Tillbaka till förstasidan Information om föreningen 

Psykoterapi & Psykoterapeuter           Tidskriften Psykoterapi           Föreningen & Arbetsgrupper           Sök en psykoterapeut

Dold ondska eller förklädd djävul

Else-Britt Kjellqvist

Artikeln bygger på ett föredrag Ondskans dolda ansikte som hölls på ABF i Stockholm, den 25 mars 2015, i serien Psykoanalys från vaggan till graven, arrangerad av Svenska Psykoanalytiska föreningen.
En fördjupning och utvidgning av dold ondska finns i det inledande kapitlet av Else-Britt Kjellqvists bok I namn av kärlek. Om ondska, skam, erotik, konst och mystik som utkommer 2016, Carlssons. Det finns en ondska som är dold, som framträder under annat namn – inte sällan kärlek eller godhet. Få har uttryckt detta bättre än fransyskan och filosofen Simone Weil som dog i London 1943, vid 34 års ålder:

Det inger alltid en slags fasa, när en människa söker det goda och bara finner nödvändigheten. De sagor, där en älskad varelse plötsligt visar sig med en dödskalle i stället för ansikte, är den bästa bilden.

Förklädd djävul syftar på Förklädd gud från 1940 av tonsättaren Lars-Erik Larsson, med text av Hjalmar Gullberg ur hans diktsamling Kärlek i tjugonde seklet från 1933 där sista strofen lyder:

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd
då sitter vid vår sida
en gud förklädd

Men redan 1909 avskaffades djävulen i Dagens Nyheter i samband med den så kallade Djävulsstriden, vilket fick konsekvenser ända in i våra dagar. Dag Hammarskjöld dolde sitt andliga liv i en dagbok som utkom två år efter hans död. Den 18 oktober 1963 skriver DNs dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz om Vägmärken: ”Jag tror det var lyckligast att Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten.”

I samband med ondska och kampen mellan gott och ont brukar man tala om äkta eller falskt; sanning eller lögn. Inom psykoanalysen beskrivs konflikten mellan libido, Eros, kärlekskraften och destrudo, Thanatos, dödsdriften − ett begrepp som Freud förhöll sig vacklande till men även hävdade att det rör sig om ”en dödsdrift, som inte kan saknas i någon livsprocess”. Där libido är knuten till rörelse och skapande liv och dödsdriften till trauma och strävan efter stagnation och upprepning.

Skribenten och juristen Jesús Alcalá ger ett talande exempel på ondskans dolda ansikte ur en essä av Winston Churchill där denne skriver att de som träffat Hitler ansikte mot ansikte, eller under sällskapliga former, har mött en utomordentligt duktig, lugn och sansad politiker med ett behagligt sätt, och ytterst få har undgått att ta intryck av hans personliga dragningskraft.

Alcalá skrev 2013 i den norska tidningen Samtiden om ”Seriemorderen fra terapirommet”. Han hade läst dokument och journaler omfattande fyrtio år av Quick/Bergwalls liv. Upprepade gånger har de språkliga likheterna med hur Anders Behring Breivik rapporterat till de rättspsykiatriskt sakkunniga slagit honom. Breivik missbrukar ordet samvete (samvittighet) så att det blir motsatsen till vad ordet står för. Och Bergwall missbrukar orden sanning (sannhet), sann, ärlig och uppriktig och ”gir dem en Orwells motsatt-betydning.”

 * 

Ett kapitel i min bok Döda fåglar flyger inte. Om gränser för det mänskliga bär titeln ”Den farliga oskulden.” Inför detta arbete återknyter jag där kontakten med bland annat psykoanalytikern Christopher Bollas begrepp aggressiv oskuld. En aggressiv oskuld frånkänner sig ansvar för sina handlingar, känslor, provokationer eller manipulationer. Vid konfrontation förnekas allt – även det mest uppenbara. Den aggressiva oskulden ställer sig helt oförstående inför den andres iakttagelser och denne blir då tanke- och känslomässigt förvirrad, för att alltmer försättas i ett tillstånd av övergivenhet, ensamhet eller isolering. I värsta fall börjar man tvivla på sig själv och den egna varseblivningen. ”Inbillar jag mig? Håller jag på att bli tokig?”

