Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Referat från RPC:s höstkonferens och workshop med Jon Frederickson 18–19 november 2011

av Peter Lilliengren

Första gången jag såg intensiv dynamisk korttidsterapi (ISTDP) i praktiken var på en konferens i Aarhus 2007, arrangerad av International Experential Dynamic Therapy Association (www.iedta.net). De olika videopresentationerna gjorde mycket starkt intryck och en av de absoluta höjdpunkterna var Jon Fredericksons presentation.

Frederickson visade då hur han tillämpade ISTDP med en mycket skör man som började dissociera så fort han uppmuntrades uppmärksamma sina känslor i terapirummet. Genom att varsamt, men samtidigt mycket aktivt och systematiskt, om och om igen återföra patientens uppmärksamhet på vad han kände och klarifiera de försvar som aktiverades, fick vi se hur Frederickson successivt hjälpte patienten att reglera ångest och uppleva mer och mer av sina underliggande affekter. Till slut rullades historien om fadern som brutalt misshandlade patienten under uppväxten upp och all ilska, skuld över eget raseri, längtan efter anknytning och sorg som mannen burit på, kunde kläs i ord och börja bearbetas. Jag har därefter även haft förmånen att se Frederickson föreläsa vid ytterligare ett tillfälle då han tillsammans med Patricia Coughlin presenterade ISTDP under två dagar i Drammen i februari förra året. Intrycket var där att Frederickson inte bara var en skicklig terapeut utan även en duktig pedagog. Mina förväntningar inför dessa två dagar i Stockholm var således skyhöga – och jag blev inte besviken!

För de som ännu inte har bekantat sig med grundtankarna i ISTDP rekommenderas Tor Wennerbergs artikel i Psykologtidningen (Wennerberg, 2010) samt Paul Benérs tidigare artikel i Insikten (Benér, 2010). Jag kommer i denna framställning främst fokusera på det som var denna konferens specifika tema – hur man i ISTDP skräddarsyr behandlingen efter patientens behov och problematik.

Processbaserad psykodiagnostik

Varje terapi enligt ISTDP inleds med vad som kallas för en ”försöksterapi” (trial therapy) som vanligen är upp till tre timmar lång. Syftet med denna intensiva första bedömning är dels att ringa in vad patienten önskar hjälp med och etablera en terapeutisk allians, men också att bedöma patientens kapacitet att tolerera ett aktivt fokus på inre känslomässiga upplevelser. Bedömningen är processbaserad och sker ”moment-to-moment” utifrån patientens verbala och kroppsliga svar på terapeutens interventioner. Ett av Habib Davanloos (grundaren av ISTDP) mest unika bidrag är hans teori om att omedveten ångest kan ta tre olika ”urladdningsvägar” (pathways of discharge) i kroppen. Vilken urladdningsväg som dominerar hos patienten säger mycket om dennes ”jagstyrka”, det vill säga ångestoch affekttolerans, och därmed hur terapeuten behöver anpassa sin teknik.

Bra terapi brukar ibland jämföras med kreativ konst, men det som ofta glöms bort är hur mycket träning det ligger bakom exempelvis en skicklig musikers framförande.

Den första urladdningsvägen är spänning i den viljestyrda, tvärstrimmiga muskulaturen (striated muscle tension) som styrs av det somatiska nervsystemet. När terapeuten bjuder in patienten till att i en nära och förtroendefull relation ta en ärlig titt på sina känslor kommer de patienter som urladdar sin ångest denna väg reagera med suckar och spänningar i kroppen (armar, händer, ben, nacke, etcetera) tillsammans med vanliga tecken på att det sympatiska nervsystemet aktiverats (den så kallade ”kamp/flykt”-responsen med höjd puls, ökad andning, vidgade pupiller, etcetera). Detta är ett gott tecken då det indikerar att patienten har en generellt god kapacitet att tolerera ångest och affekter utan att symtom förvärras. Terapeuten kan aktivt gå vidare med att påpeka, klarifiera och utmana försvar, antingen mot specifika känslor (så kallade repressiva försvar) eller mot själva etablerandet av en nära och förtroendefull relation (vilket ofta visar sig i form av så kallade taktiska försvar – ett annat av Davanloos mer unika bidrag).

