutsatser än vi tror. […] Är det inte så att världen just nu kräver alltför snabba bedömningar av huruvida företeelser är svarta eller vita? […] Nu när tiden mellan informationsinsamling och slutsatsdragande förkortas alltmer – och vem som helst tycks kunna bli nyhetskommentator eller expert – blir världen mer konfliktfylld och mindre tillåtande (Murakami, 2017, s. 84–85).

Ja, är det inte just en sorts polariserad konflikt som alltför snabba slutsatser leder till även i en psykoterapi? Om du som psykoterapeut snabbt tror dig förstå vad den du samtalar med menar, gör du då inte ett slags våld på dennes unika subjektivitet? Som att du inte står ut med att den andre är komplex, mångbottnad och omöjlig för dig som terapeut att förstå fullt ut. Som att den andre istället är ett objekt för din terapeutiska förståelse. Steget från detta till att patienten ska förändras och manipuleras utifrån de värden som psykoterapeuten representerar är kanske kortare än vad vi vill se? Och det enda rätta för patienten att ta till när han eller hon utsätts för något sådant är att göra motstånd. Psykoterapeutisk förändring får aldrig ske med våld, hur subtilt detta våld än må vara.

Att uppmärksamt lyssna till det som ligger utanför vår medvetna kontroll

Det kändes inte som om jag skrev meningar när jag arbetade med romanen, snarare som om jag spelade musik. Jag vårdar den känslan ömt än idag när jag arbetar. Det handlar om att jag snarare skriver med kroppen än med huvudet: skrivandet är närmast fysiskt för mig. Jag greppar tag i en rytm, letar efter snygga ackord och sätter min tilltro till improvisationens kraft (Murakami, 2017, s. 38).

I likhet med Murakamis upplevelse av skrivandet, så är min erfarenhet att också psykoterapi är en mer fysisk än intellektuell aktivitet, som även den har ett nära släktskap med musik. Det väsentliga arbetet i ett psykoterapeutiskt samspel avhandlas inom interpersonella känslomässiga rytmer och harmonier. Texten, alltså orden, som framförs på denna terapeutiska scen är också av stor betydelse, men skulle inte ha samma kraft och mening utan det känslomässiga musikaliska ackompanjemanget. Jag har många gånger tänkt att musik är en unik konstform genom sin förmåga att tala till alla människor. Till skillnad från romaner, poesi och bildkonst – som ofta har en mer intellektuell sida – så är musik en konstform bortom alla klasskillnader. Varför är det så? Kanske för att musiken spelar direkt på vårt känsloregister, utan ett filtrerande mellanled. Musik, tror jag, är en direkt gestaltning av det mänskliga känslolivets komplexitet.

Det finns massor av lådor i det där skåpet, men när medvetandet är inställt på att skriva romaner dyker bilden av vad som finns i vilken låda upp automatiskt i huvudet. […] Saker jag vanligtvis inte skulle dra mig till minnes dyker naturligt upp lekande lätt. Det är oerhört skönt när medvetandet kan röra sig i alla riktningar utan minsta problem. Med andra ord så försvinner fantasin bort från min kontroll och blir till en enskild enhet som börjar röra sig av sig själv (Murakami, 2017, s. 88).

Är detta inte en vacker beskrivning av det som Sigmund Freud benämnde den jämt svävande uppmärksamheten (2001/1923a)? Som författare behöver man släppa sin medvetna kontroll och istället lita på en psykisk process bortom medvetandet. Min erfarenhet säger mig att du som psykoterapeut gör bäst i att göra något liknande. Medvetandet kommer – hur man än anstränger sig för att undvika det – att ta kontroll och strukturera upp tankarna ändå. Det är inte det man som psykoterapeut behöver lägga kraft på, utan det rakt motsatta. Den svåra konsten är istället att inte kontrollera förloppet. Och det är i denna omedvetna domän som det verkligt kreativa psykoterapeutiska arbetet sker.

Ensamhet – att möta sitt inre kaotiska mörker

Att skriva romaner – i synnerhet långa sådana – är förvisso en ensam syssla. Ibland känns det som om man sitter alldeles ensam i botten på en djup brunn. Ingen kommer för att hjälpa en och ingen kommer och klappar en på axeln och säger: ”idag har du verkligen gjort ett strålande jobb”. Det verk som är resultatet av denna ansträngning kan få uppskattning om allt går vägen, men det är ingen som uppmärksammar och uppskattar själva arbetet i sig. Det är en börda som författaren får axla ensam, i tystnad (Murakami, 2017, s. 126).

