Tillbaka till förstasidan Information om föreningen 

Psykoterapi & Psykoterapeuter           Tidskriften Psykoterapi           Föreningen & Arbetsgrupper           Sök en psykoterapeut

Att våga möta det oförutsedda

om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod

Värdet av att i psykoterapi på olika sätt inkludera att arbeta med inre bilder har äntligen börjat sprida sig. Bonerfälts och Neanders artikel i denna tidskrift (nr 4, 2013) om traumabearbetning på BUP med hjälp av visualisering fick mig att vilja fylla på med kunskap som haft lång tid på sig att utvecklas och vars erfarna företrädare är på väg att gå i pension. Jag är en av dem. Trettio intensiva år med symboldramaterapier ger erfarenheter och säkert också en egen stil. Jag gör vad jag kan för att förmedla denna metodskatt inom ramen för Symboldramaföreningens utbildningar. Men jag skulle önska att varje psykodynamisk terapistuderande fick uppleva ett smakprov, både för egen del och i yrket. Så för att bidra med några inblickar för nya generationer psykoterapeuter skriver jag denna artikel. Det är min personliga förståelse av metoden och mitt sätt att använda den som jag utgår ifrån. Mina erfarenheter är huvudsakligen från privat psykoterapeutisk verksamhet.

Det finns många psykoterapitraditioner förutom Symboldrama, som fokuserar vår inre bildvärld – Klinisk hypnos, EMDR, Ego State Therapy, LifeSpanIntegration, InnerFamilySystem. Samt de så kallade kreativa terapiformerna Bildterapi, Dansterapi, GIM (Guided Imagery and Music), Uttryckande konstterapi, dit också Symboldrama brukar räknas.

Inom Svenska Föreningen för Symboldrama pågår sedan slutet av 1970-talet ambitiösa utbildningar med krav på såväl teori som praktik, egen terapi, handledda terapier och skriftliga terapisammanfattningar. Allt detta tar tid att ta sig igenom, även om själva kurserna med litteraturstudier och praktisk träning är klara på två år för legitimerade psykoterapeuter.

Symboldrama är en tradition som haft sin utgångspunkt i teori från 1900-talets första halva, hypnos och psykoanalys med starka jungianska influenser. Symboldramas skapare, professor Hans Carl Leuner i Tyskland, förenade dåtidens teori och praxis till en mer strukturerad modell än psykoanalysen (1984/2009). Med den kunde man erbjuda patienter en djuppsykologisk bearbetning av grundproblematik såväl med korta fokuserade insatser som med mer långvarig personlighetsutveckling. Detta möjliggjort genom att den terapeutiska processen styrdes över till upplevelser i den inre bildvärlden, med terapeuten i rollen som följeslagare.

Så ser det fortfarande ut. Respekten för kraften och visdomen i undermedvetna processer har bevarats, dock med så mycket mer förståelse och differentierad metodik för olika behov. Senare tids forskning har gett oss mycket, både av bekräftelse och ökade insikter i vad vi faktiskt gör och utgångspunkter för att gå vidare. Det relationella perspektivet är numer grundläggande. Anknytningens betydelse och kunskap om små barns utveckling och behov likaså, kopplat till traumabearbetning på olika nivåer.

För som vi genom hjärnforskningen vid det här laget vet, bildas nya spår och kopplingar i hjärnan av imaginativa upplevelser. Cozolino (2002, s. 148) skriver ”Mental images and bodily sensations are the building blocks of the internal representation of self. The construction of inner imaginal space creates the possibility for perspective and empathy for others as well as for ourselves.” När vi arbetar med inre bilder på Symboldramas psykodynamiska vis öppnar vi upp för nya sorts möten både med det egna självet och med dem som är och har varit viktiga i livet.

Motiv

Om du av din terapeut ombeds att med slutna ögon föreställa dig till exempel ett berg, så är berget på symboldramaspråk ett motiv. Ordet du hör är laddat med föreställningar från den kultur du lever i, från din personliga historia, från din aktuella livssituation. Detta hinner du inte tänka, bilden av ett berg och din plats i förhållande till berget tar din uppmärksamhet. Kanske blir du också medveten om dina känslor där vid berget och får till och med fullt upp med att hantera dem.

