Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Vi trodde vi skulle fira ett jubileum men det var två! Insikten fyller i år 20 år, samtidigt som RPC fyller 40 år. Det har givit oss anledning att göra tillbakablickar. Förutom Insiktens historia ägnar vi några sidor åt föregångaren, Tidskrift för Psykoterapi, som utkom 1979–1991, samt mer specifikt åt ett temanummer tidskriften hade om barn.

Av Pia Hylin och Pia Eresund

Tidskrift för Psykoterapi 1979–1991

Den här artikeln handlar om en del av Psykoterapicentrums, och i viss mån även om mitt eget, förflutna i föreningens och tidskriftens historia.

Det var en intensiv och rolig tid, med utbildning, skapandet av en tidskrift och arbetet med den, en ny förening för oss, och samtidigt startandet av den egna yrkesverksamheten. Några av de eldsjälar som möjliggjorde allt detta var Merit Hertzman-Ericson, legendarisk barn- och ungdomspsykolog och psykoterapeut, och Stefi Pedersen, internationellt känd psykoanalytiker och författare.

1975 blev jag övertalad av Stefi Pedersen, som då var min handledare, att söka till den psykoterapeututbildning som för första gången anordnades av Psykoterapicentrum, och där Stefi varit ansvarig för kursupplägget.

Psykoterapicentrum hade då fyra år på nacken. Det var en nybildad förening för psykoterapeuter, initierad av Merit Hertzman-Ericson.

Föreningen var till en början mycket liten. Vi höll till i en tvårummare på nedre botten över gården på Engelbrektsgatan i Stockholm i samma hus där vi fortfarande har våra nu större och pampigare lokaler. De i början aktiva var såvitt jag minns framför allt Merit Hertzman-Ericson tillsammans med entusiastiska yngre kollegor. Inga-Britt Söderström var länge föreningens allt-i-allo, som skötte medlemskontakter, sekretariat, expedition. Förmedlingen utgjordes under många år av Ulf Svärdström och Maj-Britt Höckert. Stefi Pedersen höll i utbildningen, anordnade kursplaner, valde kurslitteratur och skaffade föreläsare.

Psykoterapicentrum var under 80-talet huvudsakligen en Stockholmsförening. Merit Hertzman-Ericson var under flera år dess ordförande. Hon startade 1979 också föreningens första tidning, som kom ut under 12 år, från 1979 fram till våren 1991. Till förste redaktör och ansvarig utgivare valdes Tor-Ivan Odulf, fotograf, filmare, författare och psykoterapeut (elev i den första kullen).

Till denna krets värvades jag snabbt som redaktionsmedarbetare med tanke på min tidigare journalistbana, och jag blev kvar i redaktionen under hela tidskriftens livstid.

Tor-Ivan Odulf fick omedelbart igång tidskriften med kunskap och glöd. Våra direktiv var inte så värst detaljerade. På Tor-Ivans förslag fick den heta Tidskrift för Psykoterapi. I det första numret skriver han: ”En kvartalstidskrift från Psykoterapicentrum, vad tänker terapeuterna skriva om på dessa 100 grams Silverblade papper?” Han påtalar torftigheten i det mediala utbudet i ämnet psykoterapi och efterlyser, förutom några timmars reportage om Janovs skrikterapi som förekommit i radio, ”något man kunde känna igen: åttio halvtimmar radio på kvällstid från en vanlig psykoanalys eller tjugo halvtimmars behandling på PBU med barn, föräldrar, terapeuter och allt”.

Hågade artikelförfattare fanns. Redan i nummer ett skrev, förutom de i redaktionen aktiva, bland annat Gösta Nycander, Rolf Künstlicher, Monica von Sydow, Sven Lagerlöf, Ivar Ivérus, Eva Basch Kåhre och Åsa Moberg . Två tidstypiska rubriker ur detta första nummer: ”Varning för statlig psykoterapi!” samt ”Låt oss införa leg psykoterapeuter!”

I nr 2 (1979) tillkommer författare som Bo Sigrell och Asta Bolin. Merit skriver om vad Psykoterapicentrum vill:

”Värna om de mänskliga rättigheternas självklara roll i utövandet av psykoanalys/psykoterapi. Att få till stånd att psykoterapeut blir ett yrke. Att skapa en ordentligt integrerad utbildning i psykoterapi.”

