Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Trasiga tänder och psykisk ohälsa

Bengt Hedberg

Författaren utvecklar här vidare sin tes om psykiatrins felaktiga grundantagande (se nr 2/2017) och jämför (något drastiskt) de framgångsrika förebyggande insatser för bättre tandhälsa som gjorts inom Folktandvården med det nuvarande läget inom psykiatrin, framför allt BUP. I artikeln diskuteras även varför mer resurser till psykoterapi och fler åtgärder för att förebygga psykisk ohälsa behövs.

Socialstyrelsens remissversion med Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom utkom i december 2016. Kliniska forskare från Sverige, Norge, Finland och Danmark och många psykoterapeutiskt verksamma reagerade mycket kraftfullt på ensidigheten i föreslagna åtgärder. För att få en bättre vetenskaplig grund för riktlinjerna rekommenderades Socialstyrelsen av den i problematiken väl insatta expertisen, att de nationella riktlinjerna skulle dras tillbaka och i grunden omarbetas. På Psykoterapicentrums hemsida kan man finna de flesta av dessa mycket kritiska synpunkter.

Det är djupt nedslående att se de ensidiga åtgärder som i remissversionen föreslås för att behandla psykisk ohälsa hos barn och vuxna. När man jämför dessa rekommendationer med hur man inom folktandvården hanterat och kommit till rätta med människors ”trasiga tänder” och munhälsa, framstår Socialstyrelsens biologiskt-medicinskt förankrade behandlingsförslag närmast som ett övergrepp framför allt på växande barn men även på ungdomar och vuxna med psykisk ohälsa.

Trots en radikalt ökad förskrivning av psykofarmaka, särskilt till barn och unga, ökar den psykiska ohälsan oroväckande mycket. En av orsakerna är att de behandlingar, som företrädesvis har erbjudits inom den offentliga vården och som nu ännu en gång rekommenderas av Socialstyrelsen, avslöjar ett synsätt som innebär att psykiska svårigheter till övervägande del anses bero på olika genetiskt betingade felaktigheter i människors hjärnor. Denna uppseendeväckande negligering av uppväxtmiljöns betydelse för psykisk hälsa/ohälsa avslöjar att psykiatrin har ett felaktigt grundantagande. Huvuduppgiften har blivit att korrigera/reglera hjärnans felaktigheter med företrädesvis psykofarmaka, ECT och elektrokraniell stimulering. Det neuropsykiatriska synsättet med ökade kunskaper om hjärnans komplexitet verkar än mer konsolidera antagandet om felaktigheter i hjärnstrukturen hos såväl vuxna som växande barn. Samtidigt som kriterierna för vissa befintliga diagnoser har breddats har nya diagnoser tillkommit. Det innebär att vuxna människors livsproblem och barns beteendeproblem kan bli diagnostiserade som psykiska sjukdomar. I denna artikel vill jag tydliggöra dessa orimligheter än mer genom en kanske till synes inadekvat jämförelse.

Hur synen på trasiga tänder utvecklats

Barn kallas numera till tandvården redan då de är tre år. Om de då eller senare visar sig ha ”trasiga tänder”, inser man att de sannolikt har skadliga kostvanor med ett alltför frekvent intag av sockersötade produkter och att de inte fått ett tillräckligt fluorskydd av tandemaljen via tandkräm/tandborstning, fluorsköljning. Tandläkarna ska givetvis tala med föräldrarna och försöka hjälpa dem att ändra barns kostvanor och förbättra fluorskyddet, i regel via tandborstning med fluortandkräm.

Folktandvården byggdes ut efter Andra världskriget på 1950-talet. I början av l960-talet behövde grundskolebarn i genomsnitt sex lagningar varje år! Tillsammans med den förstärkta tandhälsovården, som växte fram under 1960-talet med regelbundna fluorsköljningar i skolan, tillskapades en betydligt förbättrad tandhälsa. Idag finner vi därför sällan barn med ”trasiga tänder”. Vi kan i stället konstatera att cirka 65 % av 12-åringarna aldrig haft manifest karies, inga hål. Barnen betecknas därför som ”kariesfria”, vilket innebär att vid 12 års ålder har de varken aktuella kariesangrepp eller gamla lagningar. Idag har endast 3-4 % av 3-åringar haft karies och ungefär var tredje 19-åring har helt felfria tänder.