När motivet är väl valt underlättar det gestaltning i bilder av något väsentligt som står på tur i en mognads/ terapiprocess, något som därmed blir tillgängligt för kommunikation. Klassiskt symboldrama utgår från olika symboliska motiv som antas täcka av vissa livsområden. Berg är ett av dem, och i min erfarenhet ett motiv som ger de flesta patienter impulsen att gestalta det svåra och kravfyllda i livet och hur man tacklar eller inte tacklar det. 

Så långt en bit på väg av medvetandegörande och kanske är det alldeles tillräckligt för denna terapitimme. Men scenen och stunden rymmer en möjlighet till, som har mer med relationen till terapeuten att göra. Den handlar om att våga uppleva det du hittills försökt undvika. Om ditt berg är motbjudande eller skrämmande, kan terapeuten hjälpa dig att känna på det eller hitta en liten stig som tar dig upp till en utsikt. En bit erövrad frihet, som också brukar ge kvitto i form av ett förändrat, snällare berg när du väl kommit ner igen och tar dig en ny titt på det.

För den mer psykoanalytiskt lagda ligger fältet öppet för att stanna upp vid den mörka branta bergväggen, dröja i känslorna där och låta associationerna träda fram. Eller så kommer de kanske efteråt under målandet av det upplevda. Terapeuten uppmanar dig nämligen att gå hem och måla en bild av det du upplevt och på så vis vara där igen på egen hand. Bilden tar du med dig till nästa terapitimme. Där fortsätter den att leva i dig och i terapirelationen, förmodligen vidgad i sin betydelse, kanske laddad med en mitt-i-prick-känsla som kommer att följa dig under lång tid.

Hur upplever jag mig själv i förhållande till världen?

Med motivet Berg får du mycket sagt till dig själv och till terapeuten om hur du upplever dig själv i förhållande till världen, i varje fall just nu, och med fokus på den kravfyllda sidan.

Om terapeuten föreslår det likaledes klassiska motivet Äng får du en annan infallsvinkel på frågan: Din hjärna har snabbt dukat upp en inre äng som du ser eller som du befinner dig på.

Det tar en stund att orientera sig, terapeuten är behjälplig om det behövs. Hur ser det ut här? Är det frodigt eller kargt? Är det sommarängen där du känner dig trygg och glad? Kan du se långt eller är ängen bara en liten fläck? Kanske är den snarare ett kärr eller en stubbåker eller är ängen oåtkomlig bakom taggtråd? Vilka impulser får du – närma dig eller fjärma dig? Och hur känner du dig till mods? Är du där i din nuvarande ålder? Eller har du blivit ett ledset litet barn, som behöver en vuxen?

Kanske blir det ett ögonblick av existentiellt mättad upplevelse, som leder vidare till livserfarenheter som varit formande. Både av dig själv som person och av hur du uppfattar din omvärld. Emotionellt begåvade personer känner och förstår intuitivt var belägenheten på ängen kommer ifrån. För andra personer är den inre världen mer gåtfull, det stora kan vara att upptäcka att man faktisk har en sådan. Terapeuten får då formulera motiv som gradvis och med lagom ångestnivå leder arbetet vidare.

Den symboliska världens möjligheter är inte heller här uttömda i och med att du sett dig om på ängen och gjort klart för dig dina känslor. Med terapeutens hjälp kan du få idéer och mod att uppleva ängen med alla sinnen eller att ta dig förbi det som hindrar dig. Eller så kan en stunds accepterande av det svåra i sällskap av en medmänniskas inlevelse göra att det ljusnar längre bort, att du kan ta dig dit och finna en mjuk ängsplätt att vila på. Ett likartat utforskande och nyskapande är möjligt i alla motiv, som symboldrama-traditionen har skapat och fortsätter att skapa.