I samma nummer bemöter Bo Sigrell den kritik som framkommit mot den planerade statliga utbildningen i psykoterapi.

Många aktiva medarbetare var alltså psykoanalytiker, författare, journalister. Detta präglade även utbildningens val av kurslitteratur och föreläsare.

I valet av material till tidskriften fick vi pröva oss fram. Vi publicerade dikter skrivna av medlemmar tillika författare. Återkommande medarbetare under många år var Alexander Weiss, bror till Peter Weiss, med aforismer och dikter. Under flera år hade vi tillgång till Hans Nordströms illustrationer. Gäst - föreläsningar refererades, då som nu. Exempelvis Margrete Mitscherlich-Nielsen, tysk psykoanalytiker, som talade om kvinnofrigörelse, ”Kan psykoanalysen hjälpa kvinnans frigörelse?”

Kommentarer och reflexioner runt andras författarskap, essäer och betraktelser gavs av exempelvis Mikael Enckell, finländsk författare och psykoanalytiker, och författaren och humanisten Bengt Nerman. Vi hade förstås artiklar och resonemang om olika diagnoser och behandlingsmodeller, filmrecensioner och bokrecensioner. Däremot fick vi på den tiden inte in några artiklar om de intressekonflikter mellan beteendeterapi och psykodynamik som ändå fanns redan då, om än i mindre skala.

Redan 1980 avled Stefi Pedersen, som varit en av tidningens initiativtagare. Nummer 2/1980 ägnades i sin helhet åt ett minnesnummer över henne.

Stefi ville att Psykoterapicentrum skulle ha en tidskrift. ”Utan ord förlorar människan sin själ och blir ett ting” skrev hon i boken ”Människa och Ting”. Hennes bortgång innebar en stor förlust för tidskriften, och Tor-Ivan Odulf skrev: ”Runt Stefi fanns en fri atmosfär, full med syre, lätt att andas”. Han spådde dystert: ”Det faller sig således naturligt att ägna ett av tidskriftens kanske sista nummer åt olika reaktioner efter en psykoanalytikers död.” Essän ”Om fattigdom” ur hennes bok trycktes i sin helhet i detta nummer, bland alla sorgsna och uppskattande minnesord efter denna internationellt kända men i Sverige relativt okända psykoanalytiker.

Tor-Ivans tid i tidskriften blev inte långvarig. Nummer 3/1980 blev också hans sista nummer som redaktör och ansvarig utgivare. Det stod då klart att vi inte skulle få något tidskriftsstöd från Statens Kulturråd. Vår tidskrift ansågs ”alltför marginell”. Tor-Ivan trodde att det innebar nedläggning av tidskriften, som då bara skulle kunna utges i stencilform. I kombination med förändringar i personliga omständigheter valde han därför att avgå.

Vår ambition hade varit att utkomma med fyra nummer per år, för att få det statliga tidskriftsstödet.

Så blev det aldrig. Som bäst lyckades vi producera tre nummer på ett år. Från 1981 fram till det sista året 1991 utkom vi med ett nummer per år. Även om vi med gemensamma krafter lyckades rädda tidskriftens utgivning framåt, medförde våra motgångar – förlusten av såväl en av grundarna som av huvudredaktören – att vi tappade styrfarten litet. Situationen var förändrad. Ingen naturlig ersättare fanns att tillgå som hade tid och ork att påta sig det fulla ansvaret som Tor-Ivan hade gjort, och med den glöden. Merit blev ansvarig utgivare, och vädjade till mig att ta över det redaktionella. Efter mycket funderande accepterade jag, i en kompromisslösning, där jag övertog de konkreta uppgifterna och försökte hålla samman organisationen runt artikel - insamlande och utgivning, men där det intensiva, kreativa ansvaret för tidskriftens innehåll övergick mer på en nu utvidgad, skrivande och intresserad redaktionsgrupp med Merit i spetsen.

Redaktionsgruppen varierade under årens lopp. Stadiga medarbetare var Ulla Arnell, Kaare Jarlo, Merit Hertzman-Ericson, från styrelsen Ann-Mari Orrenius. Den hade tillsammans en mycket bred kontaktyta. Där fanns journalister, forskare, författare, historiker, psykoanalytiker, psykoterapeuter, lärare. De flesta var intresserade av att skriva och publicera sig. Nya författare tillkom. Professorn i psykologi och psykoanalytikern Carl-Erik Brattemo bidrog med artiklar och reflektioner runt andra ofta psykoanalytiska samtida eller dåtida verk och tankar.

