Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

När är det dags att lägga av?

En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

av Inger Säfvestad

”Jag älskar mitt jobb, kan nog hålla på till 80, men jag vill inte ta mig an patienter längre som jag vet att jag kanske måste jobba med i många år!” ”När A exploderade för att jag tittat ut genom fönstret... Jag bara orkar inte med dessa arga attacker mer – förr var det en del av jobbet, det var till och med stimulerande och kändes som en positiv utmaning. Nu tar jag åt mig, kan inte sova och tycker att jag borde ha dubbelt betalt. Sedan skäms jag och tänker: ’Jag måste verkligen ta upp det här med min handledare’.” ”Jag behöver också ha ett liv, är lite sliten. Jag har börjat bli avundsjuk på B och C, som åkerskidor och blir förälskade. Förr var det självklart för mig att använda situationen terapeutiskt, men nu tar det liksom emot...”

Detta är utdrag ur några olika handledningssessioner, inte alltför ovanliga. Att närma sig pensionen som psykoterapeut, särskilt som vi ofta har en viss valmöjlighet när det gäller tidsgräns, kan väcka nya och motsägelsefulla känslor. Längtan efter frihet kan blandas med rädsla för att bli ”fattig pensionär”. Nyfikenhet på ett nytt och annorlunda sorts liv kan plötsligt vändas till sorg inför att förlora en stimulerande arbetsgemenskap, spännande projekt och inte minst djupkontakten med patienter.

Gå i pension, lägga av, dra sig tillbaka, trappa ner, stänga butiken, bli friherre? Vad står egentligen dessa uttryck för, och vilka känslor och bilder väcks? Många metaforer kring pensionering liknar galghumoristiska uttryck för döden.

Utbrändhet eller vila inför nytt uppvaknande?

Föreställningarna om kretsloppen i livet finns i alla kulturer i form av myter, trosföreställningar och konst. Det kan gälla såväl de stora cyklerna som hela världsepoker, till livscykler, årsväxlingar eller en familjs eller en persons energiförlopp i vardagen. Det övergripande perspektivet ger tillfälle till reflektion över vad de olika faserna kan betyda också i det personliga livet. I vår egen nordiska mytologi överlevde bara en handfull gudar och människor efter den stora förutspådda världskatastrofen Ragnarök. Intressant nog bevarades också asagudarnas spelbrickor av guld, vilket kan väcka fantasier om vårt behov av lek, problemlösning och upplevelser utöver ”det nödvändiga”. Vad gör vi med vår längtan efter förnyelse, och vad innebär det att mogna, sakta ner och kanske avsluta något...? Hur förnyar man sitt liv och sina perspektiv egentligen? När känns någon av dessa faser skrämmande och när verkar den mer attraktiv och kanske inspirerande?

Blir vi bättre med åren…?

När en psykoterapeut arbetat i många år brukar ängslan för att göra eller säga fel saker minska. Det kan kännas svårt att lägga ner arbetet just när den här grundläggande säkerheten har konsoliderats. Energi har kanske frigjorts för ett mer kreativt arbetssätt samtidigt som uppmärksamhet och kontakt med patienterna bevaras, just för att man känner att man bottnar i sin erfarenhet.

Under åren som gått har jag själv och mina kollegor regelbundet återvänt till kurser och utbildningar med en frekvens som jag misstänker är tätare än för många andra yrkesgrupper. Kriterierna på att vara ”god nog” som terapeut förskjuts ständigt av nya utmaningar inifrån och utifrån. Dels behöver vi efterhand uppdatera vårt yrkesmässiga kunnande och dels måste vi ju hela tiden arbeta med vår personliga känslighet, energi och ”mänsklighet” som verktyg.

… eller är det fokus för intresset som förskjuts?

Kan det tänkas att var metod har sin tid i en psykoterapeuts yrkesverksamma tidscykel – liksom uppfattningen om vad som menas med evidens och effektivitet? Man kan undra hur mycket ålder och personlighet samvarierar med valet av psykoterapeutiska metoder och anammandet av psykologiska förklaringsmodeller.

Med åren tycks jag själv och många av mina kollegor bli allt mindre intresserade av att vara trogna den ena eller andra metoden, och fokuserar snarare på vad som ”uppenbarligen” är meningsbärande och fördjupande för utvecklingsprocessen hos den person som vi har framför oss. Man kanske börjar utveckla något i patientarbetet, som man tidigare inte har prioriterat, till exempel icke-verbala aspekter och metoder. Allt detta måste givetvis ske inom ramarna för etik och kvalitetssäkring. Om man inte håller sig i framkanten längre yrkesmässigt, och struntar i att förkovra sig hamnar man lätt i bakvattnet och börjar uppfattas som gammeldags, och frågan om att avsluta börjar ju då osökt att komma mer i förgrunden.

