Tillbaka till förstasidan Information om föreningen 

Psykoterapi & Psykoterapeuter           Tidskriften Psykoterapi           Föreningen & Arbetsgrupper           Sök en psykoterapeut

Anders Torold
Den bästa belysningen man kan få av mentalsjukhuset är att komma dit som patient och helst så pass frisk att man verkligen kan se eländet och fundera över det med bibehållen reaktionsförmåga (Torold, 1975).

Den röde doktorn

Anders Torold och det samhällskritiska perspektivet
av Sven Sjöqvist

Den här artikeln skildrar en tid när den psykodynamiska psykoterapin ännu var i sin linda som behandlingsideologi inom svensk psykiatri, och stora förhoppningar fästes vid möjligheterna att behandla psykisk ohälsa med psykologiska metoder.
I slutet av 1960-talet inleddes i Sverige en period av omvärdering och frågasättande av välfärdssamhällets utveckling. Detta nagelfarande inbegrep även sjukvården och en intensiv debatt kom att föras om psykiatrin, vilken ledde fram till sektoriseringen av öppenvårdspsykiatrin, en statlig psykoterapiutredning och i sin förlängning även till legitimationen för psykoterapeuter. En av den tidens mest färgstarka debattörer och skribenter var den radikale barnpsykiatern Anders Torold. I det följande ska jag göra ett par nedslag i en text av Torold, ge en kortfattad biografisk beskrivning och slutligen anföra några synpunkter avseende dagens situation inom området.
Som en del i underlaget till detta arbete har jag intervjuat anhöriga, samt ett par personer som arbetat i Anders Torolds närhet.

De samhällskritiska tongångarna från denna tid kom alltså att omfatta även psykiatrin, i synnerhet den institutionaliserade psykiatrin beskrevs som inhuman
och repressiv. Ett stort antal kritiska arbeten publicerades, särskilt under en intensiv period från mitten av 1960-talet och ett par år in på 70-talet (Svensson & Olsson, 1994). Ett av de mest säregna av dessa kritiska arbeten gavs dock ut först ett par år efter denna period, nämligen Anders Torolds (1976) Mot en kritisk psykiatri – Vetenskapsteori, människosyn, samhällssyn.

Denna studie var inte en artikel i vanlig mening, utan de obearbetade anteckningarna från ett föredrag som Anders Torold höll för den Barnpsykiatriska föreningen 1972. Utkastet var alltså i ofärdigt skick och skulle omarbetas ytterligare före publicering; något som aldrig kom att realiseras eftersom Anders Torold avled en kort tid efter att han framfört föredraget.

citat 1Detta innebar att texten fick en alldeles särskild karaktär, med en blandning av närmast personliga reflexioner och faktamässiga redogörelser. Arbetet, som kom att bli omtryckt som en separat småskrift, var skrivet på ett sådant sätt att man närmast ofelbart stannade upp och tvingades reflektera över såväl innehållet som sitt eget förhållande till psykoterapi och psykiatriskt behandlingsarbete. Eller som en äldre kollega uttryckte det när vi kom att tala om Anders Torold: ”Ja, på den tiden läste man ju Anders Torold så att ögonen blödde.”

I texten gör Anders Torold en beskrivning och sammanställning av den förändring som den psykiatriska verksamheten stod inför. Verket är ett idéhistoriskt tillbakablickande, men även ett närmast visionärt skådande av framtida utvecklingslinjer.

Mot en kritisk psykiatri

Som det mesta här i livet var det en ren tillfällighet som gjorde att jag kom i kontakt med Anders Torolds arbete. Han omnämndes i Clarence Crafoord (1987) Den möjliga och omöjliga psykiatrin som en representant för utvecklingen av psykiatrin i Skåne. Eftersom jag är verksam i Malmö förhörde jag mig bland kollegor och tidigare arbetskamrater till Anders Torold och fick höra en del historier som gjorde det uppenbart att han hade gjort outplånliga intryck på dem han jobbat med. Exempelvis så berättades det att Anders Torold inte hade någon respekt för formella titlar eller maktpositioner, och lät personal långt ned i behandlingshierarkin åtnjuta samma förtroende och respekt som den mest välrenommerade psykoterapeut eller psykiatriprofessor.

