Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

”Den fullkomliga kvinnan”
– exempel på idealiserad destruktiv narcissism

av Pirjo Lantz

”Det var gudomligt. Lågan från tändaren lyste upp mina lugnt glänsande ögon. Min första cigarrett efter den första gången. Den var också gudomlig. Allt var gudomligt. Det enda som syntes på ytan var tillfredställelse och segerrus. Rösten lät kanske aningen raspig och brusten, men än sen. Och jag visste att det skulle bli en andra gång. En tredje. En hundrade. Så blir det naturligtvis inte för alla. För somliga blir den första gången den sista, men inte för dem som är bra på det och mår bra av det. Jag var bra på det direkt.”

Att följa Anna, huvudperson i Sofie Oksanens roman Stalins Kossor (2003), är en omskakande resa djupt in i en ung kvinnas inre värld. Via henne lyckas författaren gestalta en ung människas desperata kamp med sin identitet på ett träffsäkert och gripande sätt. Som all annan god litteratur rör historien om Anna allmänmänskliga dilemman och det går att, i denna litterära gestalt, känna igen många unga vuxna som söker psykoterapi. Jag tar mig friheten att använda mig av Anna som en ställföreträdande klinisk fallbeskrivning för att delge mina reflexioner och belysa vissa teoretiska tankegångar kring ätstörningar, trauma och etnicitet, sexualitet och destruktiv narcissism.

”Jag har varit bra på det i 14 år och ingen hade märkt något om jag inte hade berättat det själv, och likväl vill man inte ta in det jag säger. Och om man ändå gör det, så är man hjälplös.”

Vad är då denna, i puberteten upptäckta, gudomliga hemlighet, som får Annas ögon att glänsa och livet kännas som ett segerrus? Är denna explosiva kick det första narkotikaruset eller tillfredsställelsen efter ett häftigt samlag? Nej, Anna beskriver här sin första bulimiska hetsätningsakt, som överskrider alla sociala normer av måttfullhet och tidsbegränsad njutning. Hon börjar hänge sig åt sina matorgier i hemlighet och sopar undan alla spåren. Det förbjudna verkar utgöra den största lockelsen, och att lusten kan uppnås när helst hon själv vill, utan att begränsas av någon annans önskan eller begär.

Som all annan god litteratur rör historien om Anna allmänmänskliga dilemman och det går att i denna litterära gestalt känna igen många unga vuxna som söker psykoterapi.

Kulic (2005) menar att matmissbruk, såsom hets - ätning, kan likställas med en sexuell akt, där den orgastiska tillfredställelsen inte uppnås genom det allmänt socialt accepterade, nämligen via de erogena zonernas sensuella förening, utan genom hemliga, omedvetna fantasier kring mat och ätande. Hetsätningen går onekligen emot den gängse uppfattningen om att sexualitet kräver en bestämd tidsram, och är ett angrepp mot vårt kulturellt och historiskt bestämda sätt att länka sexualitet med enbart vissa kroppsdelar, speciella aktiviteter och sensationer.

Fortfarande som ung vuxen får Anna sina största njutningsupplevelser via maten. Hon är en ung kvinna som påtagligt gäckar de livsuppgifter som man brukar förvänta sig av en person i hennes ålder. Det är påtagligt att hon inte integrerat en vuxen sexualitet, inte har förmåga till intimitet, kärlek och omsorg om sig själv och andra, utan kämpar för sin egen överlevnad genom att dra sig undan närheten. I stället för ömsesidighet slukar hon i sig sitt eget hemliga matförråd i sin ensamhet, för att efter akten uppnå ett tillstånd av fullständig avspänning och tillfredställelse.

”Bröd självfallet, och ost, den allra fetaste sorten, apelsinmarmelad, havrekex, chokladkex, chokladkakor, pizza, karelska piroger, Ambrosiakaka, frysta kanelbullar, mango-melonglass… På med ugnen, kaffet droppar i kokaren, smör på bordet, hoppas det inte är för hårt… smör ska det vara, riktigt smör, alltid riktigt smör under ätsessionerna… Färskt bröd, nygräddat, vars ånga är innesluten i en påse. Brödets svindlande, varma skivor. På den ska det vara riktigt smör som smälter till rent guld.”