Som medarbetare på olika arbetsplatser och i team genom åren kunde jag ofta se konflikter uppstå mellan tradition/reflektion å ena sidan och frejdigt experimenterande å den andra. Konflikterna kunde bli intensiva och ibland olösliga. Ofta såg det ut som generationskonflikter som nu i efterhandframstår som både nödvändiga och produktiva för utvecklingen på arbetsplatsen; både ”gammalt” och ”ungt” tänkande behövs.

Andra halvan av livet – integration eller uppgivenhet?

Historiskt sett var det E.H. Ericsson och C.G. Jung som pekade på den andra halvan av livet som annorlunda med stora möjligheter till berikande: mångfald, integritet och integration av livets skiftande erfarenheter. Mitt i livet-krisen kan vara en fråga om att både ”byta glasögon” och värdesystem. Från att ha varit koncentrerad på att göra jobbet så perfekt som möjligt, ändras kanske den enskilde psykoterapeutens fokus till ett vidare perspektiv. Exempelvis kan intresset för förändringens natur och mål, som var i förgrunden under studietiden komma tillbaka på ett nytt sätt. Samtidigt inser man också att ens egen insats, hur värdefull den än kan vara, är begränsad. En viss ödmjukhet kan komma in – eller bitterhet. Andra måste nu ta över det jag har påbörjat. Jag kanske tvivlar på att något gott kan komma ur det när jag inte längre är där och kan kontrollera och styra. Det är också skrämmande att se hur ny ledning och dåligt informerade politiska beslut i ett enda slag kan rasera någons livsverk!

Trappa ner – depression eller lättnad?

Den vanligt förekommande depressionen när semestern börjar, eller efter ett avslutat ”storverk”, såsom en doktorsavhandling, kan naturligtvis också komma när man ska börja avsluta ett långt yrkesliv. Rädslan för stiltje, intighet, meningslöshet kan växa sig stark. Som ett försök att motverka detta kan intensiva aktiviteter följa på ett sådant hot om nedtrappning. En för- eller omedveten förkänning av dödens obeveklighet och slutgiltiga stillhet? Hur skapar man den lugna omstrukturering av livet som egentligen skulle behövas i denna livsfas?

Att ”bära” patienten – privilegium och börda

Att under vissa perioder ”bära” patienten, ”hålla” honom eller henne i mitt sinne, i mina tankar också utanför sessionerna, kan ibland kännas som en börda. Det kan också upplevas som en konstruktiv utmaning som berikar snarare än tröttar ut. Kommer jag själv att åldras fortare när jag inte längre” bär på” mina patienter? Det är ju ett privilegium att få fortsätta med ett jobb som jag trivs med, är bra på och ger en plats för mig i arbetslivet ännu en tid.

Ekonomi och drömmar om ett nytt liv

Att lägga av jobbet kan ju också innebära att drömmar om något man vill förverkliga medan det fortfarande finns tid, äntligen kan ta form – men har man råd? Ekonomin är en stark faktor, som ibland ”hjälper” den sida av ambivalensen som vill hålla kvar yrkeslivet ett tag till, men kan också vara en källa till ångest och förtvivlan i ett kanske redan svårmanövrerat livsskede. Om hälsan dessutom börjar svikta kan det här växa till en större kris. Hur lägger man av? Handledning eller en kollegial handledningsgrupp kan hjälpa till att inse när det är dags att trappa ner eller helt enkelt sluta. Det är ju ytterligt pinsamt att plötsligt förstå att man kanske sedan en tid inte varit riktigt kapabel att sköta sin yrkesverksamhet. Man kan ”tappa ansiktet” och känna sig helt värdelös om patienten får väcka en mitt i sessionen, om man dubbelbokar eller blandar ihop patienternas drömmar. När närmar sig en psykoterapeut gränsen för att bli oprofessionell? Ju äldre jag blir desto osäkrare blir garantin för hur länge jag kan finnas där för patienten. En dag måste man säga till i första intervjun något i stil med: ”Jag planerar att fortsätta arbeta i åtminstone två år till, kanske längre, men det är osäkert just nu.” Ett vanligt sätt att avsluta är ta längre ledigheter och att trappa ner under en period: först ta en dag ledigt i veckan, sedan två osv. Patienter som slutar ersätts inte. Om en patient behöver ändra tiden för sina sessioner, då blir det ett tillfälle då man gradvis kan skapa ett schema som passar psykoterapeuten. Man kan besluta sig för att bara ta sig an korttidsterapier och rekommendera vidare dem som bedöms behöva mer tid eller mer kraft än man tror sig orka med. Det mest naturliga avslutandet – om man har frihet att välja – kan vara att efterhand reglera arbetsbördan till det som känns lagom och att tillåta den här ambivalenspendeln att svänga tills den lugnar sig och det klarnar: ”Nu är det nog dags...”

INGER SÄFVESTAD är leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och jungiansk analytiker (IAAP). Privat verksam i Stockholm och medlem i RPC:s styrelse.