Psykoanalytiker som Eva Basch-Kåhre, Rolf Künstlicher, Olof Dahlin och andra bidrog med kliniska artiklar. Religionspsykologen och psykoterapeuten Owe Wikström skrev om ”Religion – som makt eller vanmakt ”(13/1989). Ulla Arnell skrev bland mycket annat om ”Förlåtelse och försoning i psykoterapeutiskt arbete ”(13/1989) och ”Gränsmänniskan” (2/1979).

Det är omöjligt att här nämna alla författare som bidrog till att göra denna tidskrift så levande och givande under våra år tillsammans.

Bland temanummer vi hade märks Psykosomatik (11/1987), Psykoser (9/1985) och Barn (8/1984). (Se vad Pia Eresund skriver om barnnumret längre fram). I nr 12/1988 ägnade vi oss åt reflexioner över den roll en humanistisk syn spelar inom vårt område. Skrev där gjorde till exempel Carl-Erik Brattemo, ”Psykoterapi: medikaliserad – humaniserad?” och Magnus Kihlbom, ”Människosyn i vård och forskning”.

Psykoterapicentrum växte under dessa år från den några hundratalet medlemmar stora Stockholmsförening den från början var, till en rikstäckande förening, med ny styrelse, ny ordförande, och en ny struktur. Mycket kastades ut och mycket tillkom.

Bristen på tidskriftsstöd ledde till att RPC i längden inte hade råd med tidskriftens tryckkostnader.

Den nya styrelsen ville också ha ett tätare samarbete med redaktionen och att tidskriften i högre grad skulle vara det språkrör för medlemmarna som behövdes i den växande föreningen än vad som varit fallet. Vår målsättning vid starten hade varit en annan: vi hade försökt skapa en fri, humanistisk/psykoterapeutisk tvärvetenskaplig debattidskrift för våra medlemmar, med starka band mellan vår psykodynamiska syn och vår bas, den psykoanalytiska traditionen. Sådan var tidsandan då. Men utvecklingen inom vårt område hade gått snabbt, och det blev dags för en kursändring.

Tidskriften lades därför ned.

Vårt allra sista nummer utkom vt 91 (nr 15/1991). Det innehöll bidrag av läkaren och psykoanalytikern Murray Jackson, ”Manic Depressive Psychosis”, historikern AnnSofi Ohlander, ”Historien och det samhälleligt omedvetna”, Ulla Arnell, ”Några tankar om ont och gott –människans potential” och en intervju med Mirjam Israel av Agneta Kindborg.

De avslutande orden stod vår kära chefredaktör för, Merit Hertzman-Ericson. Hon, som under alla år hållit ihop oss under trivsamma och intellektuellt stimulerande former, som uppmärksamt och engagerat följt oss alla och ofta bidragit med träffande reflektioner eller korta inlägg i tidskriften, blev den som osentimentalt och sakligt avgjorde vårt beslut att lägga ner vårt redaktionsarbete när den dåvarande styrelsen var ointresserad av att behålla tidskriften i sin dåvarande form. ”Det skulle”, konstaterade hon, ”ha inneburit ett orimligt merarbete för oss och en omorientering som kändes omöjlig att göra. Vi väljer i stället att avgå.”

Tidskriften hade då i 12 år överlevt utan tidskriftsstöd, och utkommit med totalt 17 nummer. Vi i redaktionen arbetade hela tiden gratis. Detsamma gällde alla skrivande medarbetare.

Merit sammanfattar i det sista numret tidskriftens historia, och dess testamente, så:

”Vi ställde upp med entusiasm och glädje, och Stefi Pedersens anda har vilat över Tidskriften i alla år. Humanism, pluralism, försök till tvärvetenskaplig vinkling har präglat den. Speciellt har vi slagit vakt vid att inte fastna i dogmer eller onödiga byråkratiska modeller. Att arbeta med människor är en vetenskap, en konst. Det fordrar vishet, erfarenhet, största flexibilitet och omdöme, krav på fantasi och inlevelse inför forskning och behandlingsmetoder. En hjälpsökande människa är lika unik som varje psykoterapeut. … Vi lämnar vårt redaktionsarbete med vemod.”