Innan dessa resurser tillkom var det vanligt, att man helt enkelt drog ut ”trasiga tänder” och det blev därför inte heller särskilt ovanligt med ”löständer” bland den vuxna befolkningen.

Dålig tandstatus visar sig så fort barn öppnar munnen och är ofta förenat med skamkänslor. Om barn idag skulle komma till förskolan/skolan med ”trasiga tänder”, kan de hänvisas till den numera så väl utbyggda tandvården, som möjliggör fortsatt tillgång till adekvat hjälp.

Vilken hjälp erbjuds till barn, unga och
vuxna med psykiska svårigheter?

När ett barns psykiska svårigheter blir tydliga i förskolan eller skolan, är det både svårare att veta vad problemen beror på och dessutom betydligt känsligare att tala med föräldrarna om vad man iakttagit och kan vara bekymrad för.

I takt med att ett neuropsykiatriskt synsätt fått, och fortsätter få, ökat gehör inom den psykiatriska vården, har man systematiskt implementerat idén om att det är något fel i hjärnan inte bara hos vuxna människor utan också hos växande barn och unga. Synsättet får till följd att man individualiserar, psykiatriserar och patologiserar barns, ungdomars och vuxna människors livsproblematik i jakten på att fastställa rätt diagnos. Psykiatrin har fortsatt att överta den medicinska modellen med symtom-diagnos-behandling, vilket gör att man i allt större utsträckning utreder enskilda barns symtom som om det vore något fel i deras hjärnor varvid symtomen sägs ge bevis på psykisk sjukdom. Kriterierna för diagnoserna har vidgats, vilket kan innebära att individer med olika symtom kan få samma diagnos. Följdriktigt saknar de diagnoser man fastställer såväl validitet som reliabilitet. Trots vetskap om dessa brister ökar utredningsinsatserna för att fastställa en diagnos oftast grundad i det neuropsykiatriska synsättet, som underblåser idén om felaktigheter i hjärnstrukturen. Det blir än mer allvarligt, när man betänker att synsättet tycks ge legitimitet åt att fortsätta montera ned behandlingsresurser andra än de biologiskt-medicinskt motiverade, såsom psykofarmaka, ECT och elektrokraniell stimulering.

Om man inom tandvården tillämpade detta synsätt på karies, så skulle man inte enbart utreda barns kostvanor och deras munhygienrutiner utan också börja utreda om barnen skulle kunna ha något fel i hjärnstrukturen eller något annat fel inne i själva munhålan. I förlängningen skulle ett sådant synsätt innebära att tandläkarna borde vara underställda en medicinsk specialitet – vilket givetvis är en orimlighet eftersom det handlar om tandhälsa.

De olika synsätten på genes och behandling av psykisk ohälsa/psykiska symtom och ”galenskap” har genom åren ställts mot varandra och varit en källa till ständig debatt. Om man menar allvar med att man önskar komma till rätta med den tilltagande psykiska ohälsan, är det nödvändigt att organisera om den psykiatriska vården för att bättre tillvarata den kompetens, som finns hos välutbildade och av Socialstyrelsen legitimerade psykoterapeuter och specialister inom klinisk psykologi. Professionellt verksamma legitimerade psykologer och psykoterapeuter med olika utbildningsbakgrund samt specialister inom klinisk psykologi är i sin yrkesutövning inom psykiatrin organisatoriskt underställda psykiatriker, vilket innebär stora begränsningar i såväl vårdgivarnas möjligheter att erbjuda adekvata behandlingar som patienternas möjligheter att själva välja lämplig behandling. Sker yrkesutövningen inom primärvården är de legitimerade psykologerna/psykoterapeuterna organisatoriskt underställda läkare med varierande erfarenhet och kompetens. Följden blir att många psykoterapeutiskt välutbildade slutar sina anställningar inom offentlig vård och erbjuder sina tjänster i privat regi.

Med ökade kunskaper om hjärnans komplexitet verkar psykiatrin ha fått ”ökad luft under vingarna” och genom ökad förskrivning av psykofarmaka tror man sig om att kunna rätta till de förmodade felaktigheter i hjärnan, som sägs orsaka barns, ungdomars och vuxnas psykiska svårigheter. Trots ofullständiga kunskaper om vad som händer i växande barns hjärnor, när man tillför psykofarmaka, har förskrivningen av dessa läkemedel till barn ökat på ett oroväckande sätt. Från 2010 till 2015 ökade förskrivningen av antipsykotisk medicin med 67 %, lugnande medicin med 64 % och antidepressiv medicin med 100 %.