Att vara oskuldsfull kan vara farligt men att genomskåda manipulationer kräver reflektion och ett observerande jag. Förföraren ger i allmänhet intryck av att vara en god, trevlig, till och med sympatisk människa; talar gärna med mjuk för att inte säga len röst och uppträder till att börja med mycket vänligt. Hos den utsatte rör det sig om en tidig oskuld att till varje pris aldrig ge upp hoppet om kärlek. Denna oskuld kan vi finna hos mördarens offer men även hos de misshandlade kvinnor som har svårigheter att lämna förhållandet. Förutom att de med rätta upplever dödsskräck, kan deras längtan vara så stark och deras känslomässiga behov så stora att de lätt faller offer för mördarens spelade godhet eller för ett inledande uppvaktande intresse. Särskilt mottagliga för manipulationer är de mest sårbara och sensibla, vilka i allmänhet har en välutvecklad empati och förmåga till inlevelse och medkänsla.

Vanligtvis ursäktas den aggressiva oskulden av den närmaste omgivningen. Något som kan komma till uttryck i fraser som: ”Egentligen är han hur snäll som helst. Du skulle träffa henne i ett annat sammanhang, då är hon en helt annan människa.” Bollas skriver: ”När vi distanserar oss från medansvaret för de destruktiva följderna av den ondsinta personens agerande genom att förvandla dem till ett slags skämt, perverterar vi sanningen.” Ett skäl kan vara att man därigenom skyddar liknande sidor hos sig själv. Ett annat att man bagatelliserar den psykiska smärtan. Följden i bägge fallen blir att man inte sätter gränser för destruktiva handlingar och elakheter.

Den klassiska ondskediagnosen är psykopat, men på 1970-talet bytte den en kort tid namn till sociopat. Uppväxtmiljöns betydelse för vem man blir var då en viktig komplettering till biologi och psykologi, men som så ofta vid namnbyten kastades barnet ut med badvattnet. Antingen eller, sällan både och. Länge dominerade föreställningen i svensk debatt att onda handlingar enbart kan förklaras med brister i uppväxtmiljön eller missförhållanden i samhället eller i biologin. Sen kom generna och nu hänger det mesta på hjärnan. En risk med att psykologisera ondskan är att vi förstår den i stället för att ta avstånd från den. Något som ju inte behöver utesluta varandra. Det komplicerade, mångskiftande och motsägelsefulla, för att inte tala om det outgrundliga har aldrig haft särskilt många förespråkare – inte heller den fria viljan. Men utan att vara ansvariga och kunna välja förlorar vi vår mänsklighet. Människan kan göra medvetna val; hon kan skilja mellan ont och gott.

Psykopati är inte främst en psykiatrisk diagnos utan en grav personlighetsstörning. Och psykopater ska inte gå i psykoterapi då förutsättningen för all sådan är en strävan efter uppriktighet i ord och känsla. En psykopat är tvärtom genomfalsk, ljuger och manipulerar och använder sig av psykoterapin för att bli ännu skickligare i att manipulera, exempelvis genom att låtsas känslor eller härma och lära sig hur psykoterapeuten talar och tänker.

I Sverige är vi inte särskilt bra på att känna igen och bemöta psykopater, varken privat eller professionellt, med allvarliga konsekvenser för samhället och för enskilda. För att få en klarare bild vänder jag mig till FBI (den amerikanske federala polismyndigheten) i egenskap av psykopatiexpertis.