Andra patienter visar färre eller inga tecken på reaktioner i den viljestyrda muskulaturen och reagerar istället med illamående, kramper i mage och tarmar, migränliknande huvudvärk, förlorad kroppstonus (”gelében”) med mera, parallellt med tecken på sympatiskt påslag. Deras ångest urladdas genom spänning i den glatta, icke-viljestyrda muskulaturen (smooth muscle tension) vilket indikerar lägre tolerans för känslor. Dessa patienter behöver mer hjälp med att kognitivt förstå kopplingen mellan underliggande känslor och ångest och att det är ångesten som leder till de somatiska reaktionerna. Terapeuten behöver gå långsammare fram, men när patienten allt mer visar tecken på att ångest urladdas via den viljestyrda muskulaturen kan terapeuten åter fokusera på underliggande känslor och försvar mot dessa.

Den tredje urladdningsvägen är det kognitiva/perceptuella systemet. Dessa patienter får svårigheter att tänk klart, blir förvirrade, utvecklar tunnelseende, ringningar i öronen, dissocierar eller, i värsta fall, dekompenserar med hallucinationer eller vanföreställningar när de uppmuntras fokusera på sina känslor. En del av dessa patienter kan paradoxalt nog även uppvisa ett högt parasympatiskt påslag (det vill säga sänkt puls och blodtryck med mera) vid ångest. De verkar då helt lugna och samlade rent kroppsligt men faktum är att ångestnivån är extremt hög, vilket visar sig i tankestörningar, dissociation, etcetera. Patienter vars ångest urladdas i det kognitiva/ perceptuella systemet använder även oftare så kallade regressiva försvar och har en extremt låg ångest- och affekttolerans. För dessa patienter har en särskild variant av ISTDP utvecklats – det så kallade ”graderade formatet” – som syftar till att successivt bygga upp patientens ångest- och affekttolerans samt stärka förmågan till självobservation.

Tidseffektiv terapi

Beroende på patientens ångest- och affekttolerans (vilken kroppslig urladdningsväg som dominerar) samt hur starkt motstånd patienten uppvisar mot etablerandet av en nära, förtroendefull relation, får terapeuten räkna med olika längd på terapin. För patienter med hög kapacitet och lågt motstånd kan terapin bli så kort som 2–3 sessioner medan för patienter med både låg kapacitet (ångest urladdas främst via antingen den glatta muskulaturen eller det kognitiva/perceptuella systemet) och högt motstånd får terapeuten räkna med att terapiprocessen går långsamt, kanske behövs mellan 50–150 sessioner.

Med denna väsentliga variation i tidslängd kan man ju förstås undra vad som menas med att ISTDP är en ”korttidsterapi”? Även om terapeuten initialt förmedlar sin intention att arbeta tillsammans med patienten för att göra terapin ”så kort som möjligt”, så görs vanligen ett öppet kontrakt utan tidsgräns. Terapin avslutas när patienten så önskar och reaktioner på avslut och separation från terapeuten uppmärksammas och bearbetas givetvis, men till skillnad från exempelvis James Manns tidsbegränsade terapi (som ju många terapeuter i Sverige är bekanta med) ses inte medvetenheten om en tidsgräns som det som driver processen framåt. Stor vikt läggs istället vid terapeutens aktiva intervenerande utifrån Malans trianglar. Det som driver processen i ISTDP är i grunden patientens önskan om att bli frisk och det är terapeutens uppgift att med hjälp av den så kallade omedvetna arbetsalliansen (ytterligare ett unikt bidrag från Davanloo) stötta denna sida hos patienten att ta aktiv ställning mot självdestruktiva mekanismer och försvar.

Olika metoder i denna tradition kanske bättre beskrivs som ”tidseffektiva” eller ”tidsmedvetna” snarare än ”korttids”.

Leigh McCullough (som initialt gick i träning hos Davanloo men sedan utvecklade en egen terapivariant baserad på Malans trianglar) har föreslagit att olika metoder i denna tradition kanske bättre beskrivs som ”tidseffektiva” eller ”tidsmedvetna” snarare än ”korttids” (McCullough-Valliant, 1997). Det handlar bland annat om att terapeuten intar en pragmatisk inställning till sitt terapiarbete där längden på behandlingen inte ges något egenvärde. Terapeuten behöver vara vaksam på att inte överskatta patientens kapacitet och därmed utsätta denne för mer än han/hon kan integrera, men inte heller underskatta kapaciteten eftersom det leder till en längre terapi än nödvändigt. Ju kortare terapin kan göras med hänsyn till patientens resurser och målsättning desto bättre för såväl patient, samhälle som terapeut. Ur detta perspektiv är det lätt att se att även en terapi som är 150 sessioner eller mer kan vara en mycket tidseffektiv behandling för en patient med handikappande symtom samt låg kapacitet att relatera, tolerera ångest och hantera affekter, etcetera.