Inom tandvården insåg man tidigt betydelsen av de miljömässiga faktorerna för barnens tandhälsa och fokuserade alltmer på förebyggande arbete.

Psykiatrin fortsätter dock envist luta sig mot den medicinska modellen trots omfattande kunskaper inom utvecklingspsykologin, som under lång tid visat på föräldrarnas betydelse för barns känslomässiga utveckling. Hur denna utveckling blir till tydliggörs än mer genom ökande förståelse av anknytningens och affektintoningens/affektregleringens betydelse för barns och ungdomars känslomässiga utveckling i samspelet med föräldrarna från födelsen och framåt mot vuxenblivandet. Om psykiatrin kunde inse dessa teoriers värde, skulle det innebära ett erkännande av relationernas betydelse för barns, ungdomars och vuxnas känslomässiga utveckling och att olika psykiska symtom kan ha sin grund i bristfälliga och till och med skadliga relationer. Psykiatrin skulle då behöva nyansera sina övertygelser och överge det ensidiga letandet efter vilka olika brister i hjärnstrukturen, som anses kunna orsaka olika känslomässiga störningar, som kommer till uttryck i till synes obegripliga symtom och beteenden. Men ett sådant erkännande kanske vore att såga av den gren psykiatrin sitter på!

Barns mjölktänder fälls och ersätts med permanenta vuxentänder. Tidigt insatt hälsoupplysning om sambandet karies, kostrutiner samt adekvat fluortillförsel, har bevisligen åstadkommit väsentliga hälsovinster. Det har tydliggjorts att den tidigare dåliga munhälsan har berott på för mycket sockerintag och för litet tandborstning. Med de här kursiverade begreppen i minnet torde det vara mycket möjligt att skapa bättre behandlingsmetoder inom den psykiatriska vården. Hur detta skulle kunna ske kommer att framgå av min fortsatta framställning.

Någon helt ny hjärna får vi inte vid en viss ålder, men vi vet att hjärnan har stor förmåga att återhämta sig, särskilt om människan kan bemötas med omsorg och kärlek i tillitsfulla relationer.

Vi vet också att långvarig och framförallt felaktig medicinering kan försvåra hjärnans förmåga att återhämta sig och kan dessutom orsaka irreversibla skador i hjärnstrukturen och ge upphov till iatrogena sjukdomar. Läkemedlen kan till och med skapa de sjukdomar som de är ämnade att bota.

Alternativa synsätt på psykisk hälsa/ohälsa

Psykiska svårigheter har ofta sin grund i att det blivit för mycket eller för litet av något – dock oklart vad det blivit för mycket eller för litet av. Med kunskaper om anknytningsteori och affektteori skulle det vara mer möjligt, att utröna såväl anknytningsmönster som vad det blivit för mycket eller för litet av. Det innebär emellertid att man måste undersöka hur barns relation till sina föräldrar har utvecklats genom åren och vilken förmåga dessa har att lyhört lyssna till sina växande barns fysiska och affektivt uttryckta känslomässiga behov och hur de på ett adekvat sätt kunnat reglera dessa. Hur detta skeende över tiden utvecklas är av stor betydelse för den psykiska hälsan/ohälsan. I bästa fall förstår barn att de både kan få sina fysiska och känslomässiga behov tillgodosedda och att det är meningsfullt att med hjälp av sina evolutionärt nedärvda affekter fortsätta att uttrycka dessa i samspelet med föräldrarna. Det innebär att barnet inte behöver vara rädd vare sig för föräldrarnas eller sina egna affekter/ känslor och kan då utvecklas mot en större inlevelse- och uttrycksförmåga. Ett anknytningsteoretiskt och affektteoretiskt synsätt innebär ett undersökande av det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, med tidiga möjligheter att visa vad som kan behöva förbättras i den ömsesidiga kommunikationen för att möjliggöra en trygg anknytning och därmed en adekvat och kontinuerlig tillgång till de evolutionärt nedärvda och vägledande affekterna.