Men det var först när jag läste Mot en kritisk psykiatri som jag förstod att det var något alldeles särskilt som Anders Torold hade uträttat. Här fanns tankegångar som jag inte alls mött tidigare – vare sig under utbildningstiden till psykolog och senare psykoterapeut eller efter att jag börjat arbeta inom psykiatrin. Här fick jag läsa om hur någon vågade ifrågasätta psykiatrins behandlingsideologi. Här talade en levande röst med en empatisk stämma och värnade om en värdig, mänsklig vård och tog individens existentiella frågor på allvar.

Eftersom Torold var barnpsykiater utgick han från det barnpsykiatriska perspektivet, men tankegångarna kan även tillämpas på psykiatrin i sin helhet. I skriften beskrivs den kris som psykiatrin befann sig i under 1960-talet. Och det följande 1970-talet kom att präglas av ett kritiskt ifrågasättande av det synsätt som hade härskat inom psykiatrin under många år. Det var stundom en skoningslös kritik som inte lämnade någon oberörd. I sitt arbete tar Anders Torold upp en rad problem som psykiatrin stod inför. Det var problem som inte riktigt hade några uppenbara lösningar. Som ett resultat av den kritiska debatt som fördes kom hela området att förändras mot ett mer förståelseinriktat förhållningssätt, där psykoterapeutisk behandling kom i fokus. I det följande kommer jag att ta upp några av de kritiska punkter som Anders Torold adresserar i sin text:

I. Psykiatrins kris

Torold beskriver hur den vetenskapsteoretiska utvecklingen från Frankfurtskolan på 1930-talet och framåt kommit att påverka utvecklingen under 1960-talet. Det handlade om behovet av en mer förståelseinriktad, hermeneutisk filosofi och humanvetenskap, detta i kontrast till det strikt naturvetenskapliga synsättet som härskat inom sjukvården. Även den psykiatriska vården påverkades:

Nu håller någonting verkligt oroande på att hända. En perspektivförskjutning som hotar våra egna identiteter och roller. Det är en svår tid med drag av identitetskris och växande kritik mot vår egen roll, våra instrument, våra grundlagda tankevanor, t.ex. sjukdoms- och normalitetsbegrepp. [---] Allt fler har nu börjat tvivla på detta, en kritisk psykiatri, en kritisk sociologi och en kritisk psykologi håller på att växa fram, som ifrågasätter själva den vetenskapliga grundvalen för vårt hittillsvarande arbete, ifrågasätter de filosofiska traditioner dessa bygger på och leder till krav, inte på bättre utbildningar utan på en radikalt annorlunda utbildning och en opposition mot den indoktrinering, som den etablerade undervisningen leder till. Detta leder till ett ifrågasättande av gränserna för våra professionella roller och kräver att vi skall gå ut i samhället, och en omorientering av behandlingsstrategier från det individuella fallet eller gruppen mot förhållandena i samhället. Det är inte bara den utslagne, utan utslagningsprocesserna som måste bli målet för vår behandling, och utslagningsprocesserna är förankrade i samhället och samhället är i mycket delar av oss själva, i våra värderingar, ideal och normer (Torold, 1976, s 241–42).

II. Myten om hjärnskadan

Anders Torold skrev en bok som behandlade MBD, Minimal brain dysfunction (Torold, 1969) och även i Mot en kritisk psykiatri tar han upp begreppet. På liknande sätt som med dagens ADHD-diagnoser, inföll en period av ökat diagnostiserande under det tidiga 1960-talet. Men flera undersökningar från den tiden visade också att begreppet MBD saknade vetenskaplig täckning utanför en mycket liten grupp av den psykiatriska populationen, en liten grupp med organiska hjärnskador. Torold menade däremot att den ökande MBD-diagnostiken i sin förlängning hade effekter som ledde till reifikation (förtingligande) och hade en objektifierande funktion av seende individen, vilken ”fungerar repressivt, förtryckande och stigmatiserande” (Torold, 1976:250). I stället för att fokusera på hur skolan, arbetslivet och den sociala situationen ser ut och försöka påverka de miljömässiga och samhälleliga villkoren, får den neuropsykiatriska diagnostiken funktionen av att förlägga orsakerna på individen. På det viset minskar ansvaret i nästa led för berörda myndigheter, skola och produktionsindustri. Incitamenten för att förändra de strukturer som bidrar till dessa svårigheter minskar och psykiatrin används med andra ord som hjälpmedel i denna ideologiska styrning.