Läpparnas möte med det varma brödet och det rinnande, smälta smöret för mina tankar till de saliga amningsstunderna mellan en mor och ett spädbarn. Är detta det gudomliga tillstånd som Anna, liksom andra som hetsäter, längtar efter att återskapa, att via sin hetsätning försöka nära sig själv, lugna ner sig själv, bli självförsörjande?

Man kanske kan tänka som Williams m fl (2004), att de orgastiska hetsätningssessionerna är ett regressivt sätt att oralt inkorporera allt det goda, de infantila ideala del- och helobjekten; en fullkomlig mamma med sitt mjuka bröst, kroppsvarma mjölk och den lena huden, dofterna. Dessa är föreställningar om omedelbar tillfredställelse i syfte att hålla allt det onda ifrån sig, ett krampaktigt sätt att försöka få kontroll över tillvaron.

Är detta det gudomliga tillstånd som Anna, liksom andra som hetsäter, längtar efter att återskapa, att via sin hetsätning försöka nära sig själv, lugna ner sig själv, bli självförsörjande?

Å andra sidan symboliserar bulimi, som Anna också lider av, en explosiv eliminering av det som intagits. Att kasta upp all den släta, ofta lättsvalda, barnsliga matgegga som konkret inmundigats. Vad är det för katastrof som måste hejdas genom en projektiv eliminering av de inkorporerade objekten? Ett givet och mycket konkret svar är förstås fetma. Att oupptäckt oralt kunna kasta i sig all denna rikedom, utan att något lagras i kroppen döljer effektivt de egna behoven, den egna glupskheten. Dessutom kan man leva upp till västvärldens kvinnoideal; att som kvinna likna en man (eller ett barn) till sin kropp; inte för yppig, inte för kurvig. Och visst är sedan länge i ”Väst” smalhet och rikedom sammankopplade, liksom fetma och fattigdom. Annas mor 8 | In sikt en 4/11 kommer från ”Öst”, där fortfarande andra kvinnoideal gör sig gällande under Annas uppväxt. Som en ung vuxen kvinna längtar hon tillbaka till barndom - ens förgångna, av sin mor avfärdade kvinnovärld.

”På denna sida av viken kunde man för några rubel få en stor hög med allt möjligt underbart, röd färg för läpparna, strumpor, strumpeband, hårnålar, vita hattar med brätten och silverkant. Jag var helt sjuk efter dessa föremål som i Tallin tillhörde en förgången kvinnovärld… Jag vill se er fetma! Jag vill se något av det jag minns, det som var min värld! Något av det jag letar efter.”

Till skillnad från Anna tar hennes mor bestämt avstånd från allt som får tankarna att fara till hennes gamla hemland; alla förbindelser med Estland ska hemlighållas, språket ska tystas, alla synliga band förkastas och förnekas. För Anna blir maten en förtätad symbol för det som är förnekat och förbjudet och bulimin en desperat urladdning i syfte att bli av med en upplevelse av skam.

”Jag försökte svälta skammen, piska den, tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam… Min skam var inte ens av den smärtsamma sort som man kan vältra i och prygla sig med. Det obevekliga i min skam gjorde den ofullständig, halvfärdig, den var ett missfoster, något man inte kunde få grepp om, hur jag än försökte reglera dess ätande och drickande… Den måste avlägsnas, om det så krävde att man stoppade ett vedträ eller en klädhängare i halsen, en virknål eller en tandborste, ingen skillnad.”

Annas ”bulimarexi”, hennes ord för föreningen mellan bulimi och anorexi, liknar en tvångsmässig ceremoniell handling med inslag av njutning och smärta; närmast en autoerotisk sadomasochistisk sexualakt, där man själv är såväl den skamlösa förövaren som det skamfyllda offret. Jag påminner mig om Kristeva som träffande säger att ”Ingenstans somatiseras det mer än i främlingsmiljöer, till den grad att språkets eller passionens uttryck hämmas” (1991, s 43). Skammen för Anna är ett blodsarv, en från födseln nedärvd skamkänsla som överförts från en generation till en annan. Anna själv är medveten om skammens sociala och psykologiska rötter och dess förgreningar till hennes etniska ursprung. Hon länkar känslan av skamfullhet till sin utländska härkomst; att hon är född av en estnisk kvinna, men bosatt i ett västerländskt land, där det händer att kvinnor från Estland stämplas som ”rysshoror” och där kunskapen om Estlands historia är närmast obefintlig. Den allt överskuggande rädslan, för såväl Annas mor som henne själv, är att bli allmänhetens projektionstavla, att bli betraktad som just en ”öststatshora”.