Visst kan vi uppnå samma befrielse under ett gott samtal. Men kanske inte upplevelsen att det är den egna förmågan som tagit dig dit. Symboldrama täcker av och bygger nytt i nästan samma andetag. De symboliska motiven ger oss en värld att upptäcka oss själva i – vår rädsla, vårt mod, den sensuella glädjen, den alldeles egna ängen, berget, grottan, spegeln, oavsett vad som visar sig där. De inre upplevelserna varvas med samtal om nutid och aktualiserad dåtid. Hur jag har det i förhållande till min omvärld får efter hand nya dimensioner.

Hur har jag det med och i mig själv?

Den som söker psykoterapi vill med någon del av sig själv förändra förhållandet till omvärlden.

I symboldrama kan du pröva dig fram. Hur långt du kommer beror på hur du har det där inne med dig själv, hur sammanhållen, självbejakande och kraftfull du kan vara. För terapeuten är det en tidig uppgift i processen att få en uppfattning om patientens behov av utveckling på dessa områden.

I början av en terapi kan tryggandet i det goda som ändå fanns en gång vara nödvändigt att vara i, innan någon riktig process förmår sätta igång. Essensen i ett sådant livsbejakande sinnestillstånd kanske gestaltar sig där i upplevelserna på ängen. Eller så hjälper terapeuten till genom att föreslå motiv som mer konkret leder till dessa goda erfarenheter eller minnen. Det kan till exempel handla om att i barngestalt få vara tillsammans med någon man en gång tyckt om. Men när inget sådant historiskt material kan stå till tjänst, så kan vi oftast så småningom ändå skapa en sådan frizon genom en god och trygg arbetsallians i terapin.

De flesta patienter bär med sig upplevelser av att ha blivit bristfälligt relaterade till som små. Vissa sidor av dem har kanske inte fått finnas, eller så har de levt i ständig vaksamhet, aldrig kunnat lita på när någon är tillgänglig eller tänker skälla eller slå. Personligheten har inte kunnat utvecklas, den har gått under jord eller förvrängts. Patienten får inte tag i något som känns som ett själv där inuti. Men bildvärlden i terapin kan däremot ge tillbaka, spegla och bekräfta. Den kan hos narcissistiskt skadade personer också vara splittrad, men med terapeutens hjälp undan för undan bli mer hel.

Att i egen takt få gestalta sin inre sanning och få hjälp att komma ur de djupaste fasorna, är vad som till sist helar. Vi lättar då på låsningar som hör till ett barns förståelse av världen och öppnar för den mognare delen av personen att acceptera sina livserfarenheter och att se dem i sitt sammanhang.

Möte med det oförutsedda. Ett exempel

Men, men, vad är det här? Jag ber patienten föreställa sig en äng och upp dyker en stor glasruta.

Var är patienten? Kan hon stanna upp lite för att se om det klarnar? Vi har att göra med ett budskap från tämligen omedvetna skikt av det inre, som vi på detta stadium i terapin bara kan ta emot så öppensinnat som patienten förmår.

Budskap som formas till en frambringad bild av till exempel triggerordet ’äng’ kan ibland bli något helt annat än vi tänkt oss. Vad ska vi tro när patienten efter en stund urskiljer en bebis med änglavingar som sträcker sig mot en glasruta efter ryggen på någon som går därifrån?

Hur tog vi oss an denna bebis med änglavingar? Jo, senare i terapin hittade vi henne på ett sjukhus. Hon fanns i flera åldrar och ville inte ha med patientens vuxna jag att göra. Ändå hade hon ju haft väldigt bråttom att visa sig en av de allra första terapigångerna, innan i alla fall jag förstod sammanhanget. Det blev flera inre besök på sjukhuset, samma ställe som patientens sjukhusjournaler berättade om, och där hon alltså varit inlagd alldeles ensam flera gånger före tre års ålder med svåra infektioner. Ett så övergivet och sviket litet barn låter sig inte öppnas upp vid första försöket, men vid det sista satt hon redan påklädd i sängen och väntade på sitt vuxna jag.