Första dagens föreläsning

Så till själva konferensen! Första dagen var vi cirka 135 personer som samlats i Kungsholmens Konferens lokaler för att lyssna till Frederickson som inledde med att hälsa oss välkomna på danska (Frederickson har påbrå från Danmark varav förnamnet Jon). Därefter följde en cirka 1,5 timmes lång översiktlig introduktion till ISTDP. Frederickson redogjorde ledigt och avspänt för bakgrunden och de grundläggande elementen i terapimodellen. Då och då stannade han upp spontant och gjorde små rollspel med sig själv på scenen för att illustrera typiska patientreaktioner och möjliga interventioner från terapeuten.

Som avslutning på introduktionen fick vi även se ett par korta videovinjetter för att illustrera de olika kroppsliga urladdningsvägarna omedveten ångest kan ta hos olika patienter. Den första vinjetten var från en terapi med en kvinna i övre medelåldern med psykotiskt problematik. I samtalet som visades hade kvinnan initialt tankestörningar och vanföreställningar men tycktes närmast lugn i sitt kroppsspråk. Allt eftersom Frederickson arbetade med att varsamt realitetstesta vanföreställningar och projektioner kunde vi observera allt fler signaler på att patientens ångest urladdades i den viljestyrda muskulaturen samtidigt som hennes tankar blev allt klarare och reflektionsförmågan ökade.

Den andra vinjetten var från första samtalet med en kvinna som direkt på Fredericksons första fråga började beskriva illamående och andra signaler på att hennes ångest urladdades via den glatta muskulaturen. Frederickson bytte då genast fokus från att undersöka vilka problem hon önskade hjälp med till att hjälpa henne att observera och reglera ångesten, tills vi såg signaler på reaktioner i den viljestyrda muskulaturen (suckar, spänning) då han åter började närma sig hennes problemformulering.

På eftermiddagen fick vi sedan följa stora delar av en två timmar lång försöksterapi med en man vars ångest urladdades i den viljestyrda muskulaturen. Patienten hade under lång tid lidit av en rad olika somatiska besvär som behandlats av allmänläkare och neurolog utan framgång. Utan en klar diagnos hade läkarna börjat misstänka tidiga stadier av Parkinson vilket fick patienten att kontakta Frederickson för samtal. När han berättade för sin läkare att han bokat tid hos en terapeut tyckte läkaren att han ”borde träffa en psykiater istället”. Frederickson nappade på patientens tonläge när han berättade om detta och uppmuntrade honom att beskriva vad han kände mot läkaren. Mannen suckade och svarade sedan ungefär: – ”Jag tänker att min känsla mot henne är att jag inte tycker att jag fått tillräckligt mycket tid med henne”. Frederickson stoppade bandet och frågade publiken – svarade patienten på frågan? Fick vi veta vad han kände? Nej. Men vad var det då för svar vi fick?

Med hänvisning till David Malan förklarade Frederickson att när terapeuten bjuder in patienten till att i en nära, förtroendefull relation fokusera på det inre känslolivet kan patienten i princip endast svara på terapeutens interventioner på tre olika sätt:

patienten kan öppet beskriva känslor varpå detta kan fördjupas med frågor kring hur känslorna upplevs i kroppen,
patienten kan reagera med förhöjd ångest vilket kommer till uttryck via kroppsliga signaler, eller
patienten kan svara med olika typer av försvar.

Bandet startades igen och vi fick se hur Frederickson snabbt benämnde patientens intellektualisering och återförde till fokus: – ”Det är vad du tänker, men jag undrar vad du känner mot läkaren?”. En tydlig sekvens upprepades sedan om och om igen på filmen:

Frederickson fokuserade på vad patienten kände,
patienten reagerade med förhöjd ångest (suckar, spänningar),
patienten använde försvar (intellektualisering, rationalisering, med flera),
Frederickson klarifierade snabbt försvaret och återförde varsamt men bestämt fokus till känslan.

Bandet stannades flera gånger så att vi i publiken kunde följa processen i detalj utifrån Malans konflikttriangel. Det var imponerande hur snabbt Frederickson uppfattade mannens försvar och på olika sätt blockerade eller ”neutraliserade” dem. Att det även krävs tålmodighet och uthållighet för att hela tiden hålla fokus på känslorna och inte ”dras med” i patientens försvar blev också väldigt tydligt.