”Alla ester kallades ryssar i Finland, och man förstod så småningom att var och en, inte bara den ryska utan också den estniska kvinnan, var hora.”

Annas upplevelser av sin uppväxt i ett till synes jämlikt och upplyst, men ändå så fördomsfullt och nedvärderande majoritetssamhälle känns brännande aktuella och giltiga för många ungdomar med utländsk härkomst. Att utsättas för mer eller mindre subtila kränkningar leder inte sällan till att de tystnar kring och helt förnekar sin mångkulturella identitet, eller för den delen överdriver och radikaliseras i sin etnicitet. I Annas fall händer det alltså att hennes baltiska rötter associeras till sexuell förnedring och utnyttjande av kvinnan. Sexualitet och etnicitet sammanfogas, såväl på en individ- som på en samhällelig nivå och blir ett fält för maktmissbruk kontra maktlöshet, över- och underordning och kamp om rättfärdigande.

Moderns överväldigande ångest kring sin sexualitet har omedvetet transporterats vidare in i dottern.

Redan som barn får Anna av sin mor lära sig att aldrig avslöja sin ”halvblodiga identitet”, aldrig prata estniska så att någon hör, och efter inträdet i puberteten, se till att akta sig för att i den andres ögon bli betraktad som en estnisk prostituerad, eller för den delen en estnisk kvinna, eller, säkrast – en kvinna över huvud taget. Redan som åttaåring får hon av modern en lektion om prostitution, som elvaåring hjälper hon sin finske far att hitta sexiga västerländska underkläder till hans älskarinna i Ryssland. För Anna blir erövrandet av en sund genusidentitet och sexualitet en mycket komplicerad historia.

”Jag tror inte mamma någonsin använde ordet hora. Kanske var det för ”fult” i hennes tycke. Hon använde obestämda pronomen, som ”såna där” eller ”dom där” eller ”dom är såna” eller ”där går såna där”… I själva verket fick jag höra ordet hora först Insikten 4/11 | 9 första gången när jag var ungefär åtta år, i Finland. Då berättade mamma för mig vad det ordet betyder – betald kvinna.”

Faimberg (1988) har myntat det engelska begreppet ”telescoping of generations”, med vilket hon syftar på barnets omedvetna identifikation med en hemlig och förbjuden del av förälderns historia. Dessa avspjälkade identifikationer omfattar ofta flera generationer. Man kan ana att Annas sexualitet är mättad med gamla trauman, kanske sexuellt utnyttjande och kränkningar. Moderns överväldigande ångest kring sin sexualitet har omedvetet transporterats vidare in i dottern, som identifierar sig med hennes bild av sexualitet som en arena för övergrepp. Detta bidrar förstås till att Anna är extra mottaglig för de fördomsfulla projektionerna från omvärlden. Det visar sig också att Anna så småningom kommer att agera ut den förkastade och förbjudna sexuella fantasin, och leva upp till föreställningen om just ”horan”.

”Hukkas (en pojkvän) önskan på vår kärleksdag var att jag skulle leka prostituerad. Han ville ge mig pengar på riktigt, han ville att jag skulle ta det på allvar, sticka pengarna i behån och fråga honom hur han ville ha det… Jag frågade honom om han ville att jag skulle vara thailändsk, svensk, rysk, estnisk, svart eller vit.”

Men förutom skammen över de negativa föreställningarna om sin härkomst, finns trots allt stoltheten; stoltheten över att härstamma från två folk. Anna bär inom sig denna dubbla etniska identitet, ett havandeskap som hon, i rädsla för att bli utsatt för kränkningar, känt sig tvungen att dölja.

”Och ändå var jag samtidigt så stolt över mina baltiska rötter. Mjukt och ömt, smärtsamt och bittert, som var mitt ofullgånget födda barn.”

Även ett förgånget politiskt förtryck vävs in i andra generationens psykologi. Den estniska släkthistorien är dränkt i blod, obeskrivliga och onämnbara trauman har förts vidare från en generation till en annan och uttrycks symboliskt i form av symtom. Bland annat Volkan har studerat överföring av trauman mellan generationer och menar att traumaöverföringar, som inte bara gäller affekter, utan också omedvetna fantasier, visserligen blir synliga i barnens symtom, men är mycket svåra att komma åt (Böhm & Kaplan, 2009).