Att påstå att arbetet som psykoterapeut är en ensam syssla kan kanske tyckas märkligt. Du delar ju hela processen med en annan människa, nämligen den lidande som sökt din hjälp. Men hur stark och meningsfull relationen mellan psykoterapeut och patient än kan vara så upplever jag att Murakamis beskrivning är träffande på ett djupare plan. Det mentala arbete som pågår både i dig som psykoterapeut och i patienten görs ändå i ensamhet. De lager av minnen och känslor som båda kommer i kontakt med under detta arbete är djupt personliga och på vissa plan omöjliga att dela. Men det är just detta arbete som är psykoterapins kärna, det som gör den verksam.

Att berätta berättelser innebär, uttryckt på ett annat sätt, att man beger sig ner i medvetandets undre regioner: man tar sig ner i hjärtats mörker. Ju större berättelse en författare vill skriva, desto djupare ner måste han eller hon bege sig. […] Ibland är det fullt av farligheter där i mörkret: det som lever där nere brukar ta olika former och förvirra folk. Där finns inga vägskyltar och heller inga kartor, men däremot ställen som är som labyrinter. […] I det där mörkret blandas en kollektiv och individuell omedvetenhet, forntid och nutid (Murakami, 2017, ss. 133–134).

Att under en psykoterapi släppa den medvetna kontrollen och i detta tillstånd bli varse de tankar, känslor och minnen som faktiskt finns inom oss är sannerligen ingen lätt sak. Det vi där möter kan vara både skrämmande och smärtsamt. Detta är lika giltigt för både patient och psykoterapeut och önskan att det psykoterapeutiska arbetet ska ske utan denna ångest är därför ömsesidig. Men precis som Murkami menar, att en författare behöver nå längre in i sitt eget mörker, ju större berättelse han eller hon vill skriva, så är djupet i ett psykoterapeutiskt arbete beroende av hur mycket kaos och ångest både terapeut och patient är beredda att stå ut med. Som psykoterapeut gör du naturligtvis det du förmår för att stötta, lindra och ledsaga patienten på denna smärtsamma väg, men utan ångest och rädsla blir aldrig färden. Och det mörker och kaos du som psykoterapeut möter inom dig själv under resans gång, får du ofta bära i ensamhet.

Som jag ser det är kaos något som alla bär inom sig. Det finns inom mig och det finns inom dig. […] Om du vill möta ditt kaos så knip igen munnen hårt och ta dig ner ensam på botten av ditt medvetande. Det kaos vi måste möta, det vill säga det kaos som verkligen är värt att möta, finns där nere. Det döljer sig alldeles under dina fötter (Murakami, 2017, s. 138).

Det omedvetnas intersubjektivitet

Det som inte är utbytbart är sanningen att det finns ett band mellan mig och personen [läsaren] i fråga. […] Men jag har en känsla av att vi har rötter som sitter ihop långt ner i marken på något mörkt ställe. Det ligger alldeles för långt ner och är alldeles för mörkt för att vi ska kunna undersöka hur vi hänger ihop. Men genom det system som berättelsen utgör kan vi känna att vi gör det: jag känner hur näring förs fram och tillbaka mellan oss (Murakami, 2017, s. 192–193).

Om man vågar ta den mödosamma väg som ett verkligt psykoterapeutiskt arbete innebär och står ut med den förvirring och rädsla det medför att släppa kontrollen, så är belöningen stor, har jag fått erfara. Som psykoterapeut får du då ta del av något som kanske bara kan beskrivas som magi. Om du och din patient, var och en för sig, gjort denna ensamma resa så sker tillslut ett möte. För i djupet av vårt inre mentala liv finner vi både det allra mest personliga och något allmänmänskligt. Där möter du som psykoterapeut patienten i de existentiella frågor som vi alla delar: den smärtsamma och omöjliga kärleken, den skrämmande och oundvikliga döden och hotet om livets meningslöshet (Van Deurzen, 1998). Vi besvarar dessa frågor på vårt eget unika sätt, men frågorna har vi gemensamt.

Men om vi skulle passera varandra på en bakgata, sitta bredvid varandra på tåget eller stå efter varandra i kön på snabbköpet, skulle vi i de flesta fall inte lägga märke till att våra rötter sitter ihop. […] Men under den hårda yta som vardagslivet utgör, sitter vi i litterär mening ihop långt nere i marken. Vi har en gemensam berättelse inne i våra själar (Murakami, 2017, s. 193).

Att förstå dina patienter handlar alltså kanske inte så mycket om inlevelseförmåga, som förmågan att gräva djupt i ditt eget psyke? Om du i samspelet med en patient kommer i kontakt med ditt eget inre – dess kaos, smärta och sorg – möter du en punkt av allmänmänsklighet. När du som terapeut sedan klär detta i ord, utifrån vad en annan människa väckt för gensvar i dig, ger du tillbaka en spegling av den andre som går djupare än den andres egen kunskap om sig själv. Du finner alltså den andre i ditt eget inre, i er gemensamma berättelse.