Pia Hylin

Den som är intresserad av att läsa artiklar ur Tidskrift för psykoterapi kan söka sig till Kungliga Biblioteket, där den finns arkiverad och möjlig att fotografera sidor ur alternativt beställa hem papperskopior mot en kostnad. Arkivexemplar finns även på RPC:s kansli och bibliotek.

Goda och onda barn

TFP hade i regel temanummer och nr 8/1984 som handlade om barn hade ovanstående rubrik och är på många sätt ganska typiskt för den tidens debatt. Det innehåller många intressanta artiklar om barndomen och dess betydelse för den vuxna personligheten, föreställningar om medfödd godhet/ondska hos människan – och inte minst om den förändrade syn på det traumatiserade barnet som den schweiziska psykoanalytikern Alice Millers vid denna tid uppmärksammade och omdebatterade böcker ”I begynnelsen var uppfostran” och ”Du skall inte märka” hade medfört. Miller hävdade att det som ligger bakom psykisk ohälsa ofta är misshandel, övergrepp och utnyttjanden (psykiskt såväl som fysiskt) som barn utsätts för och genom känslomässig utpressning förhindras att påtala. Hon var dessutom starkt kritisk mot att Freud hade övergivit sin ursprungliga traumateori och utvecklat teorin om infantil sexualitet, och hon menade att psykoanalysen på detta sätt kommit att bli ett verktyg för den ”svarta pedagogiken”. Några av de artiklar som speciellt berör den här frågan var:

”Onda barn, finns de?” av Eva Basch-Kåre. I den betonas att det lilla barnets aggressivitet inte är destruktiv, men att den genom onda cirklar i det tidiga samspelet efterhand kan bli det, vilket illustreras med fallbeskrivningar (från vuxenanalyser).
”Goda barn, finns de?” en intervju av Elsie Gottberg med Ludvig Igra, som då just kommit ut med boken ”Objektrelationer och psykoterapi”. Barn är väl varken goda eller onda, alla människor har både gott och ont i sig, svarade Ludvig Igra. På tal om Alice Miller sade han att det var bra att hon lyft fram traumats betydelse, men tyvärr hade det i debatten fallit bort ”att en människa kan sätta ihop ett trauma inne i sig. Dessutom kan det presenterade traumat vara ett försvar och syfta till att dölja ett ännu outhärdligare trauma”.
”Barnet och traumat” av Carl-Erik Brattemo som i likhet med Igra fann att Millers kritik skjutit över målet och var grovt förenklande. Han framhöll att Freud inte hade förnekat betydelsen av yttre traumatiserande händelser, men däremot ansett ”att den yttre händelsen ensam räcker inte; för att den skall bli ett trauma fordras dessutom skeendena i den inre världen, tolkningar av händelsen utifrån önskningar, impulser och begär.” Att Millers kritik fått ett så stort gensvar bland psykoterapeuter och kulturskribenter berodde enligt Brattemo på att hon i sina böcker gick läsarnas ”motstånd” till mötes. Vi har, förklarade han, alla ett litet barn inom oss som vill höra att ”ditt elände är inte ditt fel. Det är andra som har åsamkat dig det. Du har ingen del i det.” Man vill inte heller inse att omedvetna krafter inom en själv kan bidra till att upprätthålla och rentav försvåra de psykologiska följderna av en viss upplevelse. Alice Miller skulle snart glömmas bort för ”nästa behovstillfredsställande profet på modet” förutsåg Brattemo.
Betydligt mer positiv var Stig Enger i sin artikel ”Det chanslösa barnet – självbevarelsedriftens utrymme i en traumatiserande kulturtradition”. Psykoanalytiker borde inte negligera den paradigmutmaning Alice Miller ställde deras teori inför, menade han. Utmaningen gällde framför allt psykopatologi och behandlingsteori. Miller ifrågasatte de intrapsykiska konflikternas driftsmässiga natur och definierade om de terapeutiska målen. Man skulle inte längre sträva mot att avtäcka intrapsykiska konflikter utan istället mot att patienten i terapisituationen känslomässigt skulle kunna återuppleva traumat. Enligt Enger var den så kallade infantila neurosen med Millers betraktelsesätt ”en konflikt mellan att vinna ett visst mått av accepterande från de vuxnas sida till priset av en mer eller mindre långt gående självutplåning – eller vägran att göra våld på det egna självet och utsätta sig för vuxenvärldens mer eller mindre skoningslösa bestraffning.”
Om ett enda barns förhållande till ondska handlar Pia Hylins artikel ”Alexander och verkligheten”. Barnet är pojken i Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander”. Här tolkas filmen som en berättelse om de kriser Alexander genomlider då han i nioårsåldern måste integrera två trauman med sin världsbild: faderns plötsliga död, hans egen oförmåga att sörja å den ena sidan och biskopens grymhet, rivalitet och död å den andra. I artikeln beskrivs hur Alexander och biskopen ohjälpligt fastnar i en ond spiral av sorg, längtan, avund och skuld, som kulminerar vid biskopens död.