När denna patient tagit till sig och införlivat sina tidiga erfarenheter, fick hon den nödvändiga kraften för att göra de förändringar i sitt liv som hon behövde för att må bra.

När hjälper Symboldrama?

Att förlita sig på processer i den inre bildvärlden känns för många lättare än att behöva uttrycka sig med ord. För de fåordiga blir det en lättnad med denna kommunikationsform. För deprimerade och för dem som lider av tomhetskänslor fylls oväntat det egna inre med ett intressant innehåll.

Allt behöver inte nödvändigtvis förklaras eller förstås med ord. Och för den som har alla orden och till och med känslorna de innehåller ger de inre scenerna möjlighet att erfara och hantera dem på nya sätt.

Det kan vara skönt att få sätta sig i en vilfåtölj eller ligga på en säng med filt över sig medan en terapeut sitter bredvid och pratar om kroppen tills den slappnar av. De allra flesta oavsett diagnos eller terapivana reagerar med en inre bildvärld på det motiv som terapeuten föreslår. I och med att upplevelser under symboldrama delas med en annan person i realtid − patienten berättar ju vad som händer medan terapeuten är närvarande med inlevelse och guidning – läggs grunden till en god arbetsallians väldigt fort. Bildvärlden gör det också möjligt att kommunicera komplexa erfarenheter, sådant som man aldrig förut sagt eller inte ens vetat om.

Den patient som kommit en bit upp i åren och kämpat länge, kanske även i tidigare terapier, är ofta motiverad att gå till botten. Det kan då handla om tidiga eller svåråtkomliga erfarenheter och trauman, som under symboldramats förändrade medvetandetillstånd blir tillgängliga för bearbetning. Min erfarenhet är att man bör sträva efter att nå den tidigaste traumatiserade åldern innan en sådan terapi är i hamn. Ibland innebär det att arbeta med det självtillstånd av skadad tillit, som brukar gestalta sig i problematiska bebis-bilder och som kräver stor närhet och omsorg i terapirummet.

Naturligtvis behövs det mer erfarenhet för att klara djupt depressiva eller dissociativa patienter än dem som huvudsakligen befinner sig på så kallad neurotisk nivå. Så är det i alla terapiformer. Men metoden i sig har verktygen som behövs.

Min erfarenhet är också att patienter som inte i första hand efterfrågar psykoterapi för sina problem kan bli intresserade av sitt inre om de får prova symboldrama. I sjutton år arbetade jag på en mottagning som huvudsakligen fick sina patienter via företagshälsovården eller via en försäkring. Det betydde i vart fall inledningsvis tidsbegränsade kontakter, allt från några samtal till 20 gånger.

Med dem som måste acceptera snäva tidsramar gjorde Symboldrama det möjligt att snabbt fokusera vissa konfliktområden och få en fördjupad dialog om aktuella livsproblem. Som med en kvinna som stelnat i sorg, där hon i den inre världen kunde gå in i sin döda mammas hus, gå igenom alla skåp och lådor, kasta saker och få ta hand om det hon ville behålla, något som hade förnekats henne i verkligheten.

Patienter med utmattningsdepression eller utbrändhet behöver tid och inre vila. För dem kunde Symboldrama vara en oas att återkomma till. Dessa och andra patienter som snabbt kände sig vara i en meningsfylld process, kunde ibland utverka fler betalda terapitimmar av sin arbetsgivare eller bestämde sig för att bekosta fortsättningen själv. På så sätt kom många patienter att genomgå en välbehövlig psykoterapi. Jag tror inte det hade varit möjligt utan Symboldrama.