Efter Fredericksons tålmodiga arbete med att medvetandegöra försvaren och också påpeka vilken kostnad som var förknippad med dem, började mannen successivt tillåta sig att känna mer och mer av ilskan han upplevde mot läkaren. Typiskt för ISTDP är att man inte frågar efter anamnes i början av terapin utan detta är något som ofta dyker upp spontant när patienten tillåter sig att uppleva underliggande känslor fullt ut. I detta fall aktiverades minnesbilder av relationen till modern som patienten upplevde hade krävt för mycket och kontrollerat honom under uppväxten. Fadern drabbades av en stroke när patienten var cirka åtta år gammal och på olika sätt hade han därefter tilldelats faderns plats i hemmet. Mannens raseri (som även innehöll sexuella sadistiska impulser) mot modern kom upp och sedan även smärtan, skulden och sorgen över de förluster han genomlidit. Mot slutet av samtalet kommenterar patienten: – ”This has been wild, but I really needed to talk to you about it” och efter att ha varit sjukskriven under längre tid gick mannen tillbaka till jobbet nästa dag. Ett utdrag av hela denna försöksterapi, med kommentarer av Frederickson, finns att ladda ner via www.istdpinstitute.com.

Andra dagens workshop

Andra dagen samlade ett 60-tal personer och började med att Frederickson frågade publiken vad vi ville lära oss mer om. Det var tydligt att första dagen hade engagerat många då han genast fick en rad olika frågor kring terapimodellen och hur terapiarbetet går till mer i detalj. Frederickson gjorde utifrån de frågor han fick snabbt upp en agenda för dagen och började på ett engagerat, ledigt och humoristiskt sätt klargöra de olika punkterna. Det blev på detta sätt väldigt tydligt hur integrerad han är med den teori och metod han arbetar utifrån. Utan några förberedelser kopplade han på ett lättbegripligt sätt ihop den teoretiska basen för ISTDP med såväl klassisk som modern psykoanalytisk teori, anknytnings- och affektteori samt evolutionsteori. Kontinuerligt improviserade han fram små rollspel med sig själv för att illustrera vad han menade. En modig person ur publiken bjöds även upp till ett rollspel för att illustrera hur Frederickson arbetade med att hitta fram till ett inre känslomässigt fokus när patienten inte direkt kopplar sin ångest till några relationella situationer.

Mycket av innehållet dag två kom att handla om hur bedömningen av patientens kapacitet går till mer i detalj samt hur terapiarbetet anpassas i det så kallade ”graderade formatet” av ISTDP. Målet med detta format är att hela tiden läsa av patientens kapacitet i stunden och bjuda in precis så mycket affekt som patienten ”tål” utan att ångesten börjar urladdas i den glatta muskulaturen eller det kognitiva/ perceptuella systemet. På eftermiddagen visade Frederickson sedan en försöksterapi med en man som tidigare hade gått i 14 (!) olika terapier samt genomgått en uppsjö av medicinska behandlingar. Mannen visade tecken på mycket låg ångest- och affekttolerans och Frederickson började samtalet med att hjälpa honom uppmärksamma och reglera ångest. Igen var det imponerande hur snabbt Frederickson uppfattade olika försvar (i detta fall bland annat olika projektioner) och hanterade detta på ett sätt som stärkte alliansen och tilliten till terapeuten. Hela den två timmar långa försöksterapin finns att beställa som DVD tillsammans med Fredericksons kommentarer samt en del övningar i hur man arbetar med så kallade sköra (fragile) patienter utifrån det graderade formatet av ISTDP (intresserade hänvisas till www.istdpinstitute.com).

Är tiden mogen för ISTDP – är ISTDP mogen för tiden?

David Malan förutspådde 1980 att ISTDP skulle ta terapivärlden med storm inom de närmaste 10-15 åren. Detta skedde inte. – ”Varför?”, frågar jag Jon Frederickson i en av pauserna. Frederickson menar att ett av skälen är att många sammanblandat själva metoden med dess upphovsman. Habib Davanloo är i flera avseenden en kontroversiell person som gick sin egen väg. Han bröt flera tabun i den då rådande terapeutiska kulturen när han började visa videofilmer av sina terapier på 70-talet (för en intressant uppräkning se ”tabu”-artikeln i Fosha, 2000) och han tog tydligt avstånd från sin grundläggande psykoanalytiska träning. ISTDP har även fått dåligt rykte utifrån att Davanloos presentationer av metoden varit obegripliga för den oinsatte och för att hans videofilmer framställde honom som mycket aggressiv och ibland direkt kränkande mot patienten. Ibland har negativa uppfattningar av ISTDP nog handlat om att man missförstått Davanloos teori och teknik, menar Frederickson, ibland har det handlat om reaktioner på Davanloo som person.