Pia Eresund

Insikten tjugo år

”Tidskrift för Psykoterapi” lades ner, men behovet av ett medlemsblad för att informera och hålla kontakt med föreningens medlemmar kvarstod. Därför skapades ”Insikten” 1991, samma år som RPC fyllde 20 år. Initiativet togs av Ulla Grebo som länge också var den drivande kraften i redaktionen. Men i och med att såväl föreningen som tidningen utvecklades och fick större betydelse blev det önskvärt att redaktörskapet skulle bli mer fast och få ta mer tid. År 1998 åtog sig Christina Flordh uppgiften som permanent redaktör och den har hon nu alltså haft i 13 år. Insikten kom först ut som ett tunt medlemsblad – två A4 ark vikta till A5 – och innehöll endast föreningsinformation och annonser. Ambitionen var dock att så småningom också kunna erbjuda annan läsning av intresse för psykoterapeuter och häftet blev snart tjockare, med ett mer allsidigt innehåll. Förutom viktig föreningsinformation fanns artiklar, referat från konferenser, recensioner, krönikor, teckningar och fotografier. I oktober 1992 blev medlemsbladet tidning, registrerad hos Patent- och Registreringsverket under namnet Riksföreningen Psykoterapicentrums Tidning Insikten.

Hösten 1993 fick tidningen sitt nuvarande format och hade för första gången ett foto på framsidan, taget av Ulla Grebo. Hennes och Gudrun Olssons stämningsfulla bilder kom sedan att pryda omslaget fram till 2006.

Under de första åren gjorde vi redaktionsmedlemmar allt arbete med tidningen fram till tryckningen. På den tiden skrev vi också mycket själva, förutom att vi aktivt uppmuntrade föredragshållare, forskare och kollegor att skriva för tidningen. Inför varje nummer samlades vi på lördagar i RPC:s lokaler, vi redigerade texterna, vi klippte och klistrade ihop allt material som skulle in i tidningen och vi korrekturläste. Det var roligt, men ofta ett omfattande arbete som tog mycket tid. När datoriseringen kom gick det smidigare att göra layouten, men detta innebar också en utmaning i sig. Det var Berit Gezelius som med den äran åtog sig den uppgiften fram till 2006.

Då anlitades Helena Thelander som professionell layoutare och tidningen bytte åter utseende och fick professionella bilder på omslaget. Det här kostar förstås och har lett till att Insikten från och med 2010 av ekonomiska skäl inte längre kommer ut fem utan fyra gånger om året.

Efterhand har manus börjat flyta in av sig själva och numera får ibland inte ens allt som vi vill publicera plats. Det händer förstås att vi i redaktionen alltjämt skriver en del, men i stort sett kan vi nu koncentrera oss på att läsa, bedöma, redigera och korrekturläsa texter.