Översatt till dagens språkbruk skulle man kunna säga att användandet av begrepp som neuropsykiatriska funktionshinder förleder oss att tro att problemen finns hos individerna istället för hos de marknadsekonomiska och politiska samhällsprocesser som sorterar ut och marginaliserar individer, vilka antas avvika från ett idealiserat och normalfördelat beteendemönster.

Anders Torold förutspådde att behovet av neuropsykiatrisk diagnostik och antalet testpsykologer radikalt skulle minska – något som senare kom att ske då användandet av psykologiska test närmast helt upphörde under 1970-talet och psykologerna istället kom att utbilda sig i och praktisera psykoterapi.

III. Realkompetens i teamledningen

På liknande sätt som psykiatern Svein Haugsgjerd (1971) argumenterade i den då nyligen utkomna och vida diskuterade Nytt perspektiv på psykiatrin, lyfte Torold fram vikten av att låta den teknisktmedicinska aspekten få en minskad betydelse i behandlingsarbetet och därmed läkarens roll i teamarbetet. ”Teamets ledning har alltid brukat ligga hos läkaren under förebärande av ’sjukvårdsansvar’, som ju är juridiskt formellt riktigt” (Torold, 1976:251). Den förändrade inriktningen av den psykiatriska vården som Torold förutspådde och som också ledde till en förändring av psykiatrin i riktning mot familjevård, socialvård och psykoterapi, innebar att även ledarskapet i behandlingsteamen inte nödvändigtvis skulle ligga hos läkaren, utan hos dem som hade den psykoterapeutiska realkompetensen. ”I själva verket kommer... en integration gentemot familjevård, socialvård, göra att den tekniskt-medicinska egentliga sjukvårdssidan efterhand blir marginell, vilket också medför att teamets ledning bör ligga hos en som har realkompetens” (Torold, 1976, s 251).

IV. Mot en sektoriserad psykiatri

Anders Torold var tidigt ute och förutsåg utvecklingen av den kommande sektoriserade psykiatrin – vilken kom att förverkligas något decennium senare (Crafoord, 1987). Han argumenterade för att sjukhusens byråkratiska, artificiella sjukhusmiljö endast var tillämplig för ett fåtal medicinska utredningsfall. Istället föreslog han decentraliserade små behandlingsenheter i närmiljö, ”i olika stadsdelar i de större städerna... så att den störda individen blir så lite utryckt ur sitt normala mänskliga sammanhang som möjligt” (Torold, 1976, s 251–252).

V. Utslagning som konsekvens av välfärdssamhället

Genom höga krav på produktion i samhälle och arbetsliv blir stora grupper av människor bortrationaliserade, oräntabla, inte tillräckligt effektiva ur produktionssamhällets perspektiv, menade Torold. I nästa steg leder detta till att dessa människor hamnar i olika typer av vårdinstitutioner och att man från vårdinstitutionernas synvinkel ska försöka ”vårda tillbaka” de utslagna till samma samhällsstrukturer, produktionssystem och institutioner som slog ut dem. Produktionssamhället hålls således delvis sysselsatt med att hantera dem som samma samhälle i andra sammanhang slagit ut.

En tolkning av Anders Torolds text är att han var av den uppfattningen att en möjlig uppgift för psykiatrin kunde vara – inte att i första hand behandla dessa utslagna – utan att försöka åskådliggöra och medvetandegöra de samhällsprocesser som i det första ledet ledde till utslagningen. Psykiatrin skulle enligt detta synsätt alltså ha en helt annan funktion än den traditionellt haft. Psykiatrin skulle ut i samhället, i skolor, i politiken och arbeta förebyggande. På det viset skulle psykiatrin kunna ha en viss chans att komma ur sin roll som upprätthållare av utslagningssystemen. Detta skulle med andra ord kunna sägas vara en av uppgifterna för en ny kritisk psykiatri.