Annas ”bulimarexi” både döljer och avslöjar en obearbetad sorg över smärtsamma förluster i familjens historia och symtomen kamouflerar Annas egen depression. Även om Anna är född i ett annat land, livnärs hon av den rädsla och paranoia som härjat i Sovjetimperiet, och just i Estland, där hennes släktingar under andra världskriget kämpade för landets frihet gentemot två ockupationsmakter, och blev utsatta för extrema trauman. Den gamla skräcken från det förflutna har etsat sig fast och lever i Annas inre som en aktuell verklighet. Den sovjetiska historiens förvrängda lärdom är att ingen är att lita på, inte ens den närmaste familjen, och denna brist på tillit har förmedlats vidare med modersmjölken.

”Det har alltid varit viktigt för mig att kunna resa vart som helst, vilken sekund som helst… Och eftersom man aldrig kan vara säker på att återvända till den plats varifrån man rest iväg, är det bäst att ha bagage som om man aldrig skulle komma tillbaka.”

De ständigt närvarande gamla trauman, som inympas i vardagslivet även hos den uppväxande generationen, gör att det är bäst att alltid vara beredd på det värsta. Barnet ska vara berett att fly, fly från de gamla spökena från förr, fly undan det bortträngdas återkomst. Men enligt upprepningstvångets logik återuppstår det bortträngda gång på gång, till exempel i form av utageranden och symtom.

Det kan ta ett par generationer innan det är möjligt att sätta ord på och sörja över de våldsamma förluster och separationer som extrema trauman förorsakar.

Det kan ta ett par generationer innan det är möjligt att sätta ord på och sörja över de våldsamma förluster och separationer som extrema trauman förorsakar. Såren efter separationerna överförs oläkta och blotta hotet av en ny separation upplevs av Anna som ett obeskrivbart trauma här och nu. Hennes egen psykiska hud håller inte för den spänning som vardagliga, återkommande separationer väcker. Hon 10 | In sikt en 4/11 söker närhet och trygghet, men skyr samtidigt dessa, eftersom gamla generationstrauman trasat sönder hennes tillit och möjlighet till en trygg anknytning.

”Jag är rädd varje gång det går i dörren, att han ska ge sig av. Rädslan släpper bara när han är på plats, när vi ligger i sängen, när vi sover hud mot hud. Men den försvinner inte. Jag kan inte göra annat än försöka kräkas bort den. Men den försvinner inte. Jag har lyckats kräkas ur mig skammen, men vad hände? I dess ställe kom bara annat att kräkas för. Jag är så rädd att jag hela tiden vill hetsäta.”

Som alltid vid svårare psykopatologi är Annas förmåga att hantera psykisk smärta mycket begränsad. I stället för att kunna reglera sina affekter, såsom skam och rädsla, evakuerar hon dem på så sätt att hon försöker svälta känslorna via anorexi, eller projektivt kasta upp allt det osmälta i de bulimiska attackerna. Endast på det sättet kan Anna uppnå en känsla av egen kontroll. Att evakuera känslorna beskrivs av Anna som ett försök att svälta sig in i befriande tanklöshet och obefintlighet. Detta slags försök att bli av med obehag och olust har till syfte att uppnå sinnesfrid, lättnad och ostördhet (Ikonen, 2010). Med hjälp av sin totala upptagenhet av mat flyr Anna också undan en kuslig inre tomhet, en flykt som är nära att utvecklas till ett dödligt beroende.

”… den gamla bekanta känslan, den gamla bekanta demonen, kittlade mina leder och min midja och viskade, kom, gullet kom, slickade mig i nacken… det fanns bara ett frenetiskt behov, och det började befalla fötterna att springa bort därifrån och fortsätta, fortsätta i det oändliga, fortsätta äta och äta och äta i det oändliga, röra på käkarna, svälja, öppna munnen för nästa bit och nästa, om och om igen, tills man somnar djupt, så djupt att man aldrig någonsin sovit så djupt, och allting är bara svart och mjukt och omfamnande svart mörker, där ingenting är skrämmande, det finns bara frid.”