Ulla Grebo tillsammans med RPC:s dåvarande kanslisekreterare Carin Nordström

När man bläddrar i gamla nummer av Insikten – 1991–2010 – får man en god överblick av vad som utspelat sig på psykoterapins arena i Sverige kring det senaste sekelskiftet. Först 1980-talets optimism och förälskelse i objektrelationsteori, därefter 1990- talets yrvakna och ambivalenta intresse för forskning. Samtidigt växte sig det relationella förhållningssättet starkare och psykodynamisk psykoterapi började alltmer skilja ut sig från psykoanalys. Många olika behandlingsformer blommade och korttidsterapier blev vanligare. I slutet av 1990-talet höjdes allt fler röster som krävde ”vetenskaplig evidens” för psykoterapi, och med detta menades då randomiserade kontrollerade studier, något som företrädare för den kognitiva beteendeterapin kunde uppvisa, medan det då ännu inte gjorts så många sådana studier på psykodynamisk psykoterapi. Att det utbröt en kamp för den psykodynamiska inriktningens överlevnad, att forskning blev viktig och att åsikterna gick isär i den så kallade evidensfrågan avspeglas i många artiklar från denna tid och framöver. I andra diskuteras klinisk erfarenhet av psykoterapi i olika sammanhang – individuellt, grupp, familj, miljöterapi – och med olika målgrupper – barn, ungdomar, vuxna – traumatiserade, utagerande, suicidala, psykotiska etcetera. Vidare handlar flera artiklar om speciella terapimetoder, såsom symboldrama, hypnosterapi, kroppsterapi, existentiell psykoterapi samt konstnärliga terapier av olika slag. Handledning och utbildning är ett ofta återkommande ämne. En viktig – ännu olöst – fråga som behandlas i många artiklar handlar om hur fler människor ska kunna få tillgång till psykoterapi – såväl inom den offentliga vården som hos privata psykoterapeuter. Ibland har det uppstått häftiga meningsutbyten mellan skribenter. Ordförandens krönika om aktuella frågor, samt ibland även krönikor skrivna av redaktionsmedlemmar, har blivit ett mer personligt hållet inslag i tidningen.

Varken redaktionsmedlemmar eller författare arvoderas för sitt arbete med tidningen. Ändå har ett stort antal angelägna och läsvärda texter kunnat publiceras under de tjugo år som gått. Vi kan inte räkna upp alla författare som genom åren så generöst har bidragit till tidningen, men för att visa på bredden av ämnen vill vi nämna några artiklar:

Nr 2, 1993

Psykoterapi inför 2000-talet. Mina visioner av Patricia Tudor Sandahl (då mycket av det som där tas upp alltjämt är högaktuellt har vi valt att inför jubiléet lägga ut den på hemsidan.)
.pdf Psykoterapi inför 2000-talet. Mina visioner.
Nya perspektiv på utvecklingspsykologi och dess konsekvenser för psykoterapi av Leif Havnesköld.

Nr 4, 1995

Narcissism och destruktivitet av Ulla Arnell

Nr 2, 2000

Jacques Lacan av Per Magnus Johansson
Den existentiella psykoterapin – ett alternativ i vår tid av Dan Stiwne

Nr 4, 2004

Starkt stöd för psykodynamisk psykoterapi av Peter Ankarberg

Nr 1, 2006

Slutsatser från STOPP-projektet av Rolf Sandell

Många andra har genom åren generöst bidragit med texter och vi vill gärna hänvisa till det artikelregister som finns på hemsidan. Där framgår det att utöver de ovan nämnda har till exempel Gudrun Olsson, Ingrid Skinner, Lotta Landerholm, Berit Gezelius, Olov Dahlin, Jacob Carlander, Jurgen Reeder, Sven Sjöqvist och Imre Szecödy varit särskilt flitiga skribenter.

Alla medlemmar kan inte alltid delta i RPC:s konferenser och liksom den ovan nämnda artikeln av Patricia Tudor Sandahl har många föredrag som där hållits efteråt publicerats som artiklar i Insikten.

Andra konferenser har istället refererats ganska utförligt, bland annat följande: ”Psykoterapi lönar sig” – nr 5 1993
”Vilken psykoterapi för vem?” – nr 3 1996
”Psykoterapi Hjärna, Kropp och Själ” – nr 3 1997
”Anknytning och psykoterapi” (Peter Fonagy och Mary Target) – nr 2 1999
”Behandling för borderlinepatienter” (MBT, Peter Fonagy) – nr 1 2006
”Psykoterapi – en svårmätbar fristad” (Tor Johan Ekeland och Jonna Bornemark) – nr 2 2010
”Getting to the Affect” (Patricia Coughlin) – nr 4 2010.

Den här genomgången visar att gamla nummer av Insikten kan vara en riktig guldgruva för den som vill skriva om eller forska på psykodynamisk psykoterapi i Sverige kring sekelskiftet. Vi hoppas att tidningen ska fortsätta vara ett språkrör för medlemmarna i RPC, samt att den framöver än mer ska delta i och påverka debatten om psykoterapins, och speciellt då den psykodynamiska psykoterapins, framtid.

Pia Eresund och Inga Britt Grill