Forskarna vid FBI slår fast att psykopati är den farligaste (the most dangerous) bland personlighetsstörningarna. Psykopaten handlar kallsinnigt och använder andra människor som redskap för att uppnå sexuella, ekonomiska, fysiska eller känslomässiga mål. Ett utmärkande kännetecken är ansvarslösheten, bristen på samvete och förmåga att ångra sig, känna empati, skuld eller skam. Genomgående skyller man ifrån sig och lägger ansvaret och skulden på andra. Psykopaten beter sig skamlöst, inriktad på sadistisk njutning och tillfredsställelse, men är också skicklig på att dölja sina brister och att få andra att lita på sig. Man skulle kunna tro att psykopaten på grund av det bestialiska handlandet saknar verklighetskontakt, men så är inte fallet. FBI slår fast att ”psychopathy is not curable.” Psykopater finns i alla samhällsklasser, inom alla yrken, män som kvinnor även om männen är fler. Bland de psykopater som blir kriminella finns en risk att de även manipulerar domstolarna och vid exempelvis mord nekar till alla anklagelser. Slutsatsen blir att under 2000-talet är psykopati rättssamhällets viktigaste begrepp att förstå den fulla innebörden av, för att därigenom bättre kunna skydda samhällsmedborgarna.

 *

Nu går vi över till den andliga sfären där ju ondskan själv i form av djävulen hör hemma. I en intervju i tidskriften NOD, från 2008 med kyrkoherden i Burträsk om radikalpietismens syn på ondskan, står att läsa att i vår tid banaliseras ondskan. ”Pietismen vände sig mot upplysningens optimism och utvecklingstro. Man menade att den saknade insikt om allvaret, om det radikalt onda i oss” (Fahlgren, 2008, s 32). På frågan vad kyrkoherden själv tagit med sig från pietismen på sin väg i livet svarar han, att han har bevarat allvaret inför ondskans makt i världen och i det egna hjärtat. På sista sidan porträtteras den intervjuade och jag hajar till … är det inte? Jo, det är Aleksander Radler som 2012 avslöjades som Stasi-agent.

Till att börja med förnekar han: ”Jag är inte spion, har aldrig varit spion. Vad jag vet har jag aldrig någonsin haft kontakt med Stasi. Jag är en naiv och godtrogen människa som tror alla om gott. Jag kan ha blivit utnyttjad utan att jag visste om det.” (Källberg et al., 2012) Men kyrkoherden var ingen vanlig spion; enligt ett skriftligt expertutlåtande ska han ha varit elitagent åt DDR:s beryktade säkerhetstjänst. Aleksander Radler fanns utan namn med i professor Birgitta Almgrens (2011) bok Inte bara spioner som handlar om Stasiinfiltrationen i Sverige och bygger på hemliga Säpodokument. Efter att boken kommit ut och misstankar riktades mot honom sa han: ”Jag är mycket syndmedveten och hade jag i ungdomligt oförstånd gjort det jag anklagas för så skulle jag lätta mitt samvete för att få frid. Jag har inget att bekänna eller be om ursäkt för.” Hans arbetsuppgifter bestod i att infiltrera ungdomsgrupper på universitetet. 1968 angav han sex studenter som planerade att fly till väst. De greps och dömdes till kännbara fängelsestraff; två medicinstudenter fick 3,8 år, en annan 3,4 år, en fysikstudent 2,6 år, en dekoratör på Jenas teater 2,6 år och en lärarinna till 1,8 år. Två av dem begick självmord efter att nedbrutna ha släppts ut ur Stasis fängelser.

I slutet av 1960-talet flyttade Aleksander Radler till Sverige från Östtyskland och efter studier vid Lunds universitet, där han även undervisade i etik blev han präst i Svenska kyrkan och professor i teologi. Meningen var att han skulle fortsätta rapportera från Sverige till Stasi, vilket han gjorde och angav flera svenskar, däribland en teologistudent i Lund som hjälpte honom att etablera sig i Sverige. Denne säger idag, femtio år efteråt: ”Det var ett stort svek. Jag hade gått i god för honom gentemot andra. Samtidigt förstod jag att det innebar att det fanns uppgifter om mig i arkivet.” Det gjorde det och inte bara om honom utan om hans föräldrar och syskon. Studenten, numera professor Anders Törnvall, gjorde senare en dokumentärfilm där bland annat Radler anklagar och skäller ut honom.