Till den fria tankens försvar
– en psykoterapi bortom manualer och riktlinjer

Romanförfattare bör innan de är konstnärer framför allt vara fria människor. De ska göra det de vill, när de vill och på det sätt de vill (Murakami, 2017, s. 106).

Som ung vuxen trodde jag mig vara en fritt tänkande och kreativ person. Detta var säkert frukten av all den uppmuntran och det beröm jag fått till mig under min uppväxt. Men med åren har jag ödmjukt fått erkänna att min förmåga att tänka fritt inte alltid varit så stor som jag önskat. Förmågan att vara kreativ och att tänka fritt är inget som kommer till dig utan hårt arbete. I min egen psykoanalys har jag gång på gång konfronterats med hur fångad jag är i fantasier och föreställningar om hur jag och mitt liv ska vara. Dessa låsta föreställningar inskränker på min förmåga att se något nytt och är grunden till de begränsningar och symptom jag plågats av. Det mödosamma psykoterapeutiska arbetet är en väg att ta sig an dessa begränsningar och på så vis öka en människas frihet.

Systemet kan hålla på bäst sjutton det vill, men jag gör som jag vill (Murakami, 2017, s. 74).

Och psykoterapeuter av idag verkar sannerligen inte i en tid som hjälper dem att utveckla det fria tänkandet. Istället kritiseras de ofta för att inte följa de manualer och riktlinjer som vår tids politiska och ideologiska system representerar. Psykoterapeuter pressas genom detta till att underkasta sig en viss ideologi och att använda sin kunskap till att anpassa de som söker deras hjälp till lydiga samhällsmedborgare. Men jag tror att denna väg leder till ett alltmer stagnerat och intolerant samhälle. Ett samhälle där rädsla och hat frodas och där människors psykiska ohälsa ökar.

Så kanske kan Murakamis ord vara något att hålla fast vid när osäkerheten kring vad det i grunden innebär att verka som psykoterapeut blir alltför stor? Och låt oss psykoterapeuter fortsätta vårt arbete med att stödja både oss själva och de som söker vår hjälp att bli friare och mer levande människor.

Jag tror att – eller rättare sagt, jag hoppas att – just den där känslan av frihet och naturlighet är grunden för de romaner jag skriver. Skulle man tänka sig hela skrivprocessen som en bil, är frihetskänslan själv motorn. Originalitet är med andra ord inget annat en den naturliga driften att förmedla denna känsla av frihet, denna obegränsade glädje, till så många människor som möjligt och så direkt det bara går. Det är möjligt att den där rena driften, dess form och stil, är något man bara kan tillägna sig naturligt av egen kraft. Det är förmodligen inget man kan tillägna sig på konstgjord väg. Hur mycket en intelligent människa än anstränger sig, hur mycket han eller hon än använder sig av mallar för att skapa, så kommer det inte att vara särskilt länge. Det är som en växt som inte är ordentligt förankrad med rötter i jorden (Murakami, 2017, s. 77).

 

1 Titeln parafraserar Murakamis självbiografiska bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010).

2 Uttrycket ”utan minne och begär” är hämtat från den brittiske psykoanalytikern Wilfred Bion (1967b).

Referenser återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 2 2018.

 


FAKTARUTA

Haruki Murakami, japansk författare, född 1949 i Kyoto. Murakami drev efter sina universitetsstudier en jazzbar i Tokyo. Skrev före 29-års ålder inget skönlitterärt. Enligt egen utsago drabbades han, under ett besök på en basebollmatch, plötsligt av infallet att skriva en roman. Frukten av detta infall blev debutromanen Hear the wind sing (1979) som tilldelades den litterära tidskriften Gunzos debutantpris. Sitt stora genombrott fick Murakami med romanen Norwegian Wood (1987/2003) som framför allt gav honom en trogen läsarkrets i den yngre generationen. Bland hans övriga mest kända verk kan nämnas, Fågeln som vrider upp världen (1995/2007), Kafka på stranden (2002/2006) och trilogin 1Q84 (2010/2011). Murakami har även uppmärksammats för att han regelbundet tränar långdistanslöpning och genomför Maratonlopp och gav 2007 ut den självbiografiska boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
(Källor: svenska och engelska Wikipedia)


 

 

Daniel Sykes är legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och psykoterapeut vid egen mottagning i Göteborg. Hemsida: www.danielsykes.se,
e-post: sykes.psykologmottagning@gmail.com

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se