Barndomstraumatiserade patienter

Vartefter den allmänna terapeutiska kunskapen har breddats, såsom den om traumabearbetning, har en praxis av mer systematiserade interventioner vuxit fram. Det gäller framför allt arbetet med plågade inre små barn. Många patienter regredierar spontant och ser sig själva eller befinner sig rent av upplevelsemässigt inne i sin barngestalt under dramerna utan att terapeuten föreslagit det. Det har därför fallit sig naturligt att utarbeta sätt att mer metodiskt förhålla sig till barngestalter. Efterhand som vi mött allt svårare patienter, där medfarna inre barn ofta dyker upp, har arbetet med dem blivit huvudfokus i många terapier. Från forskningen om anknytningens betydelse och om små barns utveckling förstår vi nu hur delar av personligheten kan leva vidare i isolerade öar och göra livet obegripligt och ångestfyllt. Det är nödvändigt att ta sig in i dessa gömda delar om någon varaktig förändring av personligheten ska ske.

Det är nog de traditionella mytiska och symboliska motiven som mest förknippas med Symboldrama, som äng, bäck, berg, skogsbryn, hus, havets botten, flygande matta och många fler. När de lanserades i mitten av 1900-talet ansågs de representera var sina konfliktområden. Erfarenheten har visat att verkligheten är mycket mer komplex än så, och att de motiv som terapeuten väljer behöver utgå från den aktuella patientens behov och personlighetsstruktur.

För en del patienter är de symboliska motiven alltför ångestframkallande. Då kan det vara lättare att hålla sig samman i verklighetsanknutna barn-föräldrarelationer i specifika scener som patienten minns eller som tas fram via så kallat affektbroförfarande. I detta förfarande litar man till att kroppen minns. Tidigt traumatiserade personer har oftast ett medvetande som är inställt på att dölja det som styr deras liv. Därför är det fruktbart att gå förbi det, att i stället ta fasta på de kroppsliga sensationer som en nutida problemsituation väcker, låta sinnet vandra bakåt i tiden och stanna vid ett tillfälle då det kändes på likartat sätt i kroppen. I allmänhet träder då en barndomsscen fram, ibland igenkännlig men ofta något helt oförutsett.

En patient blev rasande på sin sambo för att han klev ur den gemensamma sängen på lördagsmorgonen utan att söka hennes samtycke. Med affektbroförfarande hamnade hon som liten flicka övergiven och skräckslagen ensam i en bil sedan fadern gått iväg. Med min hjälp kunde hon i vuxengestalt någorlunda ta hand om och lugna detta inre barn, och raseriet kunde i stället riktas mot fadern medan den inre upplevelsen pågick.

Att upprepa upplevelsen av det som skett i dåtid med dåtidens känslor aktiverade men med en ny utväg, röjer vägen för nya inre kopplingar. Patienten kände sig lättad i förhållande till sambon och de kunde tillsammans förstå vad som hänt denna lördagsmorgon. Det är när nya slut på trauman skapats som livet inte längre behöver levas i dem, som sinnet kan placera dem i en förfluten tid.

Ur en symboldramasession

En friare gestaltningsväg än traditionella motiv och affektbroförfarande erbjuder till exempel introduktionen ”Föreställ dig ett landskap som speglar de känslor vi nyss pratat om”.

Här följer några avkortade sekvenser ur en symboldramasession. Det är mitt i en långtidsterapi, patienten har utvecklat en ganska kapabel vuxendel.