En annan, betydligt mer ryktbar, förklädd djävul är SS-officeren Adolf Eichmann som greps 1960 och två år senare avrättades i Israel, dömd för folkmord och brott mot mänskligheten. Han har förknippats med begreppet ”den banala ondskan” genom boken Eichmann in Jerusalem, som filosofen Hannah Arendt (1963) skrev om honom, där han hävdar att han inte var antisemit, utan en lydig tjänsteman. Nu har en annan filosof Bettina Stangneth (2014) gett ut boken Eichmann before Jerusalem, som förra hösten presenterades av Elisabeth Åsbrink (2014).

Arendt hävdade att Eichmann saknade motiv för sina handlingar och helt enkelt inte insåg vad han gjorde, därför att han saknade inlevelseförmåga och fantasi. Han följde reglerna och hade inte något behov av samvete. Bettina Stangneth har gjort den första analysen av Adolf Eichmanns egna anteckningar, cirka 1300 sidor som nyligen återfunnits, samt gått igenom 73 bandinspelningar från 1957 med Eichmann. Åsbrink skriver: ”I hennes porträtt av massmördaren framkallas bilden av en skickligt manipulerande man, som drevs av stark ideologisk övertygelse.” Stangneth beskriver en människa som är den banala ondskans motsats: medveten, maktlysten och uppfinningsrik.

Det kan tyckas paradoxalt att en man, som stod på samtliga efterlysningslistor för mord på sex miljoner människor, går med på att tala om sin roll i kriget inför en bandspelare. Men journalisten var nazist och hans motiv för intervjuerna var att rentvå nazismen från anklagelserna om massmord på judar, medan Eichmann ville återfå sin glans och omvärldens respekt för sin krigsinsats. Åsbrink citerar Eichmann:

”Jag ångrar ingenting.” (…) ”Jag säger dig − jag kan inte göra det, för jag vill inte, för att jag går sönder inombords om jag sa att vi gjorde något fel. Nej ärligt talat, hade vi dödat samtliga 10,3 miljoner judar (underförstått och inte endast 6 miljoner) skulle jag vara nöjd.”

Citatet får mig bland annat att undra om mannen i grunden bär på en psykos som han hanterar genom projektioner. Men det är i så fall inte det som gör honom ond utan hans val och handlingar. Eller kanske han bara förföriskt försöker urskulda sig, när han talar om att inombords gå sönder. Frågan blir: manipulerade han Hannah Arendt?

 *

Efter att ha konfronterats med Eichmann är det svårt att inte ifrågasätta att människan av naturen skulle vara god. Kan man till och med ha djävulen till fader och vara mördare från första början som Jesus hävdar i Johannesevangeliet (8:44): ”Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När han ljuger, talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader.” Det är svårt att tro när man ser en nyfödd och vet att alla har vi varit späda barn.

Naturligtvis tror jag inte på någon djävul i traditionell mening, men däremot tror jag på ondska som en aktiv självständigt verkande kraft. Djävulen är för mig en användbar pedagogisk metafor. Filosofen Anna Lena Renqvist (2015) talar i en analys av Goethes Faust om ögonblickets tid som en tid vilken djävulen, Mefistofeles, inte kan hantera. ”Djävulsk tid är styckverk: fragmenterad, räknad, utmätt tid.” Medan ögonblickets tid är odelad. Och hon lyfter fram det havande ögonblicket som kan alstra dikt och nedkomma med verklighet, till och med ”frälsa en själ: att pånyttfödd börja igen.”