Annas matmissbruk kan också förstås som ett maniskt försvar mot tomheten och bristerna i hennes känsla av en egen sammanhållen identitet. Den rigorösa kontrollen över maten upptar all hennes energi och utgör ett eget hållande, ett extra hölje och ett skydd mot en inre fragmentering. Att bli av med symtomen likställs med döden, det är via symtomen som Anna upprätthåller sin identitet. De gör henne levande.

”Det får inte finnas och ska inte finnas några spår av det jag gjort. Ingen får märka och ingen ska märka. Så att min bulimarexi kan frodas och må bra. Men man kan försöka ta den ifrån mig. Därför går jag till läkaren. För att få behålla min bulimarexi. Om jag svimmar eller om mitt viktindex sjunker till exempel till tio, då tar man in mig på sjukhus, och jag kan inte hindra det. Så långt har jag alltså kommit: jag måste rädda mitt eget, min bulimarexi. Jag klarar mig inte utan den.”

Mellan raderna kommer det fram att Anna tidigt i sin barndom saknat en föräldrafamn, i vilken hon skulle ha kunnat vaggas in i trygghet och självtillit. På grund av en kaotisk inre och yttre situation blir inträdet i puberteten ytterst svårhanterligt och det är då Anna upptäcker den geniala ”lösningen” på alla sina problem; att utöva den största möjliga kontrollen över sin vikt och sin kropp.

Med hjälp av sin totala upptagenhet av mat flyr Anna också undan en kuslig inre tomhet, en flykt som är nära att utvecklas till ett dödligt beroende.

Det ”bästa” sättet för henne att samspela och upprätta någon form av mental balans blir att ständigt försöka fånga omgivningens uppmärksamhet och få bekräftelse för kroppsytan. Den egna kärnan kamoufleras noggrant bakom en järnridå av en hårt kontrollerad och förhärligad idealkropp. Annas yta, kroppens yta blir alltså grundläggande för hennes identitet, istället för kroppens psykiska innehåll, hennes ”själ”. Det finns ingen fast förening eller länk mellan kropp och själ.

”Ju mindre kläder jag har på mig, desto mer tittar man på mig. Desto bättre vet jag vad i mig det är man tittar på, desto lättare är det för mig att finnas till, desto bättre vet jag vad de tänker om mig. Desto mindre förekommer sånt som jag inte kan vara säker på. Jag förstår varje blick som träffar min nakna kropp, jag är säker på betydelsen av varje ögonblick, jag vet vad som är på gång, jag är trygg inne i min kropp, någonstans därinne i djupet… Någon befinner sig där i skydd, någon som använder sig av första person singularis och avser sig själv.”

Såsom andra ungdomar med liknande symtom, tycks Anna aldrig ha upplevt sig själv som ett subjekt, har aldrig haft en egen, avskild identitet. På grund av tidiga erfarenheter av att inte bli accepterad i sin egen rätt, har hon utvecklat, förutom ett anpassligt ”falskt själv” och ett onåbart ”sant själv” (Winnicott, 1993), även ett avsiktligt dolt själv. I den dolda delen ingår allt sådant som Anna känner sig tvungen att hemlighålla, allt det som hon antar är dåligt eller fel, speciellt allt som har med hennes etniska identitet att göra.

”Därför måste Anna princessifiera sin kropp och göra den sån att den drar alla blickar till sig, men samtidigt är sån att den tjänar som skydd, liksom finskheten på andra sidan gränsen, ett likadant skydd, som hindrar insyn i hennes kropp, som skyddar mot att se Anna själv. Hon blir kvitt osynligheten och obetydligheten utan att sprida den förbjudna kunskapen om främmande härkomst, istället skaffar hon sig det allra värdefullaste – den fullkomliga kvinnokroppen.”

Anna beskriver här hur hon gömmer sig bakom den idealiserade kroppsfästningen. Det finns förstås flera grundläggande orsaker till Annas avsaknad av egen identitet. Tveklöst har hon i mångt och mycket fått fungera som en narcissistisk förlängning till sin mor, en ”främling”, som inte tillnärmelsevis kunnat förverkliga sig själv i sitt nya kulturellt homogena, mot främlingar intoleranta hemland. Modern har, liksom andra föräldrar, men kanske speciellt många som av olika anledningar tvingats lämna sitt land, ställt sin tillförsikt till och levt via sitt barn, vars uppgift blir att fylla upp den vuxnes brister i tillvaron.