Men det är samtidigt en övertolkning att säga att Anders Torold hade några färdiga lösningar. Han brottas snarare med detta problem i texten och manar till ett lyhört sökande efter svar på frågor som han inte visste svaret på. Han går alltså inte ut med pekpinnar, utan framhåller att var och en själv måste fråga sig hur man ska förhålla sig till detta välfärdsdilemma: hur kan jag undvika att det behandlingsarbete jag själv bedriver blir förtryckande.

I själva verket känner jag inte till något svårare problem än detta, hur man skall vinna insikt och klarhet i dessa frågor. I själva verket måste nog var och en arbeta sig fram med sig själv, i sin grupp, till någon sorts lösning på detta problem och hålla en ständig vaksam kritik levande (Torold, 1976, s 260).

VI. Krisen i behandlarrollen

Torold menar att själva deltagandet i en psykiatrisk verksamhet, en verksamhet vilken inbegriper ett diagnostiserande, ett särskiljande och ett avskiljande av vissa individer, medverkar till att skapa de problem som man sedan avser att komma tillrätta med. Särskilt gäller det om man utgår från behandlingsmodeller som har en samhällsanpassad symtomlindrande förändringsambition. Men man kan likväl säga att psykiatriskt behandlingsarbete – och här görs ingen principiell åtskillnad mellan medicinskt inriktad psykiatri och psykoterapi – bygger på ett epistemologiskt misstag som förlägger problemen hos individen, när de i själva verken finns på en annan mer övergripande samhällsnivå. Terapin fungerar då konservativt och cementerande, och de verkliga problemen förblir osynliga. I själva verket krävdes istället ett radikalt annorlunda sätt att se på psykoterapi som medförde en etisk hållning som inbegrep även handlingar utanför den trygga terapirollen, som att man tog ställning i viktiga frågor i samhällsdebatten.

Denna alltmera totaliserande, principiella, maktinsiktsfulla och utåt formande och aktiva process är den traditionella sjukrollens eller de vanliga behandlingsfilosofernas raka motsats. Det är därför oändamålsenligt att använda sjukdomsbegreppet i detta sammanhang och kanske t.o.m. orimligt att använda själva terapibegreppet. Det som sker är kanske inte ”terapi”, eller ”behandling”, utan ett frigörande av egna krafter i jaget, för att aktivt förändra både sin omgivning och sig själv. Det blir då i praktiken ett faktiskt politiskt medvetandegörande med konsekvenser både på det intrapersonella planet, på det interpersonella i ens närgrupp och blir också inriktat på att förändra strukturella, samhälleliga förhållanden, som vi i själva verket alla, även innerst i vårt jag, är beroende av (Torold, 1976, s 259–260).

Terapi går alltså kanske inte att bedriva på det sätt som vi vanligtvis tänker oss. Vi kan inte ställa oss utanför ”den andre”, vår broder, vår syster – och via en metod försöka hjälpa denne, utan att själva samtidigt ta ställning, värdera vår omvärld och därmed själva bli förändrade. Anders Torold, som i det avseendet var långt före sin samtid, menade att vi måste försöka hitta andra sätt att betrakta behandling än de vi hittills utgått från. Han ställde sig frågan hur vi ska se på vår behandlarroll när vi tar detta perspektiv i beaktande. I texten kan man uppleva hur Torold brottades med de implikationer ett sådant förhållningssätt innebar.

Kan vi verkligen ersätta utstötta, alienerade, vanmäktiga klienter med vår professionella vänskap i det långa loppet? Och i den mån vi vill fungera som radikala samhällsomstörtare, blir vi förmodligen själva utstötta och kan få en ny insikt i patientskap, säkerligen oersättlig. Men är detta vår nya professionella identitet? (Torold, 1976, s 254–255).

Den röde doktorn

Anders Torold föddes 1934 och växte upp i Karlskrona. De tidiga uppväxtåren föreföll ha varit lyckliga och fadern var en populär polismästare, som tyvärr avled av sviterna efter ett olyckstillbud när Anders var i tonåren. Detta drabbade familjen hårt, eftersom det medförde att man i ett slag hamnade i ekonomiskt obestånd. Modern gifte sedermera om sig, men det nya äktenskapet var olyckligt.