Utifrån skilda psykoanalytiska perspektiv skulle djävulen kunna benämnas motstånd, perverterat överjag, identifikation med aggressorn, en psykisk struktur, ett ont introjekt, ett förföljande objekt, det perversa, det psykopatiska, det paranoida, det falska självet, det psykotiska självet, det onda bröstet eller den schizoida positionen. I skönlitteraturen har jag sällan funnit djävulen så ypperligt gestaltad som i Pär Lagerkvists roman Dvärgen (1944), som därför har fått ge namn åt min egen djävul.

Dvärgen
Min dvärg bär bruna skinnkläder
När jag handlar på ingivelse
i ljusets riktning
blir han sprickfärdig
Hans taktik är överrumpling
att blixtsnabbt slå ut tänkandet
och splittra känslan
när han inte hackar mig
för det som är på väg mot ljuset
Hans mål är att stå ensam kvar
medan det som är jag plånats ut
och mitt eftermäle blivit ånga

Det diaboliska trasar sönder medan det gudomliga för samman och helar. ”Det diaboliska skapar från − varon; ett varande utan kontakt. Det gudomliga söker när − varon; ett varande nära, intill, relaterat till.” skriver Mikael Kurkiala (2010), socialantropolog, som bland annat forskat om hedersrelaterat våld och integration. ”Gränsen mellan gott och ont löper inte mellan oss människor utan igenom oss. Att lära sig att särskilja det ena från det andra är människans börda, uppgift och ansvar.” I likhet med honom anser jag att vi har ett personligt ansvar för hur vi hanterar ondskan inom oss och bemöter den utanför oss, samt tar ansvar för när vi släpper in den i våra liv. En indianhövding belyser dilemmat när dotterdottern undrar: ”Det känns som om jag har två vargar i min mage. En varg som är hämndlysten och en som är förlåtande och snäll. Vilken av vargarna kommer att vinna?” Hövdingen svarar: ”Den du matar.” Men om det onda redan skett har vi ett ansvar för att i efterhand försöka förstå de egna destruktiva valen och om möjligt reparera, men framför allt välja annorlunda i framtiden.

 *

Den man som var praktikant på daghemmet Glädjen i Värmland och utsatte flera barn för sexuella övergrepp var mycket lekfull och tyckte om att roa barnen och spela teater. Bilder av honom som clown har visats i media. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider mannen av en allvarlig psykisk störning och dömdes till sluten psykiatrisk vård. Psykiskt störd eller inte, men konsekvenserna för barnen är onda. Än värre blir det för barnet om en förälder är förövare, med ett i de flesta fall livslångt lidande som följd. Bakom föräldrakärlekens ansikte göms här det mest fasansfulla.

För den vuxne handlar det om att bära och härbärgera sina trauman i stället för att utsätta dem som är beroende av en. Av olika skäl som exempelvis psykisk blindhet, oförmåga, omedvetenhet eller bekvämlighet har man då inte tagit sitt eget ansvar, vilket man bland annat kan göra genom att reflektera och/eller söka hjälp. Livet riskerar annars att bli en enda lång vendetta − en hämndakt där oskyldiga utsätts. Man är då inte längre själv ett offer utan blir en bödel.

Istället för att härbärgera och integrera kan en förälder förlägga, projicera, sin onda, psykotiska, hatfyllda del hos barnet. En klyvnad hos föräldern i ont och gott kan också levas ut i förhållande till de egna barnen. Sådana projektioner förmår ett litet barn omöjligt genomskåda och värja sig emot utan börjar bete och uppleva sig i enlighet med det förväntade. För många år sen såg jag en film om en mamma som bemötte sina tvillingflickor enligt mönstret: den ena glad, begåvad, söt och älskvärd medan den andra betraktades som ful, sur och besvärlig. Konsekvenserna för den sistnämnda blev förödande men det kan inte heller ha varit lätt för den lyckade systern. Sen har vi barnet som ömsevis möter den goda eller den onda modern. En kvinnlig variant av Dr. Jekyll och Mr. Hyde men också en form av double bind. Ingenting stämmer. Barnet blir förvirrat och otryggt.