”Ja mamma, jag sumpar alla de chanser du aldrig hade. Jag låter allt flyta förbi och koncentrerar mig på det väsentligaste: att äta. Jag har spytt ut varje möjlighet du har matat i mig.”

I familjedynamiken blir den finske faderns ställning successivt nedmonterad och han blir betraktad som representanten för det förtryckande, opålitliga manssamhället. Modern och dottern bildar ett par i ett ömsesidigt upphöjt utanförskap och misstrogenhet mot den rotfasta omgivningen. Det blir extremt svårt för Anna att ta sig loss från dyaden och etablera egna relationer med jämnåriga. Enligt min erfarenhet är detta en mycket vanlig familjedynamik hos ungdomar med ätstörningar.

”Mamma anser att varje person i min närhet är fel sällskap. Alla försöker de utnyttja mig sexuellt eller ekonomiskt eller både och, och säkert också på andra vis, som mamma ännu inte kommit på. Därför slängde hon alltid på luren när det var pojkar som ringde till mig, och hon skulle gärna ha gjort likadant med flickorna, men det kunde hon inte.”

Med en mor som är dolt fientlig inför dotterns frigörelse och utan stöd av en respekterad far, stannar såväl jag- som den psykosexuella utvecklingen av. Under den sena adolescensen kan Anna följaktligen inte ta steget in i vuxenblivandet; intimiteten, omsorgen och kärleken gentemot sig själv och andra. Hon drar sig in i en psykisk reträtt (Steiner, 1995), där allt beroende av andra förnekas; där hon är sig själv nog.

På ett rigitt sätt försöker hon själv härbärgera sina emotionella tillstånd genom att bygga upp en skyddsbarriär. Hon satsar allt på att förhärdliga sin kropp och tukta den till ”fullkomlighet” – men kroppen upplevs samtidigt som förfrämligad, tillhörande en annan.

”Min kropp visste inte om den var hungrig eller törstig, om den var trött eller om den skulle klä på sig en yllekofta under ytterrocken. Det var min Herre som visste. Min kropp hade inga lustar. Det hade min Herre. Men min Herre behövde ingen annan tillfredställelse än mat. Andra människor störde den, andra kroppar, andra själar och hjärtan som bultade i min närhet och sökte gensvar. Allt som störde min Herre måste bort.”

Annas jag är kluvet i en idealiserad, destruktiv del av självet, ”min Herre”, som nästan helt dominerar över den libidinösa delen av självet; Annas ”lilla Katt”. Den gudalika, nedbrytande Herren är en destruktiv narcissistisk konstruktion som bekämpar alla positiva libidinösa relationer och alla de delar av självet som upplever sårbarhet, osäkerhet, beroende och behov av närhet till någon annan.

”När jag var tillsammans med Hukka förflyttade jag mig inte någonstans ur min kropp. Jag bara fanns till. Jag lyssnade till Hukkas händer över min hud, jag lyssnade till hur hud vidrörde hud, hur förunderligt jag kände det, på vilket förunderligt sätt jag hade blivit Hukkas lilla katt. Den alldeles speciella Lilla Katten. En dylik ovarsamhet straffar sig alltid. Spring Anna!” (– och Anna springer).

Den förföljande inre rösten ser alltså till att Anna, såsom Narcissus i den grekiska myten, förblir fjättrad vid sin egen spegelbild. Hon dyrkar sin självgjorda smala kropp och genom sin ”bulimarexi” håller hon den libidinösa delen av självet i ett dödligt tillstånd av självsvält. Hon underkastar sig maktlös sin Herre, till synes utan egen riktning och vilja. Det är som om denna ”inre maffiaorganisation” (Rosenfeld, 1971) inte tillhörde henne. Hon verkar ledsagas av en främmande makt, en sadomasochistisk inre 12 | In sikt en 4/11 instans som härskar över henne totalitärt och tyranniskt genom att ömsom pocka och locka, ömsom hota och bestraffa.

”Enda problemet var hur jag skulle hålla min Herre i schack på offentliga ställen. Han blev helt omöjlig. Olydig. Tog ledningen. Hela tiden lockande, viskande, knuffande in mig i omöjliga situationer. Kittlande mig under magen med sin långa tunga. Kom gullet, kom.”