Om utredningsresurserna vore mer inriktade mot en diagnostik, som försöker kartlägga vilket/vilka anknytningsmönster som utvecklats samt vad det blivit för mycket eller för litet av, skulle behandlingsinsatserna kunna inriktas mot ökad förståelse kring denna dynamik. Sviktande och många gånger utmattade föräldrar skulle kunna bli hjälpta till att bättre lyssna till och förstå sitt barns signaler och hur deras egen problematik kan samvariera med barnets till synes obegripliga symtom/beteenden. Föräldrarna skulle kunna bli stärkta i sin egen individuella och gemensamma kompetens, vilket kan möjliggöra, att relationen mellan barnet och föräldrarna kan stärkas. På så sätt skulle föräldrar och barn tillsammans bli bättre rustade att lösa de problem, som uppstår i det mellanmänskliga samspelet under uppväxtåren. Dessutom får barnen med sig en modell för hur man sedermera i vuxenvärlden kan lösa mellanmänskliga problem.

Att förespråka ett sådant behandlingsupplägg innebär enligt många att man skuldbelägger föräldrarna, vilket enligt min mening förefaller vara att blunda för hur svårt det faktiskt kan vara att vara förälder och att de kan behöva hjälp med att få syn på sin egen problematiks samvariation med barnets. Så länge man blundar för detta faktum blir konsekvensen i stället att man skuldbelägger barnet. Genom en individualiserad och psykiatriserad utredning fastställes barnets diagnos, som klargör, att det är något fel i barnets hjärna! Detta kan bli än mer tydligt genom att psykiatriska läkemedel förskrivs – ibland med tillägget att barnet, den unge eller vuxne kan komma att behöva läkemedlet/ läkemedlen livet ut! Detta sker trots vetskapen om diagnosernas bristfälliga validitet.

Då har man dels missat möjligheten att förstå vad de psykiska symtomen skulle kunna betyda och dels startat en behandling som till och med kan leda till skador i växande barns hjärnor.

Barns evolutionärt nedärvda förmåga att vid yttre och inre faror söka trygghet i relationen till föräldern genom att där få stöd och tröst och att sedan från den trygga basen utforska omvärlden, kan få sig en betydande knäck, om det inte finns någon som förstår symtomen. I stället för att inlevelse- och uttrycksförmågan aktiveras, kan barn bibringas uppfattningen att de har en psykisk sjukdom och det är något fel inne i huvudet. Eftersom barn är beroende av fortsatt kärlek från sina föräldrar och inte kan riskera en ännu högre känsla av övergivenhet, har de inte någon annan möjlighet än att inta föreskrivna psykiatriska läkemedel och i värsta fall ge upp egen individualitet. Ett sätt kan förstås bli att protestera genom att ”hitta på” nya till synes obegripliga symtom och beteenden i desperata försök att tända kärlekens blick i föräldrarnas ögon. För att kunna se igenom sådana skeenden, krävs mycket från föräldrarnas sida och de kan då många gånger behöva professionell hjälp. Tidiga behandlingsinsatser med ett anknytnings- och affektteoretiskt synsätt skulle kunna återskapa den grundläggande trygghet, som kan ha gått förlorad och barn skulle då slippa utveckla skamkänslor, om de börjar tro att det är något grundläggande fel på dem.

Folktandvården lyckades redan på 1960-talet införa ett annorlunda synsätt på behandlingen av karies. Från att laga, borra upp och fylla skadade tänder, gick man över till att förebygga skadorna. När barn slapp att gå med ”trasiga tänder” behövde de inte längre skämmas för hur de såg ut i munnen.

Nu rekommenderar Socialstyrelsen i första hand psykofarmaka för att komma till rätta med psykisk ohälsa hos barn, ungdomar och vuxna och blundar för de miljömässiga faktorernas betydelse. Terapimetoder som grundar sig på förståelse av deras livssituation anses som icke evidens-baserade!

Hur Socialstyrelsen ser på psykisk ohälsa
jämfört med synsättet i Tyskland

Man kan undra hur lång tid det skall behöva ta, innan beslutsfattare inom Socialstyrelsen och psykiatrin skall komma till insikt om, att andra åtgärder än mestadels biologiskt förankrade behandlingsmetoder behöver sättas in för att möta de växande problemen med psykisk ohälsa i vårt land. Man borde givetvis kritiskt undersöka varför psykisk ohälsa ökar i så hög grad och varför insatta behandlingar inte ger önskat resultat. Socialstyrelsen föreslår i remissversionen ”Nationella riktlinjer. Vård vid depression och ångest-syndrom” från december 2016 företrädesvis psykofarmakologisk behandling, ECT och intrakraniell elektrostimulering. Man föreslår till och med ECT till unga med depression, trots avsaknad av evidens för denna behandlingsmetod till unga människor. Vid lättare ångesttillstånd och depressioner kan man tänka sig kognitiv beteendeterapi (KBT) samt interpersonell terapi ((IPT).