Men Davanloo har även inspirerat många. Såväl Diana Fosha som Leigh McCullough utbildades av Davanloo men gick sedan egna vägar, bland annat på grund av att de uppfattade hans teknik som svår att ta till sig. Deras på många sätt närliggande terapimodeller har under 2000-talet fått allt större spridning, möjligen delvis på grund av att de uppfattas mindre utmanande och mer lättillgängliga för såväl terapeuter som patienter. Andra som utbildats av Davanloo har hållit sig till hans grundmodell men utvecklat personliga stilar. Det är denna ”andra generationens” ISTDPterapeuter (till exempel Frederickson, Coughlin, Abbass, Neborsky, med flera) som nu försöker sprida metoden och göra den mer lättillgänglig och begriplig. Deras videoexempel vittnar även om att metoden går att lära sig, samtidigt som det är tydligt att de grundläggande principerna alltid filtreras genom den individuelle terapeutens personlighet.

Typiskt för ISTDP är att man inte frågar efter anamnes i början av terapin utan detta är något som ofta dyker upp spontant när patienten tillåter sig att uppleva underliggande känslor fullt ut.

Mitt intryck är även att den form av ISTDP som nu sprids har moderniserats på flera sätt. Rent teoretiskt kan modern ISTDP beskrivas som en anknytningsbaserad och affektfokuserad psykoterapiform medan Davanloos ursprungliga teoretiska språk var driftsteoretiskt (Messer & Warren, 1995). Frederickson nämnde även McCulloughs viktiga bidrag att integrera Silvan Tomkins affektteori med Malans trianglar som ett steg mot en modernare psykobiologisk bas. Vad gäller hur det praktiska arbetet utvecklats av den andra generationens terapeuter tänker jag bland annat på Davanloos uppmaning att terapeuten ”inte ska visa annat än förakt” mot patientens försvar och självdestruktiva mekanismer (Davanloo, 2000). Även om alla de ISTDP-terapeuter jag sett tydligt tar ställning mot försvar som bidrar till de problem som patienten söker hjälp för, så sker detta alltid tillsammans med stort medkännande och respekt för att försvaren en gång varit adaptiva och skyddat patienten mot smärtsamma affekter. Att avbryta försvarsprocesser är i grunden en medkännande handling, menar Frederickson, och berättar om patienten som han en gång hittade i väntrummet där hon satt och skar sig i armen. Ingen terapeut skulle tveka att det rätta i den situationen är att helt enkelt ta bort kniven. Samma princip gäller för försvar – terapeuten behöver varsamt men bestämt avbryta patientens självdestruktiva mekanismer.

En vanlig föreställning om ISTDP är även att det ”alltid måste ske ett mord” i terapirummet, helst av terapeuten i överföringen. Frederickson poängterade dock att även om kontakt med djupt raseri ofta är en del av terapiprocessen, är det alltid bara första steget mot helande. Patienten blir inte bättre om terapeuten stannar vid detta och underlåter att hjälpa honom/henne att också närma sig skuld, smärta, längtan efter anknytning och kärlek mot den som man samtidigt sårats av. Det handlar således om integration av komplexa, motstridiga känslor, vilket teoretiskt leder till mer differentierade inre representationer av själv och annan. Detta, tillsammans med ökad tillgång till affektiv information, flexiblare försvar, bättre förmåga till självomsorg samt stärkt självobserverande förmåga kan ses som de grundläggande kurativa faktorerna i modellen – synen på vad som är kurativt skiljer sig med andra ord inte nämnvärt från modern relationell psyko - analytisk teori även om tekniken är mer radikal. Jag frågar även Frederickson hur han ser på distinktionen mellan så kallade en-persons psykologiska terapimodeller och två-personsmodellen. Frederickson svarar att han uppfattar att detta är en falsk dikotomi – bägge synsätten behövs samtidigt! ISTDP utgår i flera avseenden från en en-persons psykologisk syn på vad personen behöver hjälp med – känslomässiga konflikter inom patienten skapar ångest och hanteras med olika försvar som i förlängningen genererar olika problem och symtom. När det gäller synen på hur psykopatologi uppstår och vidmakthålls är ISTDP-modellen dock klart tvåpersons psykologisk. Detsamma gäller även synen på terapirelationen – terapeuten är visserligen mycket fokuserad och på flera sätt direktiv, men samtidigt måste terapeuten alltid vara medveten om att han/hon medskapar terapirelationen. Titeln på Fredericksons kommande bok är ”Co-Creating Change”, vilket betonar just samspelet mellan terapeut och patient och hur vi som terapeuter kan bidra optimalt till en relation som skapar förutsättningar för förändring (se även Fredericksons videodemonstration på www.istdpinstitute.com).