Flickan Elise i boken och dokumentärfilmen Ängeln på Malmskillnadsgatan (Lindqvist, 2013) saknar ljusa minnen av sin barndom. Av modern ansågs hon dum och ful; behandlades som luft när hon inte satt inlåst i garderoben. Lillasyster kallades för Guldlock. Vid fem års ålder blev hon av en bekant utsatt för sexuella övergrepp. ”Så här gör man med barn och djur”, säger förövaren medan övergreppen pågår.

Några år senare skickar modern henne återkommande till ett par som inte har några egna barn. Efter middagen vet Elise vad som väntar. ”Farbrodern tar mig till sängen och börjar ha sex med mig. Under tiden sitter tanten på en stol och tittar på.” Efteråt får flickan en brun påse med karameller medan kvinnan med stort allvar säger att om hon någonsin berättar för någon ska hon döda henne. ”Varenda gång springer jag fort därifrån för att komma bort från ondskan. … Jag vet inte vad det är för fel. Jag har undrat så många gånger ifall det är ondskan själv som finns i min närhet, min omgivning, mitt område.”

Många år senare, när Elise Lindqvist leder en grupp som hjälper prostituerade kvinnor på Malmskillnadsgatan i Stockholm, ber de tillsammans om Guds beskydd innan de ger sig av med varma drycker, smörgåsar och kläder. ”… för vi kan verkligen uppleva att ondskan finns nära oss när vi jobbar där.”

 *

En mild form av dold ondska är den narcissism som döljer sig i begrepp som social kompetens. Ett begrepp som ingenting har att göra med empati. ”Socialt kompetenta människor verkar empatiska men de är inte empatiska.” skriver poeten Maria Küchen (2007). Vad som nu gäller bland dem som söker sig in i medias strålkastarljus för självbekräftelse är en image av sårbarhet och ödmjukhet. Det gäller att framstå som snäll och kärleksfull. Küchen skriver: ”Den underbara narcissisten stöter inte bort mig med arrogans, tvärtom. Jag upplever mig som sedd, jag charmas, jag förförs, jag har skoj, det känns äkta och varmt, allt verkar bra, nej, extra bra. Tills jag inser att jag inte får något tillbaka.” Så länge man själv inte väntar sig eller hoppas på något annat än intet förpliktigande trivsel och underhållning är den underbara narcissisten fantastisk att umgås med. Men vill man ha fördjupning och utveckling i sina relationer blir det tvärstopp.

En definition av empati som rymmer en respekt för att den andres känslor är ytterst svåråtkomliga, till och med oåtkomliga men som strävar efter kommunikation och förståelse är Edith Steins (Arborelius, 1987). Hon var tysk-judisk filosof och karmelitnunna som gasades ihjäl i Auschwitz 1942 som fånge nummer 44.074. I maj 1987 saligförklarade påve Johannes Paulus II henne och 1998 blev hon helgon. ”Empati är mitt medvetande som strävar mot en meningsskapande förståelse av den andres känslor.”

På ett flyg från Rio de Janeiro fick den nuvarande påven Franciskus frågan hur han såg på homosexuella. ”Om en homosexuell söker Herren med god vilja vem är då jag att döma?” svarade han. Föregående påve Benedictus XVI däremot definierade homosexuella som ”il male” (det onda). För Jesus och hans lärjungar var djävulen, Satan, en påtaglig realitet. Likaså för Josef Fritzls medfångar som nätterna igenom taktfast in till honom ropar: ”Satan, Satan…”. Fritzl, mannen som i en gömd ljudisolerad källare under 24 år höll sin dotter Elisabeth som sexslav, där hon även födde sju barn, varav några överlevde.

Hur ser man då i dagens svenska kyrka på djävulen? När ärkebiskop Antje Jackelén får frågan svarar hon att det viktiga är hur hon förhåller sig till det onda utanför sig, men också till den ondska som hon upptäcker hos sig när hon vill något gott men gör något helt annorlunda eller att hon faktiskt inte vill gott. Här tangerar hon den goda viljan och min erfarenhet är att i denna gömmer sig inte sällan ondska i form av oförutsägbara negativa följdverkningar.