Ensidigheten i föreslagna behandlingar avslöjar tydligt psykiatrins felaktiga grundantagande. Med tanke på den ökande psykiska ohälsan är Socialstyrelsens obenägenhet att vidga perspektivet för att förstå psykiskt lidande anmärkningsvärd. De tycks vägra ta in andra synsätt och man följer inte ens Hälso- och sjukvårdslagen från 1982. ”När det finns behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska landstingen ge patienten möjlighet att välja ett alternativ som han eller hon föredrar.” Denna princip är även fastställd i gällande patientlag.

Socialstyrelsen och den psykiatriska dominansen förefaller orubblig. Man verkar inte ens ha tagit intryck av hur man till exempel i Tyskland har kunnat minska psykisk ohälsa genom att låta människor gå i den form av psykoterapi, som de själva föredrar. Försäkringssystemet betalar kostnaderna för alla godkända terapier! Som en följd av ett annorlunda synsätt och ett rikare behandlingsutbud är människor i Tyskland dels mindre sjukskrivna och dels sjukskrivna under kortare tider. Patienter kommer i arbete fortare och blir mindre beroende av läkemedel. Samhällsekonomiskt är detta givetvis fördelaktigt. Än viktigare är att människor erbjuds en möjlighet att bättre förstå sina liv med förbättrad livskvalitet och ökat ansvarstagande som följd. Genom möjligheten att själva bearbeta sina psykiska svårigheter har de efterhand bättre kunnat förstå vad det varit för mycket av och vad det varit för litet av, med större inlevelseförmåga och uttrycksförmåga som följd.

Tankar kring psykisk ohälsa – anknytningen och affekterna

Psykisk ohälsa kan vanligtvis relateras till, att det har blivit för mycket av de evolutionärt nedärvda negativa affekterna rädsla, sorg, ilska, avsmak, avsky, skam/förödmjukelse, som inte blivit intonade i, begripliggjorda och reglerade till en förståelig nivå samt för litet av de positiva affekterna intresse och glädje, alternativt en överinvolvering i det växande barnets liv, så kallat curlingbeteende från föräldrars sida.

I psykologiskt inriktade utredningar eller i psykoterapier kan barns och föräldrars livshistorier komma fram. De till synes obegripliga psykiska symtomen kan bli möjliga att förstå, när de kan relateras till dels vilket/ vilka anknytningsmönster familjemedlemmarna bär med sig och dels om man inom familjen haft fokus på affektreglering utan någon tillräckligt hög grad av affektintoning eller om man fokuserat på affektintoning utan någon tillräckligt hög grad av affektreglering.

De tillbakahållna affekterna eller de alltför starkt uttryckta affekterna kan till en början ha varit ett skydd mot en framväxande psykisk smärta, som har sin grund i den otrygghet/osäkerhet, som växer fram ur inadekvat affektintoning/affekreglering i relationen till föräldrarna och i förlängningen även till andra människor. Någon eller flera av dessa affekter har man av olika skäl haft svårt för att tona in i, och därmed har de inte kunnat regleras på ett adekvat sätt i samspelet med föräldrarna och viktiga andra. Efterhand blir dessa obearbetade affekter/känslor ett allt större hinder och kan komma att manifesteras i psykiska/ psykiatriska symtom, som med ett anknytnings- och affektteoretiskt synsätt kan bli ingången till att börja förstå vad det blivit för mycket eller för litet av. När den förståelsen har erövrats i utredande, rådgivande eller psykoterapeutiska samtal kan en process starta mot ett ökat delande av det affektiva/känslomässiga samspelet med viktiga andra med ökat ansvarstagande för eget liv som följd. Om de evolutionärt nedärvda affekterna kan komma till uttryck på ett mer adekvat sätt, kan de återfå sin mer vägledande funktion med möjligheterna till bättre psykisk balans och hälsa för såväl enskilda som familjer.