För en psykoterapeut krävs det mycket tålamod och mod för att komma till tals med de avspjälkade inre instanserna; att mota den fientliga maffiaorganisationen vid grinden och få en glimt av de mest förborgade, ömtåliga delarna av självet. Rosenfeld (1971) menar att vid detta slags patologiska narcissism riktas de destruktiva impulserna mot de bästa delarna av självet och mot varje objekt (inklusive psykoterapeuten) som vänder sig till de samarbetsvilliga delarna av personligheten. Anna har tidigare behandlings - erfarenheter, vilka präglas av hennes triumfatoriska nedvärdering och misstro. Det verkar onekligen som om det destruktiva självet hade besegrat alla de goda krafter, som ändå på olika sätt försökt hjälpa henne.

”Den första psykiatrikern jag träffade på Studenthälsan var inte specialiserad på ätstörningar… Det gick en rysning genom kvinnans kropp när jag sa ja, min bulimi innebär att jag kräks. En annan psykiater skrev i sitt utlåtande att jag var en instabil personlighet och att min sexuella identitet är skiftande. Eller sökande. Eller förvirrad. Men jag försökte ju bara lyssna till mig själv eftersom ingen annan kunde göra det åt mig. Inte heller min tredje terapeut, som aldrig sa någonting. Hummade, nickade, men sa ingenting och frågade ingenting… Den fjärde var av samma slag, för den femte hade jag inget intresse kvar.”

Efter en stor inre kamp vågar Anna tills slut avslöja sin allt överskuggande och ”fruktansvärda” hemlighet för en ny bekant, Vilen. Till sin stora häpnad blir hon inte förhånad, bespottad och förkastad för sin undangömda, sexuellt laddade etniska identitet.

”För jag hade sagt det högt, och till en helt främmande människa… Jag härstammar från två folk. Jag är till hälften est, till hälften finsk. Och Vilen ryckte inte ens till av förvåning, eller av förakt. Jag bara sa det, och ingenting hände; ingen visslade, ingen frågade om priset, hela baren vände sig inte om för att titta på mig, båten stannade inte, ingenting inträffade, och ändå hade det hänt.”

Det blir tydligt att det skrämmande och det främmande är något som Anna alltid burit inom sig. Eller som Kristeva (1991, s 190) uttrycker det: ”Det oroande, det främmande finns inom oss själva: vi är våra egna främlingar – vi är kluvna”.

Såsom andra ungdomar med liknande symtom tycks Anna aldrig ha upplevt sig själv som ett subjekt, har aldrig haft en egen, avskild identitet.

Intill smärtsam självdestruktivitet är Anna ett exempel på ett lidande som driver många ungdomar. Min psykoterapeutiska erfarenhet säger mig att det onekligen är ett mödosamt psykiskt arbete att integrera de olika delarna av självet, att inte längre låta sig tro på och styras av de ”inre Herrarna” och de befängda, idealiserade lösningarna på livsproblemen. Som psykoterapeut behöver man nå de mer samarbetsvilliga sidorna av självet för att gemensamt kämpa emot de destruktiva narcissistiska lockropen:

”Om jag bara lyder och högaktar min Herre väl, då ger min Herre mig vad jag vill, den fulländade kvinnokroppen, fulländad för mig och fulländad för min Herre, den fullkomliga kvinnan. Och den fulländade kvinnokroppen gör mig till den fullkomliga kvinnan. Den goda kvinnan. Den åtråvärda kvinnan. Den intelligenta och avundsvärda kvinnan. Den som man tittar på. Den man beundrar. Beauty hurts baby.”

 

Referenslitteratur återfinns i originalartikeln, Insikten 4/11.

 

2012-09PIRJO LANTZ är leg psykolog, leg psykoterapeut och vuxen-, barn- och ungdomsanalytiker samt lärare och handledare i psykoterapi. Hon är verksam som privatpraktiserande på heltid. E-post: pirjo.lantz@telia.com

Artikeln är en något omarbetad version av ett anförande på Bertil Wennborgs psykoanalytiska symposium i Helsingborg i januari 2011.

 

 

Artiklar i fulltext

Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa?
Gunnar Bohman

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2022
web@psykoterapicentrum.se