Även om kontakt med djupt raseri ofta är en del av terapiprocessen, är det alltid bara första steget mot helande.

Risken med de relationella, postmoderna synsätten, menar Frederickson, är bland annat att man glömmer bort att patienten är en aktiv agent, både i sitt eget liv och i terapin. Frederickson hänvisar bland annat till Otto Rank som skrev om vikten att mobilisera patientens vilja. Vi har inte rätt att göra någonting som patienten inte gett oss sitt samtycke till och vi kan heller inte hjälpa patienten om dennes vilja tillåts projiceras på terapeuten – då skapas en ”pseudoterapi” där terapeuten blir motor vilket snabbt leder arbetet på villovägar. Frederickson är även kritisk till den postmoderna synen på självet som splittrat och fragmenterat, utan någon autentisk eller genuin ”kärna”. I ett tankeväckande och kritiskt kapitel, där Frederickson utgår från Heideggers, Bubers och Merleau-Pontys filosofiska begrepp, diskuterar han att målet med all relationell psykoterapi är att hjälpa patienten att ”lyssna till sitt Vara”, det vill säga dennes kroppsligt baserade affektiva processer (Frederickson, 2009).

Psykoterapi, teknik och konst

Innan Frederickson utbildade sig till psykoterapeut var han professionell musiker och spelade franskt horn i en symfoniorkester under ett antal år. Han berättar hur han under många år kämpade med att lära sig sitt instrument. Han övade och övade – på skalor, fingersättning, olika blåstekniker med mera, samt givetvis på olika mer eller mindre svårspelade stycken. Att det krävs år av detaljerad, specifik och strukturerad träning för att bli en skicklig musiker förvånar knappast någon. Frederickson blev dock själv förvånad när han senare påbörjade utbildning till terapeut och fann att det inte ingick någon strukturerad träning av specifika färdigheter. ”Bra terapi brukar ibland jämföras med kreativ konst”, berättar han under fredagslunchen, ”men det som ofta glöms bort är hur mycket träning det ligger bakom exempelvis en skicklig musikers framförande”.

Frederickson är sedan många år tillbaka knuten till psykoterapeututbildningen vid Washington School of Psychiatry (som grundades av Harry Stack Sullivan) och är en mycket uppskattad lärare i ISTDP. Nyligen har han även startat ett institut för ISTDP med det uttalade syftet att hjälpa terapeuter bli skickligare på vad de gör. Hans övertygelse är att många aspekter av gott psykoterapihantverk går att träna upp på samma sätt som en skicklig musiker kan lära sig att spela svåra stycken. Via institutets hemsida (www.istdpinstitute.com) kan den intresserade bl.a. köpa och ladda hem så kallade ”webinars” (inspelade föreläsningar kring specifika teman) och podcasts (Fredericksons introduktionspodcast till ISTDP rekommenderas varmt), beställa DVDs och CDs med demonstrationer och olika färdighetsövningar, följa bloggdiskussioner i ”clinical corner”, med mera. Hemsidan är under uppbyggnad och utbudet förväntas öka under hand. Om denna artikel väckte intresse rekommenderas ett besök på hemsidan.

Den andra nordiska ISTDP-konferensen i maj 2012

Intresset för ISTDP har ökar kraftigt i de nordiska länderna de senaste åren. I både Danmark och Norge har flera core-training utbildningar genomförts av Frederickson, Patricia Coughlin, Allan Abbass, med flera. I februari 2011 anordnades även den första nordiska ISTDP-konferensen i Drammen, arrangerad av den norska ISTDP-föreningen. Även i Sverige har en förening startats av personer som genomgått core-training med Patricia Coughlin i Stockholm (se www.istdpsweden.se) och i maj arrangeras den andra nordiska ISTDP-konferensen i Göteborg med Allan Abbass och Patricia Coughlin som presentatörer – ett utmärkt tillfälle för den intresserade att lära sig mer om ISTDP!

Referenser finns i originalartikeln, Insikten 1/2012

Peter Lilliengren är leg psykolog, leg psykoterapeut och doktorand vid psykologiska institutionen, Stockholms Universitet.