Att förstå psykiatriserade psykologiska livsproblem med kunskaper från anknytningsteori, affekt-teori eller andra utvecklingspsykologiska teorier är givetvis betydligt mer komplicerat än att med föräldrastyrda rutiner lära barn att ta ansvar för tandborstning och sockerintag. Om människor erbjöds ett större utbud av psykoterapeutiska behandlingar, som man gjort i Tyskland, skulle man även i vårt land kunna uppnå ett större ansvarstagande för egen psykisk ohälsa.

Trots ökad förskrivning av psykofarmaka och trots att den psykiska ohälsan fortsätter att öka, är Socialstyrelsens rekommendationer ”mer av samma sort”. Det torde vara uppenbart för alla involverade, att det inte räcker med dessa enbart korrigerande åtgärder.

Om man började möjliggöra psykoterapi för alla, som så önskade, skulle det mest radikala vara, att man samtidigt satsade stora resurser på den förebyggande mentalvården. Man skulle till och med kunna bli inspirerad av hur folktandvården byggdes ut och hur radikalt tandhälsan förbättrades i vårt land. Det vi hittills sett under senare år är emellertid en successiv nedmontering av mödra- och barnhälsovård, samt av barn- och ungdomspsykiatrisk vård till förmån för ett barnneuropsykiatriskt synsätt.

Det är dags att på allvar visa på vikten av det lyhörda lyssnandet till såväl växande barn som vuxna. På detta naturliga sätt kan vi lära barn den reglering av deras affekter, som frånhändes dem, när föräldrar fokuserar alltför mycket på endera affektregleringen eller affektintoningen, ofta som en följd av att svårigheterna från egna uppväxter upprepas i samspelet med barnet.

Inom den offentliga vården skulle ett lyhört lyssnande till vuxna människors psykiska svårigheter likaså innebära ökade möjligheter att förstå att individualiserade, psykiatriserade och patologiserade livsproblem oftast sammanhänger med såväl egen uppväxt som hur man iscensätter sitt vuxna liv. Det är givetvis svårare och oftast mer smärtsamt att komma till dessa insikter, men det borde i varje fall beredas möjligheter för människor som så önskar att försöka förstå sina egna liv och hur de symtom de bär på kan sammanhänga med deras livshistoria.

Sammanfattande slutsatser

Om Socialstyrelsen håller fast vid sina i remissversionen föreslagna ensidiga åtgärder, väcks misstanken att Socialstyrelsen är mest angelägen att värna om psykiatrins ställning och dess förhoppning att bli en disciplin jämbördig med medicinen.

Om Socialstyrelsen menar allvar med att vilja komma till rätta med psykisk ohälsa, måste startpunkten bli att man tar till sig den massiva kritik som framkommit om ensidigheten i föreslagna åtgärder från i problematiken väl insatt expertis.

Om Socialstyrelsen verkligen vill visa att man vill värna om människors möjligheter att få adekvat hjälp med sin psykiska ohälsa, måste Socialstyrelsen dra tillbaka sin remissversion Nationella riktlinjer. Vård vid depression och ångestsyndrom och omarbeta riktlinjerna. Utredningsgrupperna måste då bli tillsatta på ett sätt så att företrädare för de olika synsätten blir likvärdigt representerade. Man skulle kunna hämta inspiration från Tyskland. Självklart undrar man hur den psykiatriska vården i Tyskland är organiserad. Vad kan vi lära?

Med tanke på de ökande kostnaderna för den psykiska ohälsan blir det nödvändigt att se över hur man i vårt land organiserat den psykiatriska vården. Man måste påbörja ett arbete för att bättre tillvarata de kunskaper som finns inom utvecklingspsykologin och inse det orimliga i att legitimerade psykoterapeuter och specialister inom klinisk psykologi organisatoriskt är underställda psykiatriker. Med ett annat synsätt på psykisk ohälsa och psykiska symtom skulle man på ett mer självklart sätt också öppna upp för mer varierade behandlingsmöjligheter än de i remissversionen föreslagna riktlinjerna.

Inspirerade av folktandvården borde man också dra upp riktlinjer för hur ett förebyggande arbete skulle kunna organiseras för att tidigt fånga upp familjer med barn och unga som löper stor risk att utveckla psykisk ohälsa.

Fotnot återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 4 2017.

BENGT HEDBERG Leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist inom klinisk psykologi, bengt.gl.hedberg@telia.com