En kvinna som för mig kommit att representera den goda viljan är Karin Bergman, vars yngste son blev världsberömd regissör. Vid sidan av hennes dagböcker och brev som gavs ut 2003 finns en hemlig dagbok som hon kallade Min bok. I den skrev hon redan när hon var 21 år och stod inför sin förlovning med Erik, vilken modern var emot. ”Är det verkligen min väg, den jag nu valt att gå? Jag är tacksam att jag fått honom att hålla av. Och hela min längtan, all min strävan går ut på detta: att lära mig älska honom mer helt, mer fast, mer med hela min själ.” (Linton-Malmfors, 2003, s 529) I egenskap av kyrkoherdefru kom hon att leva ett pliktliv, där skenet av det goda, harmoniska äktenskapet till varje pris måste upprätthållas.

Den hemliga dagboken avslöjar en kvinna som mår dåligt och vars längtan efter bekräftelse och kärlek förblev obesvarad. Där bekänner hon även sin hemliga kärlek: ”Det är detta med Thomas. Han kom in i mitt liv för flera år sen, och så småningom blev han livet i mitt liv. Innerst litade jag djupare till honom än till någon annan människa, som jag känt, …” Men året innan hon vid 77 års ålder gick bort konstaterar hon om sin man Erik: ”Han har givit mig mer, än jag givit honom!”

Saknar inte den goda viljan ödmjukhet? Det är upp till dig, det är på dig allt hänger. Bara jag anstränger mig och handlar kärleksfullt så kommer den andra att älska mig eller ändra sig. Men är inte kärlek nåd och gåva, som det visserligen är upp till oss att förvalta men som vi med vår goda vilja inte kan framkalla? Inte sällan blundar den goda viljan för verkligheten och sätter sig över realiteterna och då kan konsekvenserna bli negativa, onda, även om avsikten varit god.

Men vad som är kärlek är inte alltid lätt att veta och som sagt uppträder inte minst ondskan I namn av kärlek vilket också är titeln på min nästa bok. Främst tänker jag då på den perverterade kärleken och den narcissistiska.

Den perverterade kärleken bemäktigar sig den andre och använder sexualiteten som maktmedel. Den låtsas kärlek och älskar det döda i tillvaron för att undgå det plågsamma med att vara levande. För att undgå lidandets väg, som är självinsiktens, idealiserar man stillaståendet, det stelnade och konstgjorda. I en intervju med författaren Svetlana Aleksijevitj (2012) angående hennes senaste bok Kriget har inget kvinnligt ansikte säger hon om lidandet: ”Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom den står i direkt förbindelse med en hemlighet. Med livets hemlighet.” (Nevéus, 2012).

 Bundenheten, beroendet och fasthållandet av den perverterade kärleken lägger en grå hinna över det vackra, över glädjen och det levande livet. När du släpper det som icke är öppnar sig det som är, som varat, kärleken, Gud och skapelsen. Hur du nu vill benämna. Den erfarenheten bäddar in dig i en värld av omsorg och den perverterade kärlekens makt är bruten. Men det finns risk att du, när du bryter banden, drabbas av falsk skuld. Äkta skuld däremot kan endast finnas i en verklig kärleksrelation.

Den narcissistiska kärleken är självändamål. Och den är falsk. Vad som sägs saknar grund och tillförlitlighet. Språket präglas av floskler och klichéer. Karakteristiskt är också den dubbla bokföringen. I det fördolda pågår något som är oförenligt med det yttre beteendet. Uttalade värderingar och ideal går på tvärs med hur vederbörande handlar. Här talar jag om den narcissistiska personligheten, alltså inte om enstaka narcissistiska drag som finns hos de flesta, vars glorifierade självbild gränsar till galenskap då den med åren mer och mer förlorar kontakten med verkligheten.