Anders var under ungdomsåren tekniskt intresserad och gjorde en del elektriska konstruktioner, var radioamatör och aktiv i den lokala radioamatörföreningen. Hans energi var stor och han hade lätt för sig i skolan, särskilt i de ämnen som intresserade honom. Det berättas också om en del upptåg under ungdomsåren av mer kriminell natur. Detta är intressant med tanke på att han särskilt kom att intressera sig för tonåringar som hamnat i klammeri med rättvisan, om vilket han även senare skrev ett par arbeten.

Efter medicinstudier i Lund kom han efter några år att arbeta som läkare vid barnpsykiatriska kliniken i Malmö från 1962. Han arbetade där i cirka tio års tid och sökte sig sedan till en ledande befattning vid barn- och ungdomspsykiatrin i Lund. Anders var gift och paret fick fyra barn.

Vid tiden för hans arbete i Lund förekom ett livligt debatterande, med stormöten och sammankomster där vårdpolitiska frågor stod på agendan. Anders uppfattades inte heller oreserverat positivt och många var kritiska mot honom. En av dem som jobbade med honom under några år i Malmö berättar: ”Dom kallade honom ’Den röde doktorn’. Han var ju inte rädd för att ifrågasätta psykiatrin och han fick utstå en hel del kritik. En gång när han uppfattade att många var kritiska till honom sammankallade Anders till ett möte där även kritikerna fick säga sitt. Anders blev ganska åtgången vid det här mötet och jag kom ihåg att när han kom ut så var han alldeles svart i blicken. Det var nog sista gången jag såg honom.”

Arbetet i Lund var mycket krävande och upptog mycket av hans tid, men Anders tog sig tid att utöver arbetet även fördjupa sitt kunnande i en mängd aktuella samhällsfrågor. Anders hade ett flitigt utbyte med kollegor och reste ofta till Stockholm för handledning och kollegialt utbyte. Som Johan Cullberg säger i sitt förord till Mot en kritisk psykiatri:

Här i Sverige hade väl bara Anders Torold en bredd och ett djup i beläsenheten som kan mätas med Haugsgjerds. Anders behärskade den aktuella litteraturen från psykodynamisk forskning, biologisk psykiatri och hjärnskadeforskning över till den samhällskritiska litteraturen. Därför var han inte någon lätt motståndare i debatter med exempelvis den konservativa psykiatrins företrädare.

Men han tog sig även tid att göra långa strapatsrika utflykter med barnen, dock ofta lite ogenomtänkta och spontana. Som när han vid ett tillfälle packade in barnen i bilen och begav sig iväg till fjällen men efter resans gång upptäckte att resrutten vid ett visst ställe saknade väg. Anders löste då detta helt sonika genom att köpa en båt och ta sig över.

Anders Torold hade periodvis ett konfliktfyllt och ambivalent förhållande till sin mor där han ömsom sökte stöd hos henne, för att vid andra tillfällen helt ta avstånd och därefter återigen försonas.

Anders tog sitt liv 1973. Det berättas att han plötsligt var försvunnen och ingen visste vart han tagit vägen. Och det tog åtminstone ett halvår innan man fick veta vad som hade hänt. Efter honom uppstod ett tomrum som ingen riktigt lyckades fylla. Man hade förlorat en brinnande chef och en hängiven medarbetare. En försvarare av de utsatta.

I mina efterforskningar har jag funnit sex publicerade arbeten med Anders Torold som författare (se sammanställning i slutet). Av dem utmärker sig mest det arbete som jag kommit att ägna denna essä. Mot en kritisk psykiatri är med andra ord ett verk som fortfarande kan läsas med behållning.

En plågsam själslig strid

Anders Torold var alltså 39 år då han tog livet av sig. Man kan spekulera i orsakerna till självmordet, men mot bakgrund av innehållet i Mot en kritisk psykiatri är det uppenbart att Anders Torold förde en plågsam själslig strid med anledning av de oförenligheter som Anders upplevde ett psykiatriskt behandlingsarbete medförde. Han såg sig tvingad att företräda och utföra ett behandlingsarbete som han upplevde vånda och tveksamhet inför, och var medveten om att detta arbete innefattade olösliga konflikter när det gäller synen på människan och de krafter från omvärlden som utövade inflytande på henne. Om dessa konflikthärdar låg bakom hans självmord, eller om och på vilket sätt dessa orsaker samverkade med andra mer personliga skäl, är det nog ingen som kan svara på. Klart är emellertid att psykiatrin med Anders död förlorade en stark och brinnande ande som tillsammans med andra kämpade för en humanare och medmänskligare vård i en tid då många upplevde att allt var möjligt.