”− Först såg jag ett landskap med en stig, träd, blommor och sol. Jag är liten. Så blir allt blåsvart. Jag är kvar på stigen. Allt är dött och förkolnat, som att det varit en brand. Jag är ungefär fem år. Det är en äng, en dunge, gärdesgård och staket också, som fortsätter på andra sidan... (låt ditt vuxna jag också vara där – vandra vidare? – öppna?) Staketet känns symboliskt, ska jag ta mig över? … Stora jag ska hjälpa den lilla… Soligt längre fram, rågfält. (hur känns det inombords?) Konstigt. Jag ser bilderna, vet inte om det rör mig. Jag får ångest, nästan panik. Inte verkligt, men jag ser ändå. Ser ut som till farfars lantställe, där är det ju underbart... (vad känns mest overkligt i bilden?) Allt glatt och lyckligt – det är inte jag. (och det avbrända?) Det existerar parallellt – där är bedrövelse. Det svarta är till vänster och vill gärna halka ner i bilden. Det ljusa är till höger. (pröva att befinna dig i gränslandet emellan) Det vänstra barnet är litet nu, två till tre år, det högra vet jag inte, jo båda är nog tre till fem år. Det högra barnet har ingen förståelse för det vänstra. Det vänstra barnet är jätteskrämt, hukar sig. Det är svårt som vuxen att känna positivt för det högra barnet. (pröva, gå över till höger sida och se om det svarta kan vara kvar att betrakta eller om du måste ha en fot i varje värld). Det går att betrakta. Då är barnen sams. (förklara att du är deras vuxna jag och att du är den som tar hand om dem, och att den lilla är rädd för hon varit med om så hemska saker). Gör det. −Vi är kvar i hagen, har inte gått över staketet. Vi är inte mogna för det. Det känns bra.”

I den nerbrända världen som patienten sen målar är till och med barnet svart. Men det är barnet i den ljusa färgrika världen som patienten har svårt för. Hon klarar dock att ta båda barnen i famnen, på var sitt knä, och att bygga förståelse dem emellan. I protokollet jag skrivit står att jag bett henne presentera sig för dem.

Det måste ha framgått att det behövdes, båda barntillstånden kom från avskiljda inre delar. Tanken är att när vi öppnar kanaler mellan stängda världar /ego states/ självtillstånd kan utveckling och mognad ta vid där den en gång hejdats.

Inre sanningar

Under vistelsen i den inre världen, i ett förändrat medvetandetillstånd, gör patienter upptäckter. Det gäller såväl i symboliska landskap som i barndomsscener. Med terapeutens hjälp kan patienten dröja kvar i upplevelsen inifrån sitt inre barn tills den dåtida situationen klarnat. Då kanske middagsbordet, familjemedlemmarnas ansiktsuttryck och ljuset i rummet framträder mycket tydligt.

Lika tydligt ligger en liten bebis bakom ett järngaller i en källare med dödskallar, medan mamman vänder ryggen till. Eller så leder den eviga ångesten i maggropen till en inre förstenad liten flicka som ser och hör sin mamma hotfullt skrika om hur värdelös hon är. Eller den leder till mammas säng och sexuella handlingar.

Terapeutiskt måste traumatiska upptäckter hanteras så att den inre “script” patienten hittills levt med ges ett sammanhang och det inre barnet tas om hand. Men är upplevelsen sann? Var det så det gick till en gång i tiden? Ur terapeutisk synvinkel är det en icke-fråga. Förutsatt att patientens inre bilder uppstått spontant i en hållande terapeutisk situation kan vi inte annat än respektera dem som patientens emotionella inre sanningar, symboliskt uttryckta eller verklighetsavtäckande, ibland vet vi inte vilket. Bilderna tjänstgör som kommunikation mellan olika delar inom patienten och med terapeuten.

För vissa barndomstraumatiserade patienter väljer jag att ”foga ihop” personen med hjälp av LifeSpanIntegration, en delvis manualiserad metod utifrån EgoState-teori, som låter hela livet passera revy i den inre världen i upprepade turer. Där trauman och försummelse präglat patientens hela liv kan detta starkare krut behövas. Då antingen som inledning i en terapi, innan det mer personlighetsutvecklande Symboldramat kan användas, eller som en metodik man helt eller delvis använder vid behov.

Symboldramas repertoar och frihet för terapeut och patient att välja motiv och vägar räcker dock långt, vanligen hela vägen mot mark under fötterna och glädje i sinnet.

 

Referenser återfinns i originalartikeln, Psykoterapi nr 3 2014.

SIGBRITT NORDLUND är socionom, leg psykoterapeut och lärare och handledare i psykoterapi med privat mottagning i Stockholm.
 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: rpc@rpc.nu

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar RPC med?
Hur arbetar RPC?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2015
Webmaster: web@rpc.nu