 *

I religionens namn pågår just nu i världen det mest fasansfulla i form av krig, terror, våldtäkter, tortyr, avrättningar och förföljelse. Mest utsatta är kvinnor och barn där de sexuella övergreppen är legio. Lawe Söderholm (2014), författare till Sprid ljus över ondskan, växte upp med laestadianismen och hans älskade morfar hade alltid ett bibelcitat till svar när han diskuterade något allvarligt med honom. ”Därför blir jag förskräckt, arg och äcklad när jag läser om hur vissa laestadianer beter sig idag i religionens namn, när jag fått mig berättat om hur barn och kvinnor som personligen upplevt sitt ”helvete” med personer som är fanatiker, barnmisshandlare, våldtäktsmän och pedofiler.” Han uppmanar församlingarna att överlämna förövarna till rättstaten i stället för att som nu förlåta dem.

En av predikanterna som man förlät hade sagt i söndagsskolan att man skulle vara oskuld när man gifter sig, att det bara var han som fick ta oskulden från flickorna. Mamman till en åttaårig flicka som blivit misstänksam tog upp sin oro med maken som avfärdade den som ”kärringprat”. Efter ett par månader kommer flickan hem och säger: ”Idag hjälpte jag till med att plocka bort och städa i lokalen, det var bara jag och predikanten. Han sa att jag är bäst och sötast också.” ”Gjorde ni något annat sen ni blev ensamma?” ”Det är en hemlighet mellan Gud, predikanten och mig, jag får inget säga.” Det visade sig att predikanten våldtagit flickan. Han försvann och när predikanten dök upp tio år senare framkom att han fortsatt förgripa sig på olika församlingars barn.

Oavsett beteckning: dödsdrift, destrudo eller djävul är ondskan ofrånkomlig och finns överallt. Ondska är en kraft som väcker rädsla och strävar efter splittring, stillastående, fysisk och psykisk död. Det gäller att skydda sig och andra. Att sätta gränser för våld, hat, hämnd, terror, förakt, svek, lögner, elakheter, övergrepp, sadism, tortyr… Att vända hatets rum ryggen och söka sig till platser där jag blir mer människa och kan omge mig med bilder som lockar fram min egen och min medmänniskas helighet. Att återupprätta människovärdet.

För att kunna stå emot och inte dras in i ondskan måste man, förutom att lyssna till sitt samvete, genomskåda och känna igen den, vilket kan vara svårt då som vi sett ondskan är genomfalsk, tror sig god och ofta framställer sig som välvillig. Efter en föreläsning fick jag frågan hur jag definierar ondska. Svarade att det varken vill eller kan jag, utan avsikten med mitt utforskande är att uppmärksamma att den finns som en självständig kraft, inom oss och utanför oss. Men ondska är också ett hål, en brist och avsaknad av: uppriktighet, inlevelse, ödmjukhet, äkthet, barmhärtighet, självkritik, omsorg, generositet, självinsikt, ömhet, respekt och kärlek. Kampen mellan ont och gott är ständigt pågående. Det som ligger närmast är att börja med sig själv, vilket kanske inte är det lättaste. Men säkert den mest framkomliga vägen och så länge den kampen pågår, inom och utanför oss och på alla nivåer, finns det hopp.

 

ELSE-BRITT KJELLQVIST är poet, författare och psykoanalytiker. Under de senaste tio åren har hon gett ut essäböckerna De får vingar. Anden och psykoanalysen - en civilisationskritik, Fågel, fisk eller fjäril. Essäer om skapande, Skammens väg till kärlek, romanen Magdalenas bekännelser och diktsamlingen Ordet. Kommande bok är I namn av kärlek. Om ondska, konst, kropp och mystik.

 

Artiklar i fulltext

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: rpc@rpc.nu

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar RPC med?
Hur arbetar RPC?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2015
Webmaster: web@rpc.nu