Bortom den förståelseinriktade psykiatrin

Det har gått drygt tre decennier sedan Anders Torolds anmärkningsvärda arbete publicerades. Det är ett i visst avseende ganska tidstypiskt dokument och mycket har hänt sedan dess publicering. Som Anders Torold förutsåg, kom psykiatrin att sektoriseras, de stora mentalsjukhusen rivas, diagnostiseringen ifrågasättas och psykologtestningen, som nämnts, närmast helt upphöra under 1970-talet. Som Johan Cullberg framhöll i sitt förord kom dock mycket av den kritik som Anders framförde att sugas upp av den psykoterapiutredning som i sin förlängning resulterade i en statlig psykoterapiutbildning och i psykoterapeutlegitimationen. Psykiatrin blev under 1970-talet, och även senare under 1980-talet, präglad av den förståelseinriktade psykodynamiska psykoterapin. Anders Torold kan därmed sägas vara en föregångare som hade förmågan att blicka in i framtiden på ett närmast visionärt sätt och bidra till utvecklingen och institutionaliseringen av den psykodynamiska psykoterapin i Sverige.

Det han dock inte kunde förutsäga var att läget några decennier senare skulle återgå till den punkt det var vid tiden före Anders verk. Idag tycks nämligen pendeln ha svängt tillbaka till det instrumentellt naturvetenskapliga förhållningssätt som Torold kritiserade i sin artikel. Utöver detta har en våldsamt ökad betoning på farmakologisk behandling kommit till uttryck och vårt vardagsspråk har, på liknande sätt som det en gång präglats av psykoanalysen, införlivat en psykiatrisk vokabulär som det tidigare var svårt att föreställa sig. Begrepp som panikångest, social fobi, DAMP, Asperger och självskadebeteende är nu del av vårt vardagsspråk. Liksom användandet av SSRI-preparat, ångestdämpande mediciner, sömnmedel och amfetaminderivat. Den existentiellt orienterade hermeneutiska psykodynamiska psykoterapin, som i sitt inledande förälskelsestadium sågs som lösningen på alla former av psykiskt lidande, har ersatts med teknologiskt och instrumentellt orienterade tekniker som KBT, ACT och DBT.

Den stora betydelse sektoriseringen en gång hade, har tonats ned och istället ersatts med subspecialisering och återgång till de sjukhusbaserade medicinska klinikerna. Det har skett en ohejdad inflation i neuropsykiatrisk diagnostik och testning, utan att någon orkar reflektera över vad det innebär för synen på människan och i förlängningen dess mellanmänskliga konsekvenser. Samhällskritiska röster och en debatt om hur ekonomi och samhällsprocesser bidrar till de problem som psykiatrin försöker åtgärda är mycket vaga och leder nästan enbart till ett samstämmigt rop om mer resurser till psykiatrin. Få ställer sig frågan om dessa kanske skapar mer problem än de löser. Idag är det ingen som talar om behandlingsideologiernas imperialistiska funktioner, behandlarnas repressiva effekter och om psykiatrin som en upprätthållare av och delaktig i samhällets utslagningsmekanismer. Få vågar adressera psykiatrins iatrogena (sjukdomsalstrande) effekter, även om det på sista tiden i viss mån åter aktualiserats genom utgivningen av läkemedelskritiska böcker.

Av dessa och andra skäl upplever jag det mycket uppfriskande och livgivande att då och då återvända till Torolds text. För som med riktigt god litteratur, är det som man upptäcker något nytt varje gång man läser Mot en kritisk psykiatri. Och trots att Anders Torold varit död sedan länge är hans tankegångar märkligt nog fortfarande i högsta grad levande och en källa att återvända till och låta sig inspireras av.

 

Referenser: Se insikten 3 2009

 

 

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: rpc@rpc.nu

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar RPC med?
Hur arbetar RPC?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2015
Webmaster: